Vad gjorde Adolf Hitler så framgångsrik jämfört med dagens nationalister?

Strukturerna fungerar som ramar inom vilka aktörerna verkar. Ingen aktör befinner sig utanför sitt historiska sammanhang. Aktörerna fattar dock beslut inom ramarna som påverkar riktningen, i vissa fall mycket. Vissa strukturer kan då till och med komma att justeras, även om andra är så grundläggande att ingen modern aktör kommer att kunna påverka dem. Att vi lever i efterdyningarna av 1600-talets vetenskapliga revolution, 1700-talets upplysning, 1800-talets industriella revolution och 1900-talets masspolitik och världskrig är grundförutsättningar som all politik idag måste ta hänsyn till. En specifik aktör kan dock i ett avgörande ögonblick ge upphov till t.ex. en ny politisk maktordning som sen formar utvecklingen -- även om det finns gränser.

Om vi tar Weimarrepublikens upplösning och Tysklands övergång till nazism så är alla bakgrundsfaktorer människor pratar om viktiga, men det som fällde avgörandet i det givna sammanhanget var de personer som befann sig där och fattade beslut.

Hitler var som sagt en skicklig politisk entreprenör. DNVP (ett annat nationalistiskt högerparti) föll från 14,3 % 1928 till 7 % 1930, medan NSDAP steg från 2,6% till 18,3 %. Han tog även stora väljarskaror från SPD (!) i valen efter 1929. Utan Hitlers förmåga att ena stora delar av högern och locka väljare från olika läger är det i princip omöjligt att seriöst argumentera för att samma massparti hade uppkommit.

Och det var ju besluten hos ett fåtal statsmän som gav Hitler rikskanslerposten. Utnämningen den 30 januari 1933 var ett beslut som väljarunderlaget på 33 % i november 1932 inte skapade automatiskt. Weimarrepubliken gick mot slutet över allt mer till presidentstyre p.g.a. parlamentariskt kaos.

Schleicher ser faran med Hitler och försöker skapa en auktoritär regeringsbas och överskrida vänster-höger genom att splittra NSDAP via att vinna över Gregor Strasser och samtidigt skapa stöd från delar av arbetarrörelsen/fackföreningarna. Försöket misslyckas kapitalt, han missbedömer vilket grepp Hitler har om NSDAP och vad värre är: hans kontakter med arbetarrörelsen väcker starkt motstånd bland de konservativa och vissa delar av den ekonomiska eliten. Hindenburgs förtroende för Schleicher rasar och det blir inte heller bättre när han sen vill upplösa riksdagen och skjuta upp omedelbara nyval till hösten -33. Hindenburg vägrar att ge honom utrymmet han behöver för att fortsätta regera; Schleicher avgår den 28 januari 1933.

Därefter lyckas von Papen och den innersta kretsen kring Hindenburg, inklusive sonen Oskar von Hindenburg, övertyga den åldrande presidenten om att Hitler kan hållas under kontroll genom att placera honom som rikskansler i en till merparten konservativ regering. Det visade sig också vara en katastrofal felbedömning -- de trodde att de kunde utnyttja Hitlers massbas utan att förlora kontrollen över honom och regeringen. Men som bekant är det inte vad som sker. Både Schleicher och Papen demonstrerade uselt politiskt omdöme under Weimarrepublikens sista dagar.

Det är svårt att föreställa sig en Bismarck-figur fatta samma beslut som en Papen eller en Schleicher.

När Hitler väl sitter vid makten blir utvecklingen dessutom starkt präglad av hans egna beslut, även om geopolitik, resurser, ekonomi, militär kapacitet, andra staters agerande osv. visar var de yttre gränserna går.

Man får väl också komma ihåg att Hitler inte var ensam om att driva NSDAP. Han hade en mängd kapabla och drivna personer omkring sig, inte minst organisatörer som Ernst Röhm som försåg rörelsen med en privat armé omfattande som mest 4 miljoner man (1934). Göring fungerade också som populär och högt respekterad galjonsfigur, Göbbels var mycket skicklig propagandist o.s.v.

Hitler ansågs vara en ganska lat ledare, som sov länge på morgonen, satt uppe och tittade på film på nätterna, inte läste rapporter och var ointresserad av vardagspolitik. Däremot kunde han bli absorberad av symbolpolitik t.ex. fantasier om gigantiska arkitekturprojekt. Han behövde helt enkelt drivna personer omkring sig för att kunna sköta verksamheten.

Allt handlar om att skapa en trovärdig berättelse, ett narrativ som människor accepterar, kan man samtidigt göra det med en snygg scenografi så funkade det ju tydligen; ”… politiska och estetiska mobiliseringsformer, naziestetikens förankring i tysk filosofi och den konkreta kulturpolitiken.”
https://libris.kb.se/0jbdkqgb41hm54z

Kristendomen, och andra religioner, gör ju samma sak, de bygger upp en egen kultur, där konst, monumental arkitektur, litteratur och filosofi stödjer just deras berättelse. Det handlar inte om vad som är sant, utan vems berättelse man väljer att tro på, vems berättelse väljer man. Även om det är sant måste det förpackas på rätt sätt för att ”vinna”. Det finns mycket som är eller varit sant som haft fel ”förpackning”, därför har ingen valt att tro på det.

Sen är det som du skriver, varje eldsjäl behöver en skicklig organisatör, en teoretiker och en propagandist. Jesus hade Paulus, Jakob och Petrus, en liten övertygad grupp kan förändra mycket. Det var inte Hitler som var rätt i tiden, det var NSDAP, ett parti byggt på de redan etablerade Frikårerna, den praktiska grunden fanns redan etablerad, NSDAP kanaliserade redan det som existerade, ”blod & jord” var redan etablerat, Svastikan fanns redan inom sällskapen som gav den teoretiska grunden genom t.ex. Thule Sällskapet. Allt NSDAP behövde var att knyta ihop säcken.