Citat:
Ursprungligen postat av
Menea
Din hjärna är en mönsterigenkänningsmaskin. Kollegans ansiktsdrag, mikrouttryck eller blick påminner sannolikt ditt omedvetna om någon från förr något du till och med inte kanske minns det kan till och med vara från spädbarnstiden.. Men oftast är det en mobbare, auktoritetsfigur eller ex-partner som orsakade skam eller obehag. Du kopplar ihop utseendet med den gamla känslan, och hjärnan slår larm med stark fysisk avsky.. Du ser kollegan, men din hjärnas alarmsystem ser en helt annan person från ditt förflutna. Det är en ren försvarsmekanism där kroppen går i kamp- eller flyktläge mot en ofarlig person. Det kan också handla om skuggprojektion ..att du provoceras av drag som du själv är rädd för att utstråla eller lärt dig är "svaga"...
För att lösa detta om du vill kunna behålla jobbet och inte kallas mobbare: Bryt den visuella loopen direkt genom att flytta skärmen eller stolen. Tvinga dig också att prata kort med honom vid kaffemaskinen; så fort hjärnan ser honom som en riktig människa släpper hot-responsen. Rannsaka dig själv och fundera på: vem i ditt förflutna påminner han dig egentligen om?
Detta handlar om 100% om dig... inte att kollegan är ful eller något annat!
Om han påminner om någon från mitt förflutna kan jag inte uttala mig om. Vet inte vem han skulle se ut som - bara att han är extremt motbjudande att se på.
Något jag inte håller med dig om är dock att prata med honom. Jag känner ingen lust att umgås med en sådan människa. Är rädd att om jag börjar prata med honom kommer han tro att jag är hans kompis och han fortsätter prata med mig och så tvingas jag se honom ännu mer än idag.
Tyvärr är borden fastmonterade i golvet och vi har fasta platser, så att vrida på bordet så jag slipper se honom från arbetsplatsen går helt enkelt inte - han sitter rakt i mitt synfält.
Utöver hans utseende har jag även märkt att han alltid andas extremt högt, som efter ett träningspass, vilket även det stör mig något enormt. Vi sitter inte rakt inpå varandra, så detta är lyckligtvis inget som påverkar mig vid skrivbordet, men jag tvingas ändå stå ut med det när vi passerar varandra i korridoren eller i lunchrummet.
Jag stör mig också på att det bara verkar vara jag som har problem med mannen. Jag förstår inte hur de andra kollegorna frivilligt kan sätta sig bredvid honom på lunchen och hur han har ett "kompisgäng" på kontoret.