UK inför sanktioner mot Israels illegala bosättare (2026-09-08)

21 oktober 1964 – Sveriges ödesdag
KRÖNIKA All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Så inleds regeringsformen 1975:26. Trots det genomdrevs beslutet i denna grundlag om att Sverige ska vara ett mångkulturellt land – utan folkets hörande. Folkomröstning var inte ens på tal. Om höger- eller vänstertrafik fick vi folkomrösta – men inte om Sveriges vägval för framtiden. Inga debatter, ingen information, ingen mediabevakning förekom inför riksdagens omröstning om denna oerhört avgörande grundlagsändring. Den antogs i tysthet och enhälligt av alla partier utan att svenska folket insåg vilken total omställning av Sverige detta på sikt skulle innebära. Det insåg med säkerhet inte heller de folkvalda som så tanklöst fattade detta historiska beslut.
På 1960-talet drevs frågan om minoriteters rättigheter främst av judiska invandrare. Begreppet mångkultur var i det närmaste okänt. Efter kriget hade många judar, balter och ingermanländare flytt till Sverige. Närmare 400.000 utlandsfödda hade på kort tid invandrat. I mitten av 60-talet höjdes därför röster för restriktioner mot den stora invandringen som många ansåg hota svensk kultur och svenskars jobb.
Vägen mot dagens mångkulturella Sverige kan anses ha inletts den 21 oktober 1964. Då publicerades en uppmärksammad debattartikel i DN med rubriken “Utlänningsproblemet i Sverige”. Den var skriven av David Schwarz – polsk jude och överlevare från nazisternas koncentrationsläger. Han kom till Sverige 1950 och efter sjukhusvård för tuberkulos blev han mycket aktiv i utlänningsfrågan. Att just judar drev frågan om minoriteters rättigheter anses bottna i att de som förföljd folkgrupp kände sig mindre utsatta i samhällen där kulturell mångfald är accepterad. Dagens utsatta, judiska Malmöbor lär dock uppfatta detta som en smärtsam paradox.
David Schwarz blev ledande opinionsbildare med många debattartiklar där han hävdade minoriteters rätt att behålla sin särart och inte tvingas assimileras till svenska värderingar, regler och kultur. Han startade också en tidskrift, “Invandrare och minoriteter”, som propagerade för mångkultur i Sverige. Debatten fördes i huvudsak i judiskt ägda Bonniertidningen Dagens Nyheter. Inga Gottfarb var en av många andra judar som mycket aktivt deltog i debatten. Hon skrev 1964 i DN “Invandrare ska kunna bli sina traditioner trogna. Vi ska inte assimilera dem – vi ska hjälpa dem att bli ‘annorlunda svenskar’.” Folkpartiets ledare Claes Adam Wachtmeister skrev en motartikel som starkt kritiserade detta synsätt.
Även Socialdemokraterna var starkt kritiska till dessa tankegångar. Tage Erlander framhöll istället fördelarna med ett rasmässigt, religiöst och på andra sätt homogent folk och såg detta som en förutsättning för det jämlika, rättvisa och framgångsrika folkhemmet. Vid ett möte med Erlander försökte Schwarz förgäves övertala statsministern att ändra synsätt. Med på detta möte var också dåvarande utbildningsminister Olof Palme. Han kom från en mångkulturell, flerspråkig miljö och var mer enig med David Schwarz. I maj 1967 höll Palme ett tal vid Stockholms Judiska Center där han uttryckte stark ovilja mot svensk nationalism och firandet av den svenska nationaldagen.
1968 antog Högerpartiet med den judiske partiledaren Gunnar Heckscher ett program som förespråkade stöd till etniska minoriteter i Sverige. Övriga partier var starkt kritiska mot detta Schwarzinspirerade förslag. Efter att Olof Palme 1969 blev statsminister minskade dock efterhand det socialdemokratiska motståndet mot mångfaldsförespråkarna och i början av 70-talet utarbetades förslag till en ny regeringsform som skulle ersätta den tidigare från 1809. Regeringsformen är den mest grundläggande av de fyra grundlagarna. Där anges principer för statsskicket, medborgerliga fri- och rättigheter, regler för regering, riksdag och övriga myndigheter. I denna nya regeringsform slogs fast att samiska folkets och etniska och språkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Ändrades senare till “SKA främjas”. Man kan notera att det är det samiska folket som prioriteras.
Sedan denna nya grundlag 1974 röstades igenom har en lång rad ändringar och tillägg gjorts. 1997 lämnade regeringen med Göran Persson som statsminister en proposition med rubriken “Sverige, framtiden och mångfalden”, där man krävde att förändringen mot det mångkulturella Sverige skulle genomdrivas “med massiva propagandainsatser”. Antogs enhälligt av riksdagen och massiv propaganda har vi sannerligen utsatts för. I regeringsformen fastslås att “det som ska hålla ihop Sverige är inte gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. Med ett penndrag blev vi alltså av med vår historia!
Tusen år av strävan, släktes på släktes ärvda erfarenheter och framsteg, oräkneliga miljoner forna svenskars slit och kamp för att lämna en bättre framtid till sina barn, månghundraåriga traditioner, eoner av minnen av stora och små svenska hjältedåd, berättelserna om svält, krig och nöd liksom om framgångars lycka, vår naturs skönhet och hemlandets trygghet – allt det som kallas den ärvda svenska kulturen ska räknas som ingenting! Ett i sanning ofantligt, självsvåldigt och oöverlagt omstartsbeslut av några få som råkade vara “folkvalda” just 1974. En statsledd skändning av våra förfäders gravar. Obetänksamt offrade man nationens framtida säkerhet. Det kompenserades inte av att man samtidigt införde lagen om bilbälte och beslutade att Harpsundsekan skulle förses med flytvästar.
Öppna gränser, unikt generöst mottagande av invandrare och missbruk av parollen “allas lika värde” blev gällande politik. Av propagandaskäl kallas alla hitkomna för “flyktingar” – trots att bara några få procent av dem är det enligt FN:s definition. Värdegrunden var dock inte helig. Redan 1989 satte Socialdemokraterna under Ingvar Carlsson tvärstopp för invandringen med det s.k. luciabeslutet. 100 bulgarien-turkar om dagen sökte asyl och man fruktade en massinvasion som det inte fanns resurser att klara. Detta var dock en rännil i jämförelse med de 165.000 asylsökande som kom hit 2015. Öppna era hjärtan krävde statsminister Reinfeldt, avgick och överlät ansvaret till Stefan Löfven. Även nu tvingades regeringen kraftigt begränsa invandringen. Ena dagen meddelade Stefan Löfven att vi inte bygger murar – nästa dag gjorde man just det – trots Miljöpartiets krokodiltårar.
Detta är en starkt förkortad version av ett tänkt första kapitel i en bok om hur Sverige förändrats de senaste 40 åren. Från 1974 års beslut om mångkultur till dagens alltmer sönderslitna samhälle med otrygghet, kriminalitet och gapande klyftor mellan infödda och “annorlunda svenskar”. 40 år av närmast otroliga historier om det ansvarslösa, sanslösa, ofta till löjet gränsande politiska narrspel som ersatt de folkvaldas ansvar för Sverige och svenskarna. Tyvärr blir en sådan bok så otrolig och politiskt inkorrekt att ingen kan tänkas ge ut den. Även om jag skulle haft tid och ekonomiska resurser för att med glädje skriva den.
Rolf Malm