Regeringskris - en klassisk vänstergrej?

Det är centern som skapar regeringskriser.

1936 fick de Per-Albins S-regering att avgå 3 månader innan valet.
1958 lämnade de S-regeringen så att Erlander fick utlysa ett nyval som S vann.
1978 lämnade Fälldin som statsminister i protest mot kärnkraften och folkpartisten Ullsten fick vara statsminister i 1 år tills nästa val.
1994 avgick Olof Johansson ur Bildt-regeringen i protest mot bygget av Öresundsbron.
2014 fällde Annie Lööf S-regeringens budget utan att själv vilja ta över makten.
2018 väntade Annie Lööf 134 dagar med att peka ut en ny statsminister.
2021 godkände de Magdalena Andersson som statsminister och fällde samma dag hennes budget.

Regeringskriser är bara en vänstergrej när C har ingått i vänsterblocket.

Varför blir det alltid regeringskris när vänstern ska ”ta ansvar” för Sverige?

Hur kommer det sig att det gång på gång verkar uppstå politiska kriser när vänsterblocket ska ta ansvar för att styra Sverige?

Man går till val, hävdar att man har vunnit och lovar väljarna förändring. Men när det väl är dags att bilda regering och få politiken att fungera börjar problemen. Partierna drar åt olika håll, samarbeten knakar i fogarna och plötsligt står landet inför ännu en politisk låsning.

Det krävs ledarskap, kompromissvilja och förmåga att sätta Sveriges bästa framför det egna partiets prestige. Men när vänsterpartierna inte lyckas hålla ihop sitt eget underlag verkar förväntningen återigen vara att andra ska hjälpa dem ur knipan.

Och så har vi vänsterväljarna. De som med stor självsäkerhet förklarar att deras sida har vunnit, men som sedan står där och tittar åt alla håll när det egna regeringsunderlaget börjar falla sönder. Man kan nästan se paniken växa, ögonen flacka och argumenten ta slut. Fradgan yr, salivet rinner längs hakan och den politiska verklighetskontakten verkar vara lika sliten som den gamla tröjan från Myrorna.

Först är det segeryra och stora ord. Sedan kommer verkligheten ikapp. Då är det plötsligt någon annans fel, någon annans ansvar och någon annans uppgift att lösa situationen.

Kanske är det dags att högern får chansen att ta ansvar för landet i stället. Om vänsterblocket inte kan samla stöd för sin egen politik, varför ska högern då förväntas agera livboj varje gång det börjar blåsa?

Är det verkligen högerns ansvar att gång på gång hjälpa vänstern att få regeringsmakten att fungera? Eller borde förmågan att bilda o upprätthålla en fungerande regering vara ett grundkrav för den som vill styra Sverige?

Det är centern som skapar regeringskriser.

1936 fick de Per-Albins S-regering att avgå 3 månader innan valet.
1958 lämnade de S-regeringen så att Erlander fick utlysa ett nyval som S vann.
1978 lämnade Fälldin som statsminister i protest mot kärnkraften och folkpartisten Ullsten fick vara statsminister i 1 år tills nästa val.
1994 avgick Olof Johansson ur Bildt-regeringen i protest mot bygget av Öresundsbron.
2014 fällde Annie Lööf S-regeringens budget utan att själv vilja ta över makten.
2018 väntade Annie Lööf 134 dagar med att peka ut en ny statsminister.
2021 godkände de Magdalena Andersson som statsminister och fällde samma dag hennes budget.

Regeringskriser är bara en vänstergrej när C har ingått i vänsterblocket.

Varför blir det alltid regeringskris när vänstern ska ”ta ansvar” för Sverige?

Hur kommer det sig att det gång på gång verkar uppstå politiska kriser när vänsterblocket ska ta ansvar för att styra Sverige?

Man går till val, hävdar att man har vunnit och lovar väljarna förändring. Men när det väl är dags att bilda regering och få politiken att fungera börjar problemen. Partierna drar åt olika håll, samarbeten knakar i fogarna och plötsligt står landet inför ännu en politisk låsning.

Det krävs ledarskap, kompromissvilja och förmåga att sätta Sveriges bästa framför det egna partiets prestige. Men när vänsterpartierna inte lyckas hålla ihop sitt eget underlag verkar förväntningen återigen vara att andra ska hjälpa dem ur knipan.

Och så har vi vänsterväljarna. De som med stor självsäkerhet förklarar att deras sida har vunnit, men som sedan står där och tittar åt alla håll när det egna regeringsunderlaget börjar falla sönder. Man kan nästan se paniken växa, ögonen flacka och argumenten ta slut. Fradgan yr, salivet rinner längs hakan och den politiska verklighetskontakten verkar vara lika sliten som den gamla tröjan från Myrorna.

Först är det segeryra och stora ord. Sedan kommer verkligheten ikapp. Då är det plötsligt någon annans fel, någon annans ansvar och någon annans uppgift att lösa situationen.

Kanske är det dags att högern får chansen att ta ansvar för landet i stället. Om vänsterblocket inte kan samla stöd för sin egen politik, varför ska högern då förväntas agera livboj varje gång det börjar blåsa?

Är det verkligen högerns ansvar att gång på gång hjälpa vänstern att få regeringsmakten att fungera? Eller borde förmågan att bilda o upprätthålla en fungerande regering vara ett grundkrav för den som vill styra Sverige?

Högern har väl aldrig tagit ansvar? Det är ju främst obildade som är höger. Mest hat och bensinpriser sådana väljare drivs av. Länder med höger brukar alltid gå åt skogen... Finns en anledning!

Hur "tänker" du då? Avsaknad av bildning (samt kognitiv kapabilitet generellt) är ju snarare (med historiens facit i hand) en förutsättning för att tillbe den socialistiska läran...

Praktisk tillämpning av den socialistiska läran leder ofrånkomligen till minskad total samhällsekonomisk nytta då inkompetenta kleptokratiska socialistiska politiker är notoriskt värdelösa vad gäller optimal resursallokering. Vidare är det också givetvis rätt och rättvist att den som upparbetar en inkomst också tillåts råda över den snarare än att "befrias" från detta (och sitt ekonomiska självbestämmande). Ju längre åt vänster läran dras desto större elände för samtliga inblandade (den socialistiska politiska eliten givetvis undantagen). Jmf med SAMTLIGA kommunistiska experiment vilka ENDAST resulterat i realsocialistiska stater med totalitära regimer som förtryckt, förföljt och mördat sina egna medborgare. Med historiens facit i hand är det outgrundligt att någon överhuvudtaget fortfarande förespråkar den ondskefulla läran.

"Definition of insanity: Doing the same thing over and over again and expecting different results."
Albert Einstein.

Alla utom 2 av de ovanstående är ju S-misslyckanden. Om S anser att C ingår i deras regeringsunderlag så måste de ju kompromissa ihop sig med sitt stödparti. Men såzzar brukar ju anklaga alla andra för sina misslyckanden.

På den tiden när S var ett stort parti (45-50%) spelade det inte så stor roll att de behövde kompromissa med C. De kunde som 1958 utlysa extraval och vinna det trots att det var deras regering som hade spruckit. Det var för att de hade en populär politik om högre pensioner som gick hem.

Nu tror de flesta att S skulle förlora ett extraval och de har heller ingen politik att gå till val på.