Ursprungligen postat av
8686
Vi var nära barndomsvänner, och växte upp i samma område och hade gemensamma sociala kretsar.
Låt oss säga - ett av de lite mer välbeställda områdena i Sverige.
Skillnaden var dock att hon växte upp med en ensamstående mor.
Närmast ingen släkt att tala om.
Modern hade själv träffat hennes pappa genom att åka till franska Rivieran, men av oklara anledningar så försvann fadern ur bilden när min barndomsvän var 6-7 år gammal.
Och jag förstår inte riktigt hur, men av någon anledning lyckades aldrig modern få det gott ekonomiskt ställt. Jag vet inte om fadern var ett totalt svin som sket i hela familjen eller om fadern inte pallade med morsan, eller om modern blev vilseledd till att tro att mannen hon skaffade barn med var rik eller inte, eller ifall farsans finanser brakade ihop till följd av dåliga affärer med tiden.
Modern fortsatte att åka sporadiskt till södra Europa såsom Frankrike etc även efter att relationen med fadern tog slut. Det var alltid oklart vad det var exakt hennes mor arbetade med. Fick bilden av att modern levde en ekonomisk tillvaro som var lite +- 0 i slutet av månaden, pengar in, betala hyra, mat och skönhetsbehandlingar typ, inte mer än så.
De bodde i en relativt liten hyresrätt och det är i den hyresrätten modern bor kvar i än idag.
Min bild av hennes mor var att hon framstod som trevlig, men relativt kylig och avtrubbad personlighetsmässigt, men visst vacker (för sin ålder) och även, hon la, majoriteten av sina pengar på att framhäva sitt utseende.
När man började komma in i sena tonåren så började majoriteten av oss, inkluderat mig, i umgängeskretsen att skaffa stabila relationer, dvs med jämngamla människor, kanske högst + 3-4 år i åldersskillnad högre.
Hon hittade någon vresig och ilsken 40-årig gubbe från Östermalm när hon var 18-19 år, och mådde inte bra i relationen.
Alla i vår gemensamma umgängeskrets rådde till henne att det kanske sunda vore att hitta någon jämngammal person. Något lär ju vara galet ifall en 40-årig gubbe väljer att vara tillsammans med en 18-19 årig.
Av det jag minns hade hon aldrig någonsin en riktigt "normal relation" och sund relation med män, och klagade hela tiden på de män hon träffade. Jag hade genuint svårt att relatera till henne ibland då jag hade bra relationer med mina flickvänner.
Vid det här laget började jag misstänka att hon försökte hitta en äldre fadersgestalt som ville ta hand om henne (i folkmun känt som "daddy issues"), då hennes far var ute ur bilden relativt tidigt i hennes barndom, parallellt med att hon ärvt sin mors sociala beteende om vikten av att skaffa en rik man och få det gott ställt.
Hon hade alltså totalt kapad kontakt med fadern från 6-7 års ålder.
När fadern dog när hon var 20-21 år, så fick hon reda på dödsfallet av att en okänd halvsyster tog kontakt, som fadern fått i en ny relation med en ny kvinna. Arvet från fadern var i princip ingenting. Halvsystern ville försöka återupprätta någon kontakt, men barndomsvännen ville inte det. Av skäl jag aldrig förstått.
Jag tolkade det som att min barndomsvän var misstänksam till halvsysterns försök till kontakt, varför skulle hon ha kontakt med någon som bara dykt upp vid deras gemensamma faders dödsbädd, och inte försökt tidigare - sa min barndomsvän.
Människor kan ju få existentiella upplevelser av nära anhörigas dödsfall, där man omvärderar hela sitt liv, och jag antog att hennes halvsyster fick en sådan och vill återuppta kontakten med min barndomsvän.
I och med hennes ekonomiska bakgrund så var hon aldrig riktigt accepterad av vissa tjejkretsar i tonåren, som hon av någon outgrundlig ville ha bekräftelse av, trots konstanta avvisningar. Mitt råd var att skita i dessa idioter och bara köra sitt eget race, men det här verkade sätta djupa spår i henne.
Vid en tid när Instagram hade sin peak, så hade redan andra tjejer, från andra sociala kretsar (inte vårt område vi växte upp i) börjat med utvikningar på sociala medier i syfte att fiska en rik man. När barndomsvännen började umgås med dessa typer uppstod någon form av konkurrens mellan henne och andra. Vem som skulle hitta en rik man först ungefär.
Vid 22-23 års ålder började alla i våran gemensamma krets tappa kontakten alltmer, barndomsvännen hängde allt mindre i Sverige och körde mer av att fiska rik man i Monaco & Rivieran. Vi andra flyttade också utomlands eller började plugga vidare.
Det är inte förrän nu efter alla år som hon bara dykt upp i Sverige, och börjar om noll helt och hållet ekonomiskt. Hon kommer aldrig få ett arv, det finns ingen ekonomi att tala om från den familjebakgrunden hon har.
Jag tycker det är ett väldigt tragiskt livsöde, och visar på vad som sker om man som förälder inte kan vara en bra förebild för sina barn, parallellt med hur sociala medier, från en tidig ålder, totalt kan amplifiera trasiga uppväxter.
Jaga rika män som ser yngre kvinnor under 30 år som leksaker man leker en period med för att göra sig av med, lär nog sätta psykiska spår på en människa, om hon valde att ignorera denna möjliga verklighet på grund av hur hon blev uppfostrad av mamma eller om hon blev förblindad av att få pengar, är svårt att urskilja.
Jag känner stor empati för henne, främst för att vi alla varnade henne om vad som kunde ske.
Förhoppningsvis styr hon upp sitt liv och allt ordnar sig.
Det existerar en stor form av sorg och vemod att behöva tänka i banan " I told you so".
Jag hade hellre hoppats isåfall, att hon hade faktiskt hittat den rika mannen hon drömt om, gift sig och skaffat familj - och att hennes liv hade löst sig med någon form av stabilitet vid det här laget.
