2026-11-05, 00:14
  #73
Medlem
particulum1s avatar
Det blir så när en stor mängd individuell differentiering behöver balanseras mot kollektiv samordning, utan att helheten faller sönder i kaos.

Trots den inneboende spänningen mellan dessa båda principer fungerar det faktiskt förvånansvärt bra.

Följderna är förstås stress, axlar som kolliderar med varandra och en och annan som i desperation kastar sig framför ett tåg.

När en stor mängd individer och deras respektive differentiering koncentreras till ett förhållandevis begränsat utrymme i rumtiden uppstår ofrånkomligen de nämnda konsekvenserna.

En sådan koncentration har sitt pris.
Citera
2026-11-05, 00:20
  #74
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Comitium
.
Hm. Det ser väldigt östtyskt ut. Stasimässigt. Hur är det vid Orankensee?

Luktar absolut mer urin than in potzdamer/Ku'Damm, men grymma marknader med tanke pa alla hundratusentals Vietnamesiska dudes som kom innan november -89.. faan kan ej skriva svenska bokstäver nu mittiallt

Men det Berlin har vs. Stockholm är ju en brutal stadspuls. Bor 4.0 plus mill i staden, allt är chill, om du vart bosatt här i minst.6 månader så får du odla 50g CB, du får röka vars du vill förutom nära skolor. Så hela staden luktar curry wurst och CB efter 22

Edit1. Maten är 50 procent billigare än i Svedala. Du köper en sjuttis billig vodka för 5.99 Euro. Då i Centrala Berlin på en Lidl.
__________________
Senast redigerad av kulturkrieg365 2026-11-05 kl. 00:42.
Citera
2026-11-05, 00:21
  #75
Medlem
Det är med Stockholm som med många andra lite större städer. Om du har tillräckligt god ekonomi så blir staden mycket roligare och bättre. Du kan köpa dig fri från mycket av det du inte gillar - och utnyttja det stora utbudet. Om man är student med knappa resurser är det förstås ett helt annat, tuffare liv.
Sen är förstås Sverige, typ överallt i landet, värdelöst på att bjuda in nya människor i gemenskaper. Folk har i regel sina gäng och är inte särskilt inbjudande.
Citera
2026-11-05, 00:22
  #76
Medlem
ArtificialElegances avatar
Citat:
Ursprungligen postat av nepobaby
Jag gillar framförallt lugnet i Stockholm, det sociala livet, närheten till naturen och tryggheten.

Åh. Detta håller jag med om.
Citera
2026-11-05, 00:41
  #77
Medlem
nepobabys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av kulturkrieg365
Luktar absolut mer urin than in potzdamer/Ku'Damm, men grymma marknader med tanke pa alla hundratusentals Vietnamesiska dudes som kom innan november -89.. faan kan ej skriva svenska bokstäver nu mittiallt

Men det Berlin har vs. Stockholm är ju en brutal stadspuls. Bor 4.0 plus mill i staden, allt är chill, om du vart bosatt här i minst.6 månader så får du odla 50g CB, du får röka vars du vill förutom nära skolor. Så hela staden luktar curry wurst och CB efter 22

Edit1. Maten är 50 procent billigare än i Svedala. Du köper en sjuttis billig vodka för 5.99 Euro

Det är bra, för det är svårt att tjäna pengar när man ska knarka och dricka sprit hela dagarna.
Det är bra att dom tagit höjd för detta i Tyskland och anpassat priserna.
Citera
2026-11-05, 01:40
  #78
Medlem
IceEyess avatar
Det beror naturligtvis på vilken livsstil som man tilltalas av. Vill man ha utbildnings/karriärmöjligheter, uteliv, nöjesaktiviteter, shopping och dylikt så är Stockholm otvivelaktigt ett mer välbetänkt val än Kramfors.

Kramfors (eller Pulvercity som resten av Västernorrland kallar det) är väl dessutom ett dåligt exempel då det mest känns som en dystopiskt avkrok vars arkitektur är direkthämtad från Östtyskland 1974 och vars invånare knappast tillhör de mest sofistikerade.

Men föredrar man lugnet, mindre stress, knappt några trafikproblem, lägre kriminalitet osv. så är det rimligt att orter i stil med Kramfors lockar mer.
Citera
2026-11-05, 01:45
  #79
Medlem
Javisst du har helt rätt. Gjorde en jämförelse mellan de största städerna genom att åka kollektivt.
Stockholm: Hänsynslöst, opersonligt och luktar kiss överallt. Ok station. Många uteliggare. Man måste känna någon för att trivas. Högljudd, överdriven dialekt. Går cykla. Dyrt att bo.
Göteborg: Slamrigt, virrvarr av vägar och långsamma spårvagnar. Bra station. Många uteliggare med dålig tandstatus. Många trötta, håglösa personer som helst pratar om sitt. Långt till havet. Skämtsam arbetardialekt. Svårt cykla. Ganska dyrt att bo.
Malmö: Många med invandrarbakgrund men hjälpsamma och artiga. Bra station, bra chaufförer på bussarna. Inga eller få uteliggare. Var gömt dem? Nära havet med Köpenhamn och andra städer inom bekvämt räckhåll. Skånsk dialekt. Bra cykelstad. Billigt att bo.

Malmö vinnare. Mest för tillåtande, hjälpsam inställning och mer färgrikt. Rimliga priser på bostäder.
Citera
2026-11-05, 06:01
  #80
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av DeathWish21
Jag har ganska svårt att förstå samhällslogiken i Stockholm och hur människor verkar förhålla sig till sin omgivning.

Jag bodde i Sollentuna mellan 6 och 17 års ålder. Därefter bodde jag i ett litet samhälle utanför Kramfors och gick på gymnasiet fram tills jag var 21. Nu har jag bott i Stockholm igen i ungefär ett år eftersom jag studerar på KTH, och jag känner verkligen av kontrasten.

Det är framför allt hur miserabel tillvaron i Stockholm faktiskt kan kännas som jag reagerar på. Det är trängsel, stress, höga levnadskostnader och en ständig känsla av att behöva ta sig någonstans eller prestera något. Man lägger en stor del av sin tid på att pendla, köa, trängas och försöka få vardagen att gå ihop. Ändå verkar det finnas en föreställning om att det här skulle vara det självklara målet med livet.

Jag tycker också att det är märkligt hur kriminaliteten och otryggheten verkar ha normaliserats. Oavsett hur brottsstatistiken ser ut, hur många skjutningar och sprängningar som inträffar eller hur otryggheten påverkar vardagen finns det alltid någon förklaring till varför det egentligen inte är så farligt. Ibland undrar jag om människor verkligen själva tror på det de säger eller om de bara har vant sig vid situationen.

Sedan har vi den sociala biten. Jag upplever Stockholm som en väldigt kall, tillgjord och framför allt pretentiös miljö. Det finns en märklig upptagenhet vid status, utbildning, karriär, ekonomi och social positionering. Många verkar vilja signalera hur framgångsrika, bildade och intressanta de är, snarare än att bara vara sig själva. Det kan nästan kännas som att vanliga samtal blir någon sorts subtil tävling där människor ska visa vad de arbetar med, vad de har åstadkommit och vilka sammanhang de tillhör.

Jag upplever också en ganska påtaglig arrogans. Det finns ibland en nedlåtande inställning till människor som bor utanför Stockholm, som om ett liv på en mindre ort automatiskt skulle vara mindre intressant, mindre ambitiöst eller mindre värdefullt. Som om det faktum att man bor i huvudstaden i sig skulle innebära att man befinner sig närmare någon sorts kulturell eller intellektuell elit. Jag tycker det är ganska märkligt att en stad som är så beroende av resten av landet samtidigt kan präglas av en sådan självgodhet gentemot människor som valt att leva någon annanstans.

Det finns dessutom något ganska deprimerande i att bo så tätt inpå enorma mängder människor och ändå känna sig så pass isolerad. Man kan omges av folk precis överallt utan att egentligen ha någon relation till dem. På tunnelbanan, i bostadshusen, på gatorna och på arbetsplatserna lever människor sida vid sida, men det känns ofta som att alla håller sig strikt till sin egen lilla bubbla. Det är en märklig sorts ensamhet som jag inte upplevde på samma sätt när jag bodde på en mindre ort.

Jag tycker även att själva stadsmiljön kan vara ganska nedbrytande. Det är mycket betong, trafik, buller, människor och ständig rörelse. Även när man är ledig känns det som att man aldrig riktigt kommer undan allt detta. Man kan förstås hitta fina platser i Stockholm, men för mig väger det inte upp känslan av att vardagen i stort är ganska stressig och opersonlig.

En annan sak jag reagerat på är hur individualistisk tillvaron känns. Alla verkar ha sitt eget projekt, sin egen karriär och sin egen tillvaro. Stockholm framstår nästan som en plats där människor samlas för att konkurrera med varandra snarare än för att bygga något gemensamt. Det finns en ständig jakt på nästa utbildning, nästa jobb, nästa bostad och nästa sociala sammanhang. Men vad är egentligen poängen om man inte känner någon större samhörighet med människorna eller platsen man lever på?

När jag bodde utanför Kramfors upplevde jag tillvaron som betydligt mer jordnära. Jag säger inte att mindre orter är några idyller eller att människor där skulle vara perfekta, men det fanns en annan känsla av närhet och gemenskap. Livet kändes mer konkret och mindre präglat av status och social konkurrens. Man hade också närmare till naturen och mer utrymme omkring sig. Det fanns en frihetskänsla i att kunna gå ut utan att behöva förhålla sig till en massa människor och stadens ständiga tempo.

Jag får ibland känslan av att Stockholm säljer in en livsstil som låter betydligt bättre på papperet än vad den faktiskt är att leva i. Stort utbud, karriärmöjligheter, restauranger, nöjen och människor överallt. Men det är lätt att glömma att det också innebär höga kostnader, trängsel, konkurrens, stress och en ganska anonym tillvaro. Det känns nästan som att människor har blivit så vana vid att leva på det här sättet att de inte längre reflekterar över om det faktiskt gör dem lyckligare.

Jag kan helt enkelt inte förstå vad det är som gör att människor är så fästa vid den här livsstilen. Är det verkligen så att man trivs med hur Stockholm har utvecklats, eller handlar det snarare om att man har vant sig vid det och har svårt att föreställa sig något annat?

Ni som är uppvuxna i Stockholm och trivs med att bo här, vad är det jag missar?
Är född i Stockholm bara därför jag bor här , hade jag varit född annat ställe hade jag stannat där förmodligen
Citera
2026-11-05, 06:15
  #81
Medlem
526s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DeathWish21
. . . .
Det är framför allt hur miserabel tillvaron i Stockholm faktiskt kan kännas som jag reagerar på. Det är trängsel, stress, höga levnadskostnader och en ständig känsla av att behöva ta sig någonstans eller prestera något. Man lägger en stor del av sin tid på att pendla, köa, trängas och försöka få vardagen att gå ihop. Ändå verkar det finnas en föreställning om att det här skulle vara det självklara målet med livet.
Stress och trängsel finns bara i tunnelbanan i rusningstid, i köpcentrum mitt i city.
Där är aldrig riktiga Stockholmare, bara turister och pendlare från förorter.

Citat:
Jag tycker även att själva stadsmiljön kan vara ganska nedbrytande. Det är mycket betong, trafik, buller, människor och ständig rörelse. Även när man är ledig känns det som att man aldrig riktigt kommer undan allt detta. Man kan förstås hitta fina platser i Stockholm, men för mig väger det inte upp känslan av att vardagen i stort är ganska stressig och opersonlig.
Du tänker att arkitekturen i Kranfors är bättre än Stockholm?

Citat:
En annan sak jag reagerat på är hur individualistisk tillvaron känns. Alla verkar ha sitt eget projekt, sin egen karriär och sin egen tillvaro. Stockholm framstår nästan som en plats där människor samlas för att
Vad är det för fel på att ha egna projekt? Har de gemensamma projekt i Kramfors?
Citera
2026-11-05, 07:24
  #82
Medlem
Stockholm: Just över 35% har sin bakgrund utrikes,8% är födda i Afrika. Turkiet, Irak, Iran, Libanon och Syrien har ca 7% av själva Storstockholm. Nää, blir som Malmö om 15 år. Dvs Över hälften av Malmös befolkning, cirka 54 till 56 procent, har en utländsk bakgrund (vilket innebär att de antingen är födda utomlands eller har två utrikes födda föräldrar.)
Bra eller dåligt vet jag ej. Mångkulturen kommer i vart fall att spridas till alla stadsdelar.
__________________
Senast redigerad av TrashcanSweden 2026-11-05 kl. 07:26.
Citera
2026-11-05, 08:49
  #83
Moderator
Sun Rulers avatar
Uppvuxen på Söder och som barn reflekterade jag inte över staden.

Det var först när jag gick i gymnasiet som jag började uppskatta den. Pulsen, myllret med människor och affärer med generösa öppettider fick mig att känna mig levande.

Nu bor vi utanför i hus då det passar oss som familj med barn bättre men det innebär inte att jag inte ibland drömmer mig tillbaka till gjyttret i innerstan och stadens larm igen.

Men jag har aldrig uppskattat kollektivtrafiken och de vänner som åker t-banan den tidigt på morgonen innan de har hunnit städa fullt ut möts ständigt av stadens parfym Eau de Urine.

Sedan så kan jag fascineras av hur viktigt det är för vissa att signalera status genom att nämna vilken adress de bor på. Många berättar på vilken gata de bor på, inte vilket område även om de talar med folk som inte bor i Stockholm.
Citera
2026-11-05, 09:18
  #84
Medlem
BigPimpin756s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DeathWish21
Jag har ganska svårt att förstå samhällslogiken i Stockholm och hur människor verkar förhålla sig till sin omgivning.

Jag bodde i Sollentuna mellan 6 och 17 års ålder. Därefter bodde jag i ett litet samhälle utanför Kramfors och gick på gymnasiet fram tills jag var 21. Nu har jag bott i Stockholm igen i ungefär ett år eftersom jag studerar på KTH, och jag känner verkligen av kontrasten.

Det är framför allt hur miserabel tillvaron i Stockholm faktiskt kan kännas som jag reagerar på. Det är trängsel, stress, höga levnadskostnader och en ständig känsla av att behöva ta sig någonstans eller prestera något. Man lägger en stor del av sin tid på att pendla, köa, trängas och försöka få vardagen att gå ihop. Ändå verkar det finnas en föreställning om att det här skulle vara det självklara målet med livet.

Jag tycker också att det är märkligt hur kriminaliteten och otryggheten verkar ha normaliserats. Oavsett hur brottsstatistiken ser ut, hur många skjutningar och sprängningar som inträffar eller hur otryggheten påverkar vardagen finns det alltid någon förklaring till varför det egentligen inte är så farligt. Ibland undrar jag om människor verkligen själva tror på det de säger eller om de bara har vant sig vid situationen.

Sedan har vi den sociala biten. Jag upplever Stockholm som en väldigt kall, tillgjord och framför allt pretentiös miljö. Det finns en märklig upptagenhet vid status, utbildning, karriär, ekonomi och social positionering. Många verkar vilja signalera hur framgångsrika, bildade och intressanta de är, snarare än att bara vara sig själva. Det kan nästan kännas som att vanliga samtal blir någon sorts subtil tävling där människor ska visa vad de arbetar med, vad de har åstadkommit och vilka sammanhang de tillhör.

Jag upplever också en ganska påtaglig arrogans. Det finns ibland en nedlåtande inställning till människor som bor utanför Stockholm, som om ett liv på en mindre ort automatiskt skulle vara mindre intressant, mindre ambitiöst eller mindre värdefullt. Som om det faktum att man bor i huvudstaden i sig skulle innebära att man befinner sig närmare någon sorts kulturell eller intellektuell elit. Jag tycker det är ganska märkligt att en stad som är så beroende av resten av landet samtidigt kan präglas av en sådan självgodhet gentemot människor som valt att leva någon annanstans.

Det finns dessutom något ganska deprimerande i att bo så tätt inpå enorma mängder människor och ändå känna sig så pass isolerad. Man kan omges av folk precis överallt utan att egentligen ha någon relation till dem. På tunnelbanan, i bostadshusen, på gatorna och på arbetsplatserna lever människor sida vid sida, men det känns ofta som att alla håller sig strikt till sin egen lilla bubbla. Det är en märklig sorts ensamhet som jag inte upplevde på samma sätt när jag bodde på en mindre ort.

Jag tycker även att själva stadsmiljön kan vara ganska nedbrytande. Det är mycket betong, trafik, buller, människor och ständig rörelse. Även när man är ledig känns det som att man aldrig riktigt kommer undan allt detta. Man kan förstås hitta fina platser i Stockholm, men för mig väger det inte upp känslan av att vardagen i stort är ganska stressig och opersonlig.

En annan sak jag reagerat på är hur individualistisk tillvaron känns. Alla verkar ha sitt eget projekt, sin egen karriär och sin egen tillvaro. Stockholm framstår nästan som en plats där människor samlas för att konkurrera med varandra snarare än för att bygga något gemensamt. Det finns en ständig jakt på nästa utbildning, nästa jobb, nästa bostad och nästa sociala sammanhang. Men vad är egentligen poängen om man inte känner någon större samhörighet med människorna eller platsen man lever på?

När jag bodde utanför Kramfors upplevde jag tillvaron som betydligt mer jordnära. Jag säger inte att mindre orter är några idyller eller att människor där skulle vara perfekta, men det fanns en annan känsla av närhet och gemenskap. Livet kändes mer konkret och mindre präglat av status och social konkurrens. Man hade också närmare till naturen och mer utrymme omkring sig. Det fanns en frihetskänsla i att kunna gå ut utan att behöva förhålla sig till en massa människor och stadens ständiga tempo.

Jag får ibland känslan av att Stockholm säljer in en livsstil som låter betydligt bättre på papperet än vad den faktiskt är att leva i. Stort utbud, karriärmöjligheter, restauranger, nöjen och människor överallt. Men det är lätt att glömma att det också innebär höga kostnader, trängsel, konkurrens, stress och en ganska anonym tillvaro. Det känns nästan som att människor har blivit så vana vid att leva på det här sättet att de inte längre reflekterar över om det faktiskt gör dem lyckligare.

Jag kan helt enkelt inte förstå vad det är som gör att människor är så fästa vid den här livsstilen. Är det verkligen så att man trivs med hur Stockholm har utvecklats, eller handlar det snarare om att man har vant sig vid det och har svårt att föreställa sig något annat?

Ni som är uppvuxna i Stockholm och trivs med att bo här, vad är det jag missar?

klockren analys.
som dom säger på bästkusten "stockholmare är enna dryga jävlar"

tror dom är bättre men är mest pretentiösa och trångsynta.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in