Citat:
Ursprungligen postat av
Berit85
Håller helt med.
Jag har några gamla flammor från 00-talet som jag ofta tänker på, både i Sverige och utomlands. Rekordet i antal år jag haft en sexbundsförvant är 8. Vi var typ bästa kompisar.
Har även en manlig nära vän som jag dejtade 2005. Vi ses fortfarande och hånglar ibland, men då han är lyckligt gift och vi bor i olika städer har det inte blivit något knulla av de senaste 20 åren - fast båda vill. Dock är han notoriskt otrogen, vilket äcklar mig. Så länge jag känt honom har han haft tjejer på sidan av som han gjort jävligt äckliga saker med - typ halsknullat tills de gråter (USCH!!!), misshandlat med samtycke och annat galet - men mannen i fråga är så obeskrivligt vacker och han har en plats i mitt hjärta som gör att jag ändå överväger att ta emot den herpesbesudlade kuken en sista gång. Vad gör man inte för kärleken?
Jag har försökt få tag på en egyptisk kille som jag hade ihop det med 2008, men tyvärr verkar han ha bytt email-adress (ja, på den tiden kommunicerade vi via email). Han kallade mig sin lilla "sushi fish", det tyckte jag var himla gulligt

Är det inte fantastiskt med mänsklig lusta och känslor? Jag blir genuint glad av det faktum att vi alla är som vi är: litet ensamma ibland, litet glada ibland, överlag fyllda av djuriska lustar som vi ändå rullar in i rosa fluffigt romantisk tyll och minns med glädje och värme? Även om det tyllet gömmer är en bit illa åtgången kalvlever som antagligen inte är så bra som vi minns den. Eller en kall handgranat av ren lusta och kåthet.
Just att det köttsliga och praktiska som skulle kunna beskrivas som lågt och basalt ändå har en punkt av värme i oss som gör oss större tror jag. Om det är minnet av en Egyptisk karl som kallade en sin lilla "sushi fish", som blir en poetisk beskrivning trots att det är fittan han pratar om. Eller en totalt jävla röten karl som dock fortfarande är hånglingsbar (där vill jag dock säga att han verkar bättre att ha som runkfantasi än som nån att hångla med).
Min sexbundsförvant är ju min man. Han är fantastisk, charmig, rolig, intelligent så det gör ont - men samtidigt så är han ju en knullsk uppenbarelse. All dom där höga värdena och nästan platonska idealen och fortfarande så är det köttsliga, basala, alltid så enormt närvarande när jag tänker på honom.
Handgranaten invirad i rosa tyll. Ens sexbundsförvant.
Man blir fan glad av att va människa ändå?