Varför gillar folk True crime, är jag unik?

Jag gillar inte.

JAg har aldrig sett efterlyst tex.

Jag tror man får fel proportioner om världens farlighet genom att ta del av sådant.

Jag är inte ointresserad av ämnet som sådant. Kvalificerade dokumentärer om Palmemordet eller styckmålet har jag sett på.

Ser dock liten vits med att blåsa upp enskilda händelser. Jag kan inte göra något åt saken ändå. Jurister som ramberg på östermalm och djursholm tycker vi skall gulla med multikriminella och jag saknar inflytande.

Tru' crime är moffe och veklig hets flykt, för de utan kritisk blick i massorna.

Den enda som jag sett och som var kvalitutta var 1:a säsongen av True Detective med Matthew McConaughej och Woody Hareson.

Säg annars bara nej, till fånfiktionen och fejkade reality-runkandet, till blodiga krim-historier.

Ha intelligens och allmän-mänsklig empati nog, att nobba skräpet. Dessa profitens PK-format bryter ner samhallskittet.

Dina förföräldrar lärde sig i skolan Sveriges Historia. Du, blir matad med hjärndödande kriminalitet i både RL och i smart uttänkta "underhållningsformat".

Ett tillstånd som benämns Hybristofili.

Det finns ju flera anledningar till att man gillar det. Jag kan tycka om det ibland, för ofta blir bara jobbigt, men för mig är det mysteriet som är det viktigaste, men kollar hellre på hur olyckor händer eller mystiska sjukdomar. Agatha Christie är världens mest tryckta författare, klart att detta är ju påhittat men det drar och drog många, många människor. Där är det helt klart själva mysteriet som lockar.

True crime handlar ju även om det sociala livet, och det är många kvinnor och en del män intresserade av.

Sedan har det väl alltid fascinerat, mord och blod, och det skrämmer mindre om man håller det helt ifrån sig än tar till sig lite. Män är inte direkt oskyldiga, var mest killar som kollade på tidiga splatterfilmer.

Jag gillar att det är en blandning av akademiska fakta och lite dramatiserade hypoteser - det är nästan sanning. Ofta är det fall där verkligheten överträffar dikten - osannolika människor, intelligenta men känslolösa. Pengar eller sex eller droger eller sjuka ideologier skildras och man tar del av brottsoffrens problem.

Tror du att True Detective är True Crime?


Folk har väl gillat deckare och läsa om mord hur länge som helst. Det har bara blivit mer lättillgängligt nu iom youtube, poddar, bodycams och FUP:ar tillgängliga för allmänheten.

Jag får erkänna att jag kollar på Ray William Johnson ibland, mest för att det är fascinerande hur otroligt bisarra saker som faktiskt händer ibland. Han tar dock inte bara upp mord.

Att vara intresserad av faror och katastrofer är mänskligt, hjärnan vill greppa och lära sig. Att vilja sätta dit Anders Eklund och få en lösning på fallet innebär ju absolut inte att man är kåt på honom?

Jag har liknande tankar. Jag förstår faktiskt inte riktigt fascinationen för true crime eller förövarna i sig. Jag kan lyssna på true crime när det görs etiskt och fokuserar på offren, överlevarna och deras familjer och anhöriga. Gärningsmannen är däremot inte särskilt intressant för mig.

Jag misstänker att en del av fascinationen handlar om voyeurism, eller åtminstone en nyfikenhet på det mörka och förbjudna. Det är verkliga människors tragedier, men samtidigt något som kan konsumeras på tryggt avstånd.

På ett sätt undrar jag om true crime har fått en liknande funktion som såpor hade för vissa tidigare. Spänning, konflikter, relationer, hemligheter och starka känslor, fast i dag är det verkliga brott som står för dramatiken. Skillnaden är förstås att det faktiskt finns offer och anhöriga bakom berättelsen.

Det är nog därför jag själv föredrar produktioner där fokus ligger på människorna som drabbades snarare än på att göra gärningsmannen till huvudperson.

Watts fick mängder av kärleksbrev efter att han åkt fast för att ha mördat sin fru, sina två döttrar och sitt ofödda barn. Nu är han dessutom förlovad. Vi har också andra personer som begått förfärliga brott och ändå får kärleksbrev och beundrarbrev.

Därför tycker jag att det blir lite märkligt att avfärda all fascination för gärningsmän med att människor bara vill förstå brotten eller lösa fallet. Det är uppenbart att det finns en del av true crime-kulturen där gärningsmannen själv blir objektet för fascinationen, och ibland till och med romantiseras.

Det verkar vara helt normalt för kvinnor i lägre nivå, men blir såklart sjukligt över en viss gräns som måste sättas. Eller det är väl så psykiatrin gör bedömningar av störningar, dvs att det kan finnas i någon mån och så sätter man en gräns mellan vad som anses friskt och sjukt. Personlighetsstörningar är ju bara en beteckning för en typ av personlighet med vissa drag.

Självklart finns folk för allt, men just det generella intresset av True Crime skulle jag inte tro beror på att man tycker att förövarna är heta. Gemene man onanerar ju inte till deckare, direkt.