Att få en relation att hålla

Du har helt rätt i att vi både hålla oss mer on topic

Få en relation att hålla; Jobba långa dagar så ni slipper se varandra
Skaffa barn; Gärna en hel hög så ni inte har tid att bråka med varandra utan all er övrig energi går åt till att försöka hålla koll på dem (och så får ni ju bidrag också, det är väl fortfarande bonus eftrer tredje ungen?)
Ta upp en gemensam hobby; Något som ni geniunt gillar båda men som kanske har blivit försummat på sistone


Skämtåsido så efter ett par fleraåriga relationer i mitt liv så mitt visa tips till er ungtuppar eller gamlingar för den delen där ute är att ställa er själva frågan ÄR MIN RELATION värd att försöka rädda? "Håller" den inte av sig själv utan att den behöver ständig anstränging för att "rädda" så kanske du inte är med en person som är lämplig för dig. Livet går inte i repris och redan imorgon när du vaknar så är du äldre, glöm inte det... och det är aldrig för sent.

Förändring kan kännas skrämmande vid första tanke men ack så lönsamt i jämförelse för att slösa bort livet med någon du är inkompatibel med, gör inte dig själv en björntjänst och acceptera ett halvdant förhållande!

Vad gäller dina två sista stycken så är jag helt enig med dig.
Man får aldrig vara rädd att möta förändringar. Alltför många tvekar att avsluta något de inte mår bra av bara för att själva förändringen skrämmer mer.

Att hon tar den i 2:an utan protest. Det är hemligheten bakom 50 åriga äktenskap.

Om man står ut med varandras pruttar såå har man väl kommit en bit på vägen?
Mitt hem är som en gaskammare, och jag är singel.

Jag har varit gift i ca 20 år nu och jag är nöjd, lika så min fru. Så här tänker jag:

- Olika par har olika nycklar till att hålla ihop.

- Vi har inga barn och vi har aldrig velat ha egna ungar. Jag tror det underlättar.

- Vi har god ekonomi och tjafsar inte om pengar, för pengar är ju ofta en grogrund till tjafs.

- Vi bryr oss verkligen om varandra. Att min fru har det bra och mår bra är prio ett för mig. Jag är även hennes prioritet.

- Vi tycker om att göra saker tillsammans, men vi ger också varandra frihet att umgås med vänner när man vill.

- Vi pratar om allt. Vi är rätt politiskt lika.

Det finns inget självändamål att få en pissig relation att hålla som man, såvida inte barn är inblandade. Var jävligt tydlig med vad du accepterar och inte accepterar och vik dig inte för någon eller något.

Det är förmågan att kunna bestämma sig för något och sedan hålla sig till det.

Om man vill något tillräckligt mycket, så hittar man vägar - inom och utom sig själv - för att lyckas med det.

Om två människor båda VILL ha en bra, livslång relation - så skapar de det. Om det behövs, så arbetar de med sig själva och varandra, tills kommunikation, mognad, anknytningsmönster etc fungerar tillräckligt bra.

När en relation tar slut är det eftersom en - eller båda - har ändrat sig ifråga om vad de vill. Allt annat är dåliga ursäkter.

De som kan avgöra om en annan människa har förmågan att kunna bestämma sig för något och sedan hålla sig till det - kan få livslånga relationer. Vi andra kan endast vänta och se om vi valt rätt partner, eller fel.

Men kan man verkligen bestämma sig för något och hålla fast vid det så länge om man inte innerst inne tror på det?

Det måste finnas en djupare övertygelse, en sanning inom en själv, som gör det möjligt.

Varför skulle någon vilja bestämma sig för något som de inte tror på?

Tanken är att man först ska känna efter inom sig sig själv vad man vill. Därför så behöver man vara vuxen innan överväger en seriös relation eller familjebildning.

Många har svårt att avgöra det till 100% och då får man ta något som man känner 70-80% för - annars kan man hatta omkring hela livet, utan att någonsin få en "uppenbarelse" om vad man verkligen vill. Man har bara ett liv och det finns ingen given mening med något - endast den mening som man själv skapar. Om man vill ha en livslång relation och familj, så får man helt enkelt bestämma sig för det och hålla sig till det.

Därefter så låser man sig på det målet, och slår undan allt som distraherar eller leder bort från målet.

Om målet är att ha en livslång relation, så måste man först välja en partner. Jag ser kärlek som den viktigaste komponenten och den måste såklart vara ömsesidig. Jag tror att stark kemi, förälskelse och trivsel med varandra är jätteviktigt - annars blir det endast en vänskapsrelation, hur kompatibla man än är. Romantisk kärlek är den drivkraft och grund som relationen och familjen byggs på.

Kärlek kan överbrygga nästan allt, eftersom den ger viljan att överbrygga allt - och det mesta kan överbryggas. I speciella fall så saknas förmågan - till exempel om någon har fysiska eller mentala funktionsnedsättningar som gör en sund relation omöjlig. Men jag personligen ser kompatibilitet som något som till stor del kan skapas.

Den attraktion/personkemi som uppstår spontant, i den initiala kontakten mellan två personer, är kroppens sätt att tala om att man är "rätt" för varandra. Om man umgås tillräckligt mycket med en vän av motsatt kön, så kan det med tiden uppstå känslomässigt trygghet, delade minnen och närhet - vilket kan föda en typ av attraktion och kärlek. (Det är därför som man måste sätta gränser för hur nära man är med vänner, kollegor etc om man är i en relation som man vill behålla.)

Jag personligen tror inte att vänskap är rätt grund för en livslång kärleksrelation. Jag tror att det blir en vänskspsrelation med närhet - vilket inte är exakt detsamma som en kärleksrelation. Min erfarenhet är att otrohet, att man efter en tid känner att "något saknas" och att man "glider isär" är mycket vanligare i relationer som uppstått ur vänskap. Relationer som uppstått ur mer spontan attraktion/personkemi, där bägge parter haft tydliga, uttalade romantiska avsikter från början - har bättre förutsättningar att bli livslånga kärleksrelationer. Om man tar hand om dem, förstås.

Det kan vara viktigt att partnern är tillräckligt mogen för att veta vad de vill - en omogen människa känner inte sig själv, och kan plötsligt ändra sig på grund av yttre faktorer. Och man kan endast kontrollera sig själv, aldrig någon annan. Om någon saboterar för sig själv så kan man tyvärr endast se på.

När två personer väl har valt varandra, så börjar det verkliga arbetet. Förälskelsefasen (dopamin mm) varar typ 6-18 månader och övergår sedan i kärlek (oxcytocin mm). Om en eller båda har för stora problem inom sig själva, så skapas det problem mellan dem, och förälskelsen övergår inte i (trygg, sund) kärlek. Men kärleksrelationer är allt annat än lätta och självgående (det är enbart en stor myt) - båda två måste välja varandra varje dag och även välja att arbeta på relationen.

Precis som idrottsmän, företagsledare och andra gör så får man använda sig av visualisering, mental träning och liknande - fast i mer "vardaglig" form - för att hålla sitt fokus på målet.

Jag själv började och slutade varje dag med att tänka positivt om min partner, och bearbeta besvikelser och frustrationer tills jag kände ren kärlek - innan jag somnade. Det hjälper naturligtvis om man somnar sams, men om man inte gör det så får man själv se till att bli sams med dem på egen hand.

Jag själv såg till att aldrig placera mig i riskfyllda situationer och höll alla andra kvinnor på tillräckligt avstånd - vänner, kollegor och andra kvinnor.

Jag sökte bekräftelse inom relationen - inte utanför.

Jag gjorde mycket rätt, men även en del fel. Det finns bra böcker, som bygger på den senaste forskningen, som beskriver hur man får en relation att blomstra och hålla i längden.