Bön i Nairobi – vad visade SVT egentligen?
SVT:s inslag om bönestunder i Nairobi för riksdagsledamoten Mohamed Abdukardir Ali (V) sändes som en utrikesnyhet, men dess funktion är inrikespolitisk. Det kom samma vecka som polisen gjorde tillslag i Borlänge i en utredning om misstänkt otillbörligt verkande vid röstning, och det adderar ett lager till en redan infekterad berättelse om personröster, släktnätverk och lojaliteter.
Det inslaget belägger är begränsat. Anonyma släktingar i stadsdelen Eastleigh säger att Ali vistats där i längre perioder, att han ses som en viktig person i gruppen och att man ber för att han ska klara utredningen. Bildmaterialet kommer från en kontakt inne i moskén; SVT var inte själva på plats, ingen deltagare framträder med namn, och de två shejkerna som leder bönen identifieras inte. Påståendet att Ali trakasseras i Sverige för sin tro är deltagarnas egen beskrivning och prövas inte. Det är med andra ord ett inslag som visar en stämning, inte ett sakförhållande.
Den ena läsningen – som Ystads Allehandas ledarsida redan gjort – är att bön i Nairobi för en nyvald svensk lagstiftare är en varningssignal om vem han egentligen representerar. Den läsningen har en poäng: inslaget visar att ett svenskt riksdagsmandat har ett betydande värde i ett transnationellt nätverk, och det är just incitamenten i sådana nätverk som personröstsutredningen i grunden handlar om.
Den andra läsningen är att inslaget är skuld genom association. Att släkt och församling ber för en anhörig i knipa är i somalisk-muslimsk kontext fullständigt ordinärt, och att inbjudna shejker leder bönen säger något om personens anseende, inte om hans handlingar. Ali har själv invänt att rapporteringen handlat om hans bakgrund och tidigare ekonomi snarare än om sakfrågan, och att han bedömts med dubbla måttstockar. Debatten om Leila Ali Elmis inkryssning 2018 följde samma mönster och slutade utan brottsmisstanke – en jämförelse som saknas i inslaget.
En tredje vinkel förtjänar uppmärksamhet: hur händelserna i Sverige översätts. I Borlänge är det en brottsutredning, i Eastleigh har det blivit en broder som förföljs för sin religion. Den berättelsen kommer sannolikt att cirkulera i diasporan oavsett utredningens utfall, och den är i längden viktigare för förståelsen av hur mobilisering i dessa miljöer fungerar än själva bönestunden.
Den egentliga kritiken mot SVT är att inslaget sändes utan analys. Anonymiserade bilder från en annan världsdel, utan att de uppenbara frågorna ställs – vilka är shejkerna, vem organiserade bönen, har Ali haft någon del i den, och varför fick reportern inte komma in – lämnar tolkningen till tittaren. Resultatet är ett material som båda sidor i debatten kan använda, vilket är en svag position för public service i ett ärende där åklagaren ännu inte sagt sitt.
SVT - riktigt DÅLIGT!
SVT:s inslag om bönestunder i Nairobi för riksdagsledamoten Mohamed Abdukardir Ali (V) sändes som en utrikesnyhet, men dess funktion är inrikespolitisk. Det kom samma vecka som polisen gjorde tillslag i Borlänge i en utredning om misstänkt otillbörligt verkande vid röstning, och det adderar ett lager till en redan infekterad berättelse om personröster, släktnätverk och lojaliteter.
Det inslaget belägger är begränsat. Anonyma släktingar i stadsdelen Eastleigh säger att Ali vistats där i längre perioder, att han ses som en viktig person i gruppen och att man ber för att han ska klara utredningen. Bildmaterialet kommer från en kontakt inne i moskén; SVT var inte själva på plats, ingen deltagare framträder med namn, och de två shejkerna som leder bönen identifieras inte. Påståendet att Ali trakasseras i Sverige för sin tro är deltagarnas egen beskrivning och prövas inte. Det är med andra ord ett inslag som visar en stämning, inte ett sakförhållande.
Den ena läsningen – som Ystads Allehandas ledarsida redan gjort – är att bön i Nairobi för en nyvald svensk lagstiftare är en varningssignal om vem han egentligen representerar. Den läsningen har en poäng: inslaget visar att ett svenskt riksdagsmandat har ett betydande värde i ett transnationellt nätverk, och det är just incitamenten i sådana nätverk som personröstsutredningen i grunden handlar om.
Den andra läsningen är att inslaget är skuld genom association. Att släkt och församling ber för en anhörig i knipa är i somalisk-muslimsk kontext fullständigt ordinärt, och att inbjudna shejker leder bönen säger något om personens anseende, inte om hans handlingar. Ali har själv invänt att rapporteringen handlat om hans bakgrund och tidigare ekonomi snarare än om sakfrågan, och att han bedömts med dubbla måttstockar. Debatten om Leila Ali Elmis inkryssning 2018 följde samma mönster och slutade utan brottsmisstanke – en jämförelse som saknas i inslaget.
En tredje vinkel förtjänar uppmärksamhet: hur händelserna i Sverige översätts. I Borlänge är det en brottsutredning, i Eastleigh har det blivit en broder som förföljs för sin religion. Den berättelsen kommer sannolikt att cirkulera i diasporan oavsett utredningens utfall, och den är i längden viktigare för förståelsen av hur mobilisering i dessa miljöer fungerar än själva bönestunden.
Den egentliga kritiken mot SVT är att inslaget sändes utan analys. Anonymiserade bilder från en annan världsdel, utan att de uppenbara frågorna ställs – vilka är shejkerna, vem organiserade bönen, har Ali haft någon del i den, och varför fick reportern inte komma in – lämnar tolkningen till tittaren. Resultatet är ett material som båda sidor i debatten kan använda, vilket är en svag position för public service i ett ärende där åklagaren ännu inte sagt sitt.
SVT - riktigt DÅLIGT!
