Citat:
Ursprungligen postat av
XY3000
Alla vill väl egentligen umgås med människor som får en att känna sig glad? Känslor - oavsett om de är bra eller dåliga - tenderar att smitta. Hittar man någon som på riktigt lyckas få en att känna den där lyckan blir livet magiskt.
Även om det tycks egoistiskt så vill varken du eller jag bli sjuka eller neddragna i någon annans elände.
Så sant.
Samtidigt är det ju så att ens känslor är just det, ens egna. Går inte att vara ansvarig för någon annans lycka. Jag kan bara vara jag och du är du. Ibland "står stjärnorna rätt" och de två finner varann, men plötsligt händer det. Oftast är det inte så hos de som söker, ordspråk om att man kan få kyssa många grodor, har inte överlevt tidens tand utan anledning. Men man måste våga ge sig ut. Hur var det Astrid formulerade det kring att man bara är en liten lort om man inte törs.
Ensamna sluter sig, ser okända som hot, inte möjlighet. Anklagar, är fientliga, har ömma tår, lättstötta osv.. Gör dem än mer ensamna, en ond spiral. Men 99,9% av alla människor är riktiga i huvudet och var gång den tusende dyker upp, så finns 999 som kan ställa saker till rätta.
Man kan lägga sig å sova i en tågkupe med 5 andra helt okända främlingar. Man kan lägga sig i en sovsal med 20 främlingar. Det sker varenda dygn året om. Såå många minnen dessa skapar som vågar egentligen rätt normala saker. Det är dessa som ökar chansen att träffa sin själsfrände mångfalt, inte de som sitter i sitt trygga hem bakom en skärm och hatar.
