Jag har följt kommunala lokalförsörjningsplaner ett tag och slås hela tiden av samma sak: ledtiden mellan att ett behov är konstaterat och att en lokal faktiskt står färdig är orimligt lång, ofta fem till åtta år för ett särskilt boende eller en skola. Det är inte byggtiden som är problemet — själva byggnationen tar sällan mer än arton månader.
Det jag ser är att tiden försvinner på tre ställen.
Det första är investeringsutrymmet. En kommun som bygger själv måste föra upp hela investeringen i sin egen balansräkning, och då hamnar omsorgslokalen i kö bakom simhallen, va-nätet och skolans tak. Behovet är konstaterat, men pengarna finns först tre budgetår senare.
Det andra är detaljplanen. Många kommuner planlägger för "bostäder" utan att skilja på vanliga lägenheter och lokaler som ska tåla vårdverksamhet. När det sedan visar sig att planen inte räcker får man göra om den, och där försvinner ett till två år.
Det tredje är att verksamheten och byggnaden planeras var för sig. Lokalen ritas innan man vet vilken utövare som ska driva den, och när upphandlingen väl är gjord passar planlösningen inte riktigt. Då byggs det om.
Det som förvånar mig är hur få kommuner som verkar räkna på vad väntetiden faktiskt kostar. En plats som saknas i fem år betyder att någon ligger kvar på sjukhus eller köper en dyrare lösning i en grannkommun under tiden. Den kostnaden syns i driftbudgeten, inte i investeringsbudgeten, och därför ställs de två sakerna aldrig mot varandra.
Någon här som jobbar med lokalförsörjning eller samhällsbyggnad i en kommun? Är bilden rätt, och finns det kommuner som faktiskt fått ner ledtiderna — och i så fall hur?
Det jag ser är att tiden försvinner på tre ställen.
Det första är investeringsutrymmet. En kommun som bygger själv måste föra upp hela investeringen i sin egen balansräkning, och då hamnar omsorgslokalen i kö bakom simhallen, va-nätet och skolans tak. Behovet är konstaterat, men pengarna finns först tre budgetår senare.
Det andra är detaljplanen. Många kommuner planlägger för "bostäder" utan att skilja på vanliga lägenheter och lokaler som ska tåla vårdverksamhet. När det sedan visar sig att planen inte räcker får man göra om den, och där försvinner ett till två år.
Det tredje är att verksamheten och byggnaden planeras var för sig. Lokalen ritas innan man vet vilken utövare som ska driva den, och när upphandlingen väl är gjord passar planlösningen inte riktigt. Då byggs det om.
Det som förvånar mig är hur få kommuner som verkar räkna på vad väntetiden faktiskt kostar. En plats som saknas i fem år betyder att någon ligger kvar på sjukhus eller köper en dyrare lösning i en grannkommun under tiden. Den kostnaden syns i driftbudgeten, inte i investeringsbudgeten, och därför ställs de två sakerna aldrig mot varandra.
Någon här som jobbar med lokalförsörjning eller samhällsbyggnad i en kommun? Är bilden rätt, och finns det kommuner som faktiskt fått ner ledtiderna — och i så fall hur?