Varför skaffar man barn 2026?

Mycket bra skrivet.

Jag satt här och funderade vad jag skulle ha pluggat om jag fick börja om. Ekonomi, arkitekt, systemvetenskap? Allt sånt kommer styras av datorer om 20 år och då känns det som en rejäl underdrift. Närmare 3-5 år innan AI gör detta bättre än 99% av befolkningen. Visst kommer det behövas operatörer som styr AIn men inge mer juniorer kommer behövas.

I en utopi så skänker Elon Musk o co sina vinster och rikedomar till befolkningen och alla kan leva på UBI. Alla kan leva som dom vill och utöva kreativitet och på så sätt blomstrar vi.

I en dystopi, dit vi är påväg... Ja, det tror jag alla kan föreställa sig. Tycker jag att det känns rätt att skapa en människa till detta livet bara för att man, som någon sa tidigare i tråden, "bara satt och gamea ändå"? Näe. Och jag tycker livet är rätt så gött utan det. Jag har redan gått ner till 90% i arbetstid vid 30. Kommer troligtvis gå i pension innan 45. Har boende utomlands och i Sverige. Jag är en sån som inte gillar att låsa mig i 18 år, eller som kollegorna på jobbet.som har barn hemma som är 26.

Jag har inget emot barn och jag är inte en sån som hatar barn som lever rövare eller skriker i butiker. Jag sätter på mig mina noise cancelling och jag tycker barn ska få vara barn.. men jag vill bara inte ha några själv.

Det är nästan lite gulligt vilken tilltro ni har till kommande generationers engagemang för er när ni sitter där på äldreboendet

Enda anledningen att folk skaffar barn är alla förmåner som föräldrar får av samhället:
* Barnbidrag som är 1250 spänn i månaden per unge plus flerbarnstillägg som ökar för varje ny unge man skaffar.
* Föräldraledighet. Denna ledighet är allsmäktig och som förälder kan man ta ut detta när det som mest att göra och dumpa över allt på sina kollegor utan några som helst konsekvenser och kollegorna får helt enkelt lösa det så gott de kan.
* Både barnbidrag och skolgång (inklusive skolmat och åtminstone i en del fall buss eller taxi både till och från skolan) finansieras av med hjälp av skattemedel. Detta innebär att vi skattebetalare som inte kan, vill eller kanske aldrig får möjlighet att yngla av oss är tvungna att betala för andras ungar! På vilket sätt hör det hemma i ett jämställt samhälle?

Kanske för att det är en del av meningen med livet!
Det blir jävligt tråkigt och ensamt utan barn och sedan barnbarn på ålderns höst.

Mycket bra skrivet.

Jag satt här och funderade vad jag skulle ha pluggat om jag fick börja om. Ekonomi, arkitekt, systemvetenskap? Allt sånt kommer styras av datorer om 20 år och då känns det som en rejäl underdrift. Närmare 3-5 år innan AI gör detta bättre än 99% av befolkningen. Visst kommer det behövas operatörer som styr AIn men inge mer juniorer kommer behövas.

I en utopi så skänker Elon Musk o co sina vinster och rikedomar till befolkningen och alla kan leva på UBI. Alla kan leva som dom vill och utöva kreativitet och på så sätt blomstrar vi.

I en dystopi, dit vi är påväg... Ja, det tror jag alla kan föreställa sig. Tycker jag att det känns rätt att skapa en människa till detta livet bara för att man, som någon sa tidigare i tråden, "bara satt och gamea ändå"? Näe. Och jag tycker livet är rätt så gött utan det. Jag har redan gått ner till 90% i arbetstid vid 30. Kommer troligtvis gå i pension innan 45. Har boende utomlands och i Sverige. Jag är en sån som inte gillar att låsa mig i 18 år, eller som kollegorna på jobbet.som har barn hemma som är 26.

Jag har inget emot barn och jag är inte en sån som hatar barn som lever rövare eller skriker i butiker. Jag sätter på mig mina noise cancelling och jag tycker barn ska få vara barn.. men jag vill bara inte ha några själv.

Sen med facit i hand så kan man ju konstatera att alla man har och haft koll på sen gymnasietiden
blev ungefär vad dom var då. Alla chads som kunde hålla ner klubban i isen och gick på festerna har ju
kids så här en 15-20 år senare. Dom som var töntar då är dom som inte har barn nu.

Jag skulle vilja gå så långt som att säga att alla som har barn och är 35+ ser på folk och främst män
utan barn som börjar komma upp i åren som lite märkliga, lite som att det är något fel på dom.
Och det har nog inte bara med att göra att dom inte har barn utan att dom är just lite märkliga
och med största sannolikhet var dom som va lite märkliga i yngre år.
Något man borde passa ungarna för, det är ju dom som runkar till lite för konstiga saker på sin
speldator hemma i etta och dricker för mycket och riskerar hamna på dumpen.

Sen finns det väl kanske något undantag, nån på 100 som gjorde någon raketkarriär som forskare
inom biokemi eller blev NHL proffs och inte riktigt hade tid, men annars stämmer det ju ganska
exakt att dom som var loser då är dom som är losers nu.

Anledningen till att människor tar steget handlar om psykologiska drivkrafter som ligger långt bortom den rent praktiska kalkylen..... För det första fungerar den traditionella livsmallen som en stark kognitiv kompass. Många växer upp med en osynlig mall för hur ett lyckat liv ser ut, där sekvensen med utbildning, jobb, partner och barn sker nästan automatiskt. Att följa den etablerade vägen ger en trygghet i samhället och minskar den existentiella osäkerheten kring vad man ska göra med sitt liv. Samtidigt spelar behovet av social tillhörighet en enormt stor roll för många. Människan är i grunden ett flockdjur, och när omgivningen och vännerna börjar bilda familj uppstår en stark, ibland omedveten, strävan efter att passa in och inte hamna utanför gemenskapen.

En annan central förklaring ligger i skillnaden mellan bekvämlighet och mening. Inom psykologin skiljer man på hedonisk lycka, som handlar om njutning, sömn och fritid, och eudaimonisk lycka, som handlar om upplevelsen av syfte, djupare mening och personligt ansvar. Småbarnsåren sänker nästan alltid den hedoniska lyckan, men för många ger föräldraskapet en känsla av mening som överträffar slit och sömnlösa nätter. Många upplever att ett liv som enbart kretsar kring jobb, träning och egen återhämtning i längden känns tomt, och barnet blir ett sätt att engagera sig i något som är större än en själv. Det handlar alltså om sin egna psykologi.

Att avvika från livsmallen är inte bara ett neutralt val ....det gör en omedelbart till en avvikare i samhällets ögon. Om man väljer bort barnet riskerar man att ständigt behöva försvara sig, förklara sig och mötas av blickar som undrar vad det är "för fel" på en. Människor är flockdjur ut i fingerspetsarna, och rädslan för att bli ifrågasatt, stämplad som konstig, egoistisk eller märklig gör att många följer mallen av ren självbevarelsedrift ovasett om det egentligen vill eller inte. Det blir enklare att bita i det sura äpplet och köpa hela paketet med hus, familj och sömnbrist än att orka med det sociala trycket och stämpeln som outsider om man väljer en helt annan väg.
Det som gör det extra skruvat är att man förväntas leverera en hel avhandling eller en giltig ursäkt om man säger "nej, jag vill inte ha barn". Folk utgår nästan automatiskt ifrån att det ligger något trauma, en defekt eller en extrem egoism bakom beslutet. Säger man däremot "ja, vi tänkte skaffa barn!" så är det ingen som någonsin ifrågasätter det eller ber en att motivera om man faktiskt har råd, tid, tålamod eller psykisk hälsa för det förutom vissa och då möts det med hat..

Att välja den trygga vägen och bara flyta med strömmen gör att man slipper bli granskad. Men priset många betalar för att "passa in" och slippa bli stämplade som märkliga är att de kliver rakt in i en vardag med sömnbrist, ekonomisk stress och förhållanden som spricker.. bara för att de inte vågade eller orkade utmana mallen.

En sak jag inte förstår mig på är hur man som ung individ kan vilja skaffa barn, och att man aktivt väljer att göra det.
Idag när det är så många som inte gör det, varför gör man det?

Stora ekonomiska kostnader, massvis med extra jobb vid sidan av ett befintligt arbete, sömnbrist första tiden, stress. Mindre tid till träning, återhämtning och annat.

Undantagen jag kan se är familjer som bestämt att kvinnan på heltid endast tar hand om barn, matlagning och annat medans mannen jobbar och drar in pengar. Ett annan undantag är också individer som är stenrika och ekonomiskt oberoende, som kan göra vad de vill.

Men en vanlig människa som med transport och förberedelser måste lägga 10 timmar/arbetsdag, 5 dagar i veckan?
Det är ju inte konstigt att så otroligt många separerar efter att de skaffat barn. Det måste vara ett jävla slav-göra

Vafan tror du att svaret är? Jo, det ligger i människans natur såklart, människan har knullat fram barn i alla tider, ännu mer under betydligt värre förhållanden än vi har idag och speciellt under krigstider. Annars skulle Homo Sapiens ha dött ut. Gemene man har väl aldrig haft det så bra som nu, vi lever även under en av världshistoriens mest upplysta tidsåldrar, ändå ställs så naivt korkade frågor. Har du någon form av bokstavsdiagnos kanske?

Enda anledningen att folk skaffar barn är alla förmåner som föräldrar får av samhället:
* Barnbidrag som är 1250 spänn i månaden per unge plus flerbarnstillägg som ökar för varje ny unge man skaffar.
* Föräldraledighet. Denna ledighet är allsmäktig och som förälder kan man ta ut detta när det som mest att göra och dumpa över allt på sina kollegor utan några som helst konsekvenser och kollegorna får helt enkelt lösa det så gott de kan.
* Både barnbidrag och skolgång (inklusive skolmat och åtminstone i en del fall buss eller taxi både till och från skolan) finansieras av med hjälp av skattemedel. Detta innebär att vi skattebetalare som inte kan, vill eller kanske aldrig får möjlighet att yngla av oss är tvungna att betala för andras ungar! På vilket sätt hör det hemma i ett jämställt samhälle?