Paranoid personlighetsstörning i nära familj

Hej!

Jag har ett syskon som jag misstänker lider av någon typ av personlighetsstörning… jag vet att det används vitt och brett idag, men det här har lett till en i princip isolerad tillvaro kantad av konflikter.

Han har alltid bott utomlands och flyttat fram och tillbaka mellan olika länder då han inte trivs någonstans. Han bor alltid inneboende av ekonomiska skäl, och byter boende ca var tredje månad då han alltid hamnar i konflikt med de andra/stör sig på allt dom gör. Sammanlagt är detta kanske 50 olika boende på 8 år. Han kan störa sig på renligheten, att folk pratar i telefon, att folk tar hem vänner… etc.

Han har inga egna vänner. Ingen kontakt med släkt på säkert 5-6 år. Jag som syskon försöker skriva för att ha kontakt men han svarar alltid väldigt kort och frågar aldrig mig något tillbaka. Nu bor vi för första gången någonsin i samma stad, och han ignorerar mina meddelande. Vi träffas aldrig ensamma, inte gjort på flera år. Han pratar knappt med mamma och pappa förutom när han ska beklaga sig över något. De har frågat varför han inte vill prata med mig och då får han direkt ett utbrott och börjar skrika om att dom inte vet vad jag gjort, att inte pressa honom osv. Han blir alltså riktigt aggressiv av en fråga.Så det finns alltså inget svar på det.

Precis som olika boende byter han jobb lika ofta då han alltid kommer i konflikt med dom, senast jobbet blev han avstängd på och fick eskorteras av vakter efter ett gräl med en överordnad. Han har blivit knivhotad av en tidigare ”lägenhetsdelare”. Han har nästan blivit avstängt från gymmet då han sa till en tjej att inte filma sig själv när han kom med i bakgrunden. Hon filmade sig själv för att skicka till sin pt men han trodde henne inte, så dom började skrika på varandra. Om han får ett brev hem måste han blötlägga det så det löses upp och ingen kan läsa det. När mamma har gäster tar han ner alla fotografier på honom själv. Om jag tar ett foto med mobilen och han vill jag ska radera det vill han se om jag tar bort det från ”raderade foton” också… han klipper sönder sina gamla kalsonger för att ingen ska leta i soptunnan, hitta dom och använda dom. När han är på gymmet blir han upprörd över att folk tittar på honom. Om han blir skjutad med bil vill han inte bli avsläppt i stan för han tycker att alla tittar på honom.

I sitt nya boende blev han direkt irriterad på grannen bredvid, för när han låste dörren tittade hon för mycket på honom ”som att jag var en tjuv eller nåt” sa han.

Det leder till många problem och i princip obefintliga relationer. Han skulle aldrig, aldrig, ta emot hjälp då han aldrig skulle vilja prata med någon. Han tycker själv inte han har problem och skulle inte öppna sig för en främling (eller nån öht). Vad kan man göra åt detta? Jag sörjer ett syskon jag aldrig kommer att ha.

Det låter som solklar autism men jag är ingen expert.

Jag tror det är det också, eller enbart det kanske… han måste alltid veta långt innan om nån ska komma på besök och blir väldigt arg när han inte får info. Han är motsatsen till flexibel. Men samtidigt väldigt entitled… han blev portad från ett apotek för att dom vägrade öppna en kassa till, och då började han bråka med farmaceuten (i Spanien). Det känns inte riktigt som det här utåtagerande stämmer med autism 😅

När mamma eller pappa säger något han inte vill höra blockerar han alla kontaktvägar för att ”straffa” dom. Sen efter en vecka brukar det ha gått över, mot mig har det däremot aldrig gått över verkar det som. Han har svårt för att förlåta och kan sura flera dagar om mamma har väckt honom tidigt genom att prata i telefon.

Ilskan hos en autist är brutal. Om en vanlig person blir 20% arg för samma scenario så kommer autisten bli 70% arg. Autister är väldigt logiska till den graden att det kan bli ”autistiskt”. För den där fingertoppskänslan är inte där. Han tänkte; det finns två kassor och kön är lång, öppna en kassa till ser du inte att kön är lång? Och så blev någon kränkt. Eller kände sig hotad beroende på ton.

Ja det är autism. Ilskan varar längre och starkare. Oförätter glöms aldrig bort, det kan gå 20 år och han kommer minnas det som att det var igår.

Känslor fungerar annorlunda hos autister. Jag gillar heller inte att ringa och ”checka läget” på det sättet folk och familj gör. Jobbigt att hålla kontinuerlig kontakt med alla. Ibland försvinner man helt och kommer tillbaka som gubben i lådan efter flera år.

Låter mer som han lider av någon psykossjukdom än att han skulle vara inom NPF!

Det kan vara precis vad som helst. Personlighetssyndrom (kluster a), autism eller bara att han är lite speciell och ”svår”

Svårt att spekulera i men jag tippar på schizoid (lätt att missta för autism).
I’m no doctor, dock

Nja han kan blir väldigt arg och väldigt upprörd, smälla i dörrar etc. Så det verkar vara lite för mycket känslor för den diagnosen… han engagerar sig också alldeles för mycket i hur andra tittar på honom. Den diagnosen låter mer som nån är helt avtrubbad i alla situationer. Idag blev han t.ex väldigt arg för jag skrev och frågade om han jobbade i staden som jag och mamma skulle besöka (tänkt fråga om han ville mötas på en fika), men istället för att läsa mitt meddelande (jag är fortfarande ignorerad) skrev han först till mamma och var vansinnig för han trodde att hon ”skvallrat” om var han jobbbade. Men hon var oskyldig, då frågade han pappa istället som sa att det var han som berättat. Min syskons reaktion är då att blockera pappa helt i några dagar och bryta all kontakt en kort period

Han måste alltså läst mitt meddelande som en notis men vägrar ändå att gå in och svara typ ”nej jag jobbar inte där”.

Det du skrev först låter dock väldigt träffande… redan en vecka in på nya gymmet har han mejlat och klagat för att dom anställda inte hälsar på honom när han kommer dit 😂 det blir ju mycket problem i vardagen för honom

Hmm. Det du beskriver låter mer omfattande än en möjlig ”personlighetsstörning”. Din bror verkar leva med en genomgående misstänksamhet där neutrala händelser ofta tolkas som granskning, intrång eller hot. Att det dessutom leder till ständigt förlorade bostäder, arbeten och relationer gör att en psykiatrisk bedömning vore mycket motiverad.

Det går däremot inte att avgöra om det handlar om paranoid personlighet, vanföreställningar, något inom psykosspektrumet eller något annat. Det kan finnas autism i botten, men den förklarar knappast hela bilden. Flera tillstånd kan dessutom förekomma samtidigt. Bristande sjukdomsinsikt är tyvärr vanlig vid flera sådana tillstånd, så argument och övertalning fungerar ofta mycket dåligt.

Försök inte bevisa att han har fel eller pressa fram en förklaring till varför han undviker dig. Håll kontakten kort, lugn och förutsägbar. Bekräfta känslan utan att bekräfta föreställningen: ”Det låter väldigt stressande att känna sig iakttagen”, snarare än ”du har rätt” eller ”du inbillar dig”.

Hjälp kan ibland introduceras via något han själv upplever som ett problem – stress, sömn, bostad eller konflikter – snarare än genom att säga att han är psykiskt sjuk. Ni anhöriga kan också själva kontakta psykiatrin eller motsvarande där han bor för rådgivning, även om vården inte får lämna uppgifter om honom.

Vid konkreta hot, våld, allvarlig förvirring eller risk att någon skadas, behöver lokal akutpsykiatri eller larmnummer kontaktas.

Och usch... Den smärtsamma delen i det här är den form av ensamhet du hamnar i... Du kan lämna dörren öppen men du kan inte ensam skapa den syskonrelation han inte har förmåga till - eller lust att delta i. Det är rimligt att sörja den syskonrelation som inte uppstår er emellan – och samtidigt rimligt att sluta jaga någon som konsekvent avvisar dig.