Religiös litteratur och litteratur om religion

Hade en period då jag plöjde nyateisterna. Daniel Dennet var definitivt en av de bättre. Tycker också Christopher Hitchens är mycket bra. Däremot fann jag Dawkins hopplöst uppblåst arrogant, utan någon större substans eller kunskap i vad han kritiserade. Samma kan sägas om Sam Harris till stor del, även om han är den ende som vågat rikta samma udd mot Islam som kristendomen, vilket hedrar honom.

Ja, den här gudsboken som Dawkins skrev handlade ju mest om att motbevisa det ontologiska beviset, vilket ju är en mycket platt syn av religionen. Men i övrigt anser jag nog att Dawkins är mycket bra. Harris däremot är en plattare, naivare tänkare, som verkar ha svårt att ta in andra synvinklar än hans egen.

Du vet... kanske att jag själv läser in för mycket nu, men jag ser Dennett som en agnosist, som tvingade sig själv att bli ateist p.g.a. det samhällsansvar han tar, han är ju kopplad till ett universitet, Tufts, också.

Har tänkt lite som så, att ifall vi alla vore agnostiker, så hade de kristna fullständigt kört över oss och segrat. Det krävs ateister för att stå upp mot de s.k. Rättrogna.

Intressant ståndpunkt. Är kanske inte helt enig, men uppfriskande tanke.

Ja, Harris är platt. Läste hans bok om meditation på kul. Intressant på sätt och vis, men tror han tog för mycket syra i sin ungdom och brände en del av känslregistret, därav en ganska förenklad bild.

Det har du en poäng i Man glömmer lätt i dessa tider hur unik vår mer icke-religiösa era faktiskt är - religion är synnerligen allmänmänskligt (i sig ett argument för en högre verklighet) och har sannerligen format samhällen och kulturer. Jag är väl mest intresserad av katolska författare av mer modern typ, framförallt de som konverterat snarare än fostrats i tron.

Flannery O'Connor skrev ett antal fascinerande noveller med en del kristna inslag - ofta gestaltade utan att det kristna motivet är uttalat. Jag uppskattar dem som fristående noveller med vändningar och omvälvande händelser, ofta hur en statisk miljö slås sönder; men även hennes lätta satir över högdragna karaktärer (högmod är en synd - jag har inte tänkt på den kopplingen innan denna diskussion) - ofta i hur de ser på svarta. Gillar även när den moderna världen tränger in i vad som i mitt huvud känns som en sådan traditionell och kvasi-exotisk sydstats-värld (som den välmenande och icke-religiöst modernt orienterade figuren som försöker ta hand om den ungdomskriminella typen med hög IQ och klumpfot och religiös tro som kanske bara är egenartad men framförallt känns som ytterligare ett uppror; som om kristendomen vore en värderingsomvälvande kritik mot samhället - vilken har sin logik; för honom är ju den välmenande humanisten en auktoritet att bekämpa).

Intressant är de som vetenskapligt försöker beskriva religion i bred bemärkelse - dessa betydelse för människa och civilisation, de gemensamma rötterna för olika religioner. Rodney Stark har skrivit en läsvärd bok i ämnet: Discovering God: The Origins of the Great Religions and the Evolution of Belief. Läste den hyfsat nyligen och lär läsa mer av forskaren ifråga.

Härnäst väntar dock huvudsakligen Den gudlösa tidsåldern av Peter Watson - med lite andra religiösa böcker vid sidan om; en översikt av buddhism, en religion jag respekterar för dess visdomar (Why Buddhism Is True - en annan bok, läst för länge sedan, är också läsvärd) men inte kan ta till mig på ett personligt plan - meditation känns som en alltför stor utmaning, en svår andlig-psykologisk metod; den kristna bönen är närmare mitt psyke, även om det är svårt med gudstro.

Jag fastnade inte för Augustinius självbiografi, men ska ge ett verk med ett urval av hans brev en chans. Mitt intryck är att han skrev väl men hans gudstro känns så fundamental att jag inte riktigt kan ta till mig den (jag är medveten om att han blev kristen hyfsat sent i livet men självbiografin tycks skriven som ett underdånigt hyllande i sitt närmande till Gud, vilket kanske är teologiskt korrekt ur kristet perspektiv men likaväl främmande för mig - när jag försöker be är det alltid med en enkel tanke att det finns en Gud, men ingen total övertygelse, framförallt inte om att den gud som finns helt måste vara som den kristna bilden av Gud.


Evolutionär basis för religion är en komplex fråga - en intellektuell utmaning för den givetvis sanna evolutionsteorin (att skönlitteratur kan förenas med religion är en självklarhet men jag tror samma gäller naturvetenskap - beroende på religion, visserligen). Enligt undersökningar är det vanligare att amerikanska fysiker än biologer tror på Gud.

Puritanerna var en något märklig sekt - totalitär men utan en stat, demokratisk men socialt kontrollerande, idealister och fanatiker - märkligt att deras ättlingar ofta blev den amerikanska WASP-överklassen, om jag förstått saken rätt.


USA är verkligen udda religiöst. Jag försöker tänka på amerikanska författare med kristen tro med betydelse för sina böcker. Men Walker Percy verkar intressant, en katolik som lät sin religion påverka sitt skrivande. De judiska författarna känns som att de oftast varit sekulära och säkerligen mer inriktad på den judiska kulturen än religionen. Och evangelisk kristendom har väl inte lämnat något seriöst litterärt avtryck överhuvudtaget? Är deras främsta litterära prestation att de hånades av H L Mencken?

Du verkar läsa brett o detta är nog helt rätt väg att gå. Watson tycker jag varit slarvig av det jag läst, men han har haft vissa fina tankar likväl. Den boken du nämner har jag läst men kom nog ej hur hela.

Vad gäller puritaner så tänker jag på Karl-Oscar i Mobergs epos. Arbetssam, snål och laglydig.

Tack för tipset om mr Starks bok, den kände jag ej till! Iövrigt så hedrar det dig att du läser Connor o Percy. Bägge väntar för mig i mitt bibliotek.

Men vad gäller buddhismen, så skulle jag nog rekommendera att läsa urskrifterna också, men det skadar ju ej att läsa Wright också å även innan förstås.


edit. men detta vet du bäst själv. Du har ju läst lika mycket som mig.

Psykologen Carl Gustav Jung skrev intelligenta och intressanta teorier om själen och religionens betydelse - två bra korta böcker är "Jaget och det omedvetna" och "Det Omedvetna". Carlos Castaneda är en amerikan som skrivit om bland annt drömmar, och James Redfield har författat om urgamla förutsägelser.

Jag har inte läst Mobergs epos - ämnet och språket lockar mig inte, så jag kan inte kommentera Karl-Oskar, men det är värt att tänka på att utöver skillnad i vilken epok de emigrerade i (1600-tal vs 1800-tal) så var puritaner religiösa fanatiker på flykt från ett förtryck klart värre än Sveriges 1800-talssamhället (situationen är jämförbar; min bild är är mer grundad på vanlig allmänbildning än studier av ämnet ifråga men faktum är väl att puritanerna bort av förtryck medan svensk emigration mer bottnade i ekonomiska möjligheter och förhoppningsvis en frihetssträvan som nog tilltalade Moberg. Den svenska utvandraren som sin egen lyckas smed, puritanerna mer inne på sitt eget religiösa samhälls-projekt. För att återkoppla till trådens ämne är min analys att puritanernas religiösa gemenskap - med sina strikta normer och samhällskontroll - inte var rätt miljö för att fostra en författare; litterära bedrifter kräver ett friare samhälle. Eller - om än teori jag känner med viss tveksamhet: en mer avancerad samhällsstruktur med mer komplicerad hierarki - man kan tänka på hur katolska kyrkan som andlig auktoritet sponsrade Michelangelo; samma mekanism kan råda för litteratur.

Som ren kuriosa var Moberg smålänning och åtminstone delar av Småland brukar kallas för det "svenska bibelbältet". Annars har väl Västerbotten skänkt svensk kultur författare som behandlat religiösa teman - Torgny Lindgren, som själv är katolik, samt P O Enquist är två bra exempel.

Gunnel Vallquist, den hyllade Proust-översättaren var from men likaväl kritisk inom-religiöst liberal katolik. Finns en intressant biografi om henne som jag läst med viss nöje samt hennes egen bok Katolska läroår. Att katolska kyrkan lockar författare och liknande är ett välkänt fenomen - man kan (om än med bristande originalitet i analys) tänka sig att mystik och intellektuell tradition tilltalar en del. Som motvikt måste man dock nämna att katolska kyrkan länge hade ett index över förbjuden litteratur; fanns en hel del litterära storheter på den listan. Bibelns litterära kvaliteter överlåter jag åt någon annan att bedöma även om jag läst den en del.


Stark verkar ha skrivit många intressanta verk i ämnet: en om den tidiga kristendomens framväxt, en om katolska kyrkan som kulturell/vetenskaplig storhet under medeltiden. O'Connors romaner är inte lika bra som hennes noveller, i mitt tycke.

Urskrifterna är säkerligen den rimligaste grunden. Ibland känner jag dock att man kan behöva sin egen väg in i viss litteratur - som kan vara svårtillgänglig på grund av språk eller att den har hundratals år på nacken - genom att läsa någonting som ligger en själv närmare men behandlar likartade saker som den mer avancerade litteratur man försöker ta till sig. När det kommer till Jesus och Nya Testamentet har jag exempelvis inlett med att läsa en del om den historiska Jesus innan jag gett mig in på de texter som förkunnar eller utgår ifrån hans gudomlighet. Men det är också delvis för att kristendomen vilar på tron att Jesus verkligen var Guds son, utförde mirakel och uppstod från det döda - kan man bekräfta honom som historisk gestalt är det lättare att handskas med de religiösa anspråken.

Gällande budddhismen har jag läst Siddharta av Hermann Hesse. En stillsamt berättad berättelse - den har en lugn ton, mystisk och saklig på samma gång, som jag tycker matchar huvudpersonen och dennes religiösa sökande. Att förena stil med ämne ser jag som ett sätt att uppnå god litteratur.

Jag vet inte vem av oss som läst mest - jag har inte läst så hemskt mycket, kan jag tycka, men klart mer än genomsnittssvensken. Och religion är fascinerande.

Du är en tankvärd person, Dr Scriptum! Håller vidare med dig om att ifall samhället blir alltför egalt påtvingat, så blir det svårt för vissa röster att göra sig hörda o dessutom.. vad ska man då bli att skriva om? Levande i en kommunistisk grå massa, nej fy tusan....

Det katolska författandet verkar du och jag älska bägge två. Dessa böcker gav jag i en annan tråd som bland de bästa jag läst:



....kanske att någon av dessa kan intressera dig. Själv intresserar du mig definitivt mig. Redan har jag börjat söka om Gunnel Vallquist, lagt till Mr Stark i en önskelista, kollat så att jag har Flannery O´Connor samt Walker Percy nära till hands m.m.

Vad gäller Torgny Lindgren så har jag i princip läst rubbet, inkl. Ljuset o Batseba som är byggda på bibelhistorier.

Vad gäller Moberg så kan jag förstå dig såhär utifrån. Tänk vilka olika författare tex. Proust och Moberg äro. Proust, en sentimental romantiker som skriver subtilt som en Gud och Moberg, den karge smålänningen Men Moberg, vilken författare/ berättare ( ! ), trots att jag själv ofta söker mera själ än han kan tillgodose.

Vill även påpeka att jag ej läst ut hela serien av Proust. Det blev lite för enformigt i längden, men ack så vackert!

Graham Greene måste naturligtvis nämnas här. Hsns katolska tro ligger som en underström i många av hans verk. I en del romaner helt central, som t ex i Hjärtpunkten och i Slutet på historien.

Själv återkommer jag ofta tiil Hammarskjölds Vägmärken. Den utövar en stark fascination samtidigt som jag måste säga att jag inte förstår hans dragning till de kristna mystikerna.

En teolog värd att fördjupa sig i för den som söker en ingång till kristendomen är dansken Lögstrup i Det etiska kravet. Även den religiöse analfabeten som varken upplevt något religiöst behov eller är hemma i den kristna begreppsapparaten ges insikter i vad kristen etik i grunden handlar om.
Något av en antites till Kirkegaard. Och mer lättillgänglig.

Tack för de fina orden Jag gillar stilen i ditt inlägg, men bör väl påpeka att jag inte läst Percy än så länge. Kul med läsning och diskussion.

"Kommunistisk grå massa" som du skriver, ja, det är sannerligen anti-mänskligt och anti-individuellt och anti-konstnärligt. Intressant nog var både Tolstoj och Dostojevskij religiösa (Tolstoj på ett som jag förstått lite egenartat sätt - nära någon slags anarkism nästan - och Dostojevskij mer traditionellt rysk-ortodox och han behandlar förstås en hel del religiös tematik) men de var väl både fördömda medan det sovjetiska förtrycket rådde.

Klokare och mer pålästa själar än mig har analyserat Dostojevskij så jag nöjer mig med att säga att hans kristna tro verkar både personlig (ett svar på umbäranden i det tvångs-arbete han dömdes till) och nationell (dess betydelse för Ryssland) och rent litterärt ämne (som i dess betydelse för Raskolnikov och skildringen i bröderna Karamazov av den lite mentalt instabila munken som see djävlar överallt). Man kan såklart hitta mycket tydligare exempel och framförallt för olika romaner mycket viktigare gestalter än den mentalt instabila munken ifråga men jag gillade skildringen av honom; såg honom som en allvarlig ensam gestalt med en genomskådande blick någonstans mellan fantasi och analys; djävlarna han ser kanske inte existerar men de kan vara representanter för brister hos institutionen han lever i. Religion som ideal kontra verklighet är trots allt en evig fråga - värderingarna och tron vs hur den korrumperas och även används i andra syften. Berättelsen om Inkvisitatorn i samma bok är ett belysande exempel - man kan verkligen undra vilken syn Dostojevskij hade på även den ortodoxa kyrkans auktoriteter i relation till sin egen tro.

Men framförallt skriver Dostojevskij med själsligt-moralisk-existentiell djup; han tar frågorna på allvar, kämpar med dem - ofta i motsättning till nihilism och ateism. Traditionell auktoritet vs moderna nedbrytande tankar som Dostojevskij valde att handskas med.

Den traditionella auktoriteten - ortodox tro som självklarhet - har väl historiskt varit blandad med folklig respekt för "heliga dårar"; sympatiskt, tycker jag; dessa individer som valde sin egen andliga resa, säkert excentriska människor, men antagligen utan anspråk på den makt och andra världsliga inslag som förvridet officiella religiösa representanter.

Konflikten mellan kristendom och nihilism & ateism är hursomhelst central - Nietzsche kallade väl Dostojevskij den enda psykolog han lärt sig något av och man kan verkligen se deras respektive perspektiv som en idéernas kamp som är synnerligen intressant. Jag vill här nämna min favorit-tänkare/debattör Charles Murray (lär återkomma till honom i tråden) som menar att kristendom bidrog till konstnärliga stordåd genom sina estetiska ideal. Han menar i sin tur att den inledande kritiken mot kristendom var kreativ men när kritiken lyckats i sin någorlunda destruktion uppstod ett kulturellt vakuum, i och med brist på värden, och att vi sedan 1950 inte sett någon sann konstnärlig genialitet.

I det sammanhanget vill jag dock nominera Bob Dylan som ett konstnärligt geni - för mig personligen 1900-talets främsta och sannerligen sedan 1950. Han har ju också handskats med religion på flera olika sätt. Som naturlig referens och inspirationskälla för sina texter, i eget andligt sökande, som tydligt närvarande element i sitt tänkande - det må låta flummigt men är tydligt.

Brott och straff har jag läst och mycket uppskattat men den har inte påverkat mig på ett eget andligt plan; mer engagerande som roman. På spaning efter den tid som flytt är en utmaning - minns inte mycket religiöst från delarna jag läst; jag ser skildringen av Dreyfus-affären och det judiska i allmänt som mer etniskt-kulturellt och framförallt politiskt än religiöst baserar.

Intressant att du läst allt av Torgny Lindgren - jag borde kanske läsa mer av honom än jag gjort. Jag gillar din beskrivning av Proust som "skriver subtilt som en Gud". På ett sätt är en författare som likt Proust skapar/återskapar en hel värld inne i samma roll som en skapande gud. Metaforiskt sett - och Tolkien gjorde samma sak samtidigt som han var djupt troende katolik.

Avslut om Dostojevskij:

1) Den rysk-ortodoxa kyrkan känns mindre allmän än den katolska, mindre av ett alternativ för människor i allmänhet, mer specifikt rysk. Och Dostojevskij har en och annan figur i sina romaner som kritiserar katolska kyrkan.

2) Med tanke på hur Dostojevskij skriver fram vild debatt från flera olika perspektiv kan man tänka sig att han var på vissa sätt splittrad och att hans tro blev en trygghet i den ideologiska stormen. Detta som skäl till tro men kombinerat med hur han fann Gud i extremt svåra personliga omständigheter - straff-arbete, förvisning från samhället, var hans radikala tankar fört honom. I en tråd om religions betydelse kan man dock inte bara tala om religion som en kraft som bidrar till litterärt skapande - man måste också möta grundfrågan: att religionen helt enkelt är sann. De religiösa rötterna till litteratur kräver nämligen antingen personlig tro hos författaren eller att religionen är sådant tydligt sammanhang i samhället att författaren inte kan undgå att inspireras av eller tvingas förhålla sig till den. Religion som individuell kraft men även kollektiv sådan.

Men man bör väl även diskutera de skönlitterära författare som på djupet inspirerats av sekulära ideal och ateism eller agnosticism.