Citat:
Ursprungligen postat av
Ond.hicka
Exakt som i flera (för att inte säga de flesta) andra fall, men när det gäller våldtäktsfall eller sexuella utnyttjanden av barn när ungen är över 12 så verkar många utgå från att en anklagelse är falsk om det inte finns filmbevis där gärningsmannen erkänner. Rätten gör en bedömning om trovärdighet, medan flashback tillskriver offret minus på trovärdighetsskalan redan från början och menar på att det absolut inte kan vara sant eftersom horor och slampor knullar runt och sen ångrar sig och okynnesanmälet, oavsett om de kan något om situationen eller inte.
Jag tror du blandar ihop två saker. Jag säger inte att en anklagelse ska ha minus på trovärdighetsskalan, men den ska heller inte ha plus bara för att den kommer från en kvinna. Jag utgår inte automatiskt från att kvinnor ljuger, men jag utgår lika lite från att de alltid talar sanning.
Falska sexualbrottsanklagelser förekommer. Hur vanliga de är kan diskuteras, men det är ett uppenbart forskningsproblem: det är knappast karriärbefrämjande att ägna sin akademiska karriär åt att undersöka falska anklagelser, incitament, felaktiga domar och ansvarsförskjutning. Det betyder inte att forskningen är värdelös, men man bör fundera på vilka frågor som faktiskt ställs och vilka som blir socialt eller akademiskt kostsamma att ställa.
Sedan har vi incitamenten: skadestånd, ansvarsförskjutning och numera en kultur där offerrollen oftast ger både bekräftelse och status. Lägg till väninnegrupper som förstärker varandras berättelser. Att någon i efterhand säger "hon ringde mig och berättade" bevisar att hon berättade, men inte att berättelsen är sann.
Och varför drar du in barn, igen? Tråden handlar om en vuxen kvinna på en restaurang. Det är ett helt annat händelse- och beviskomplex.
Min poäng är enkel: varken Flashback eller domstolen ska börja med att tro på eller misstro målsäganden. Man ska börja med frågan:
vad kan faktiskt bevisas?
Nu kan du gå och flytta målstolpar någon annanstans. Jag är klar här.