Första dagen på jobbet
Jag hade gått klart en veckolång kurs och var garanterad ett jobb i företaget.
Vi tilldelades vita kepsar, mörkblåa byxor och ett par arbetsskor. På mitt arbetslegitimation satt min nuna och id-nummer.
Den första bussen var på väg till Majorna och klockan var 05:30. Ett fyllo hade somnat så vi var tvugna att väcka honom men utan resultat. ”Skit i honom”, sade min kollega och gick vidare in i bussen. Alla hade giltlig bussbiljett så vi klev av och gick mot en annan hållplats.
”Vi tar vagn nio in mot Centrum”, beslutade kollegan. Ombord var det till synes många morgontrötta som var på väg till sitt arbete. Det uppstod en dispyt mellan mig och en resenär. Det var en man i femtioårsåldern med gråspräckligt skägg och en blick som redan hade gett upp dagen. Jag råkade nudda hans axel när jag skulle passera, och han vände sig långsamt mot mig som om jag hade begått ett brott.
”Ser du inte vart du går?” fräste han.
Jag hann inte svara innan kollegan lade en hand på min rygg och mumlade: ”Låt honom vara.” Men något i mig brann till — kanske tröttheten, kanske nervositeten över första dagen. Jag stod kvar en sekund för länge, kände hur mannens blick borrade sig in i mig.
”Det var inte meningen,” sade jag, lugnt men stelt.
Mannen fnös, högt och demonstrativt, som om han ville att hela vagnen skulle höra. Några morgonpendlare lyfte blicken från sina mobiler. Jag kände hur kinderna hettade.
Spårvagnen skakade till när den rullade vidare mot Järntorget. Kollegan gav mig en snabb sidoblick, en sådan som säger att man inte ska skapa problem innan man ens fått sin första lön. Jag svalde irritationen och följde med honom längre in i vagnen, bort från mannens sura andedräkt och bort från min egen impuls att säga något mer.
Redan de första timmarna hade vi delat ut tio böteslappar. Varje bot kostade 1,500 kr och det är en hög summa för en vanlig arbetare. Tänk vad man kan köpa för en sådan andel pengar. Det fick vi erfara nu.
En barnfamilj - två vuxna och ett spädbarn i vagn - saknade färdbevis och därför fick 3,000 kronor i böter. Mamman såg helt förtvivlad ut och när pappan såg hennes blick blev han rasande. Han ställde sig upp och började skrika. ”Vänta ni bara! Jag ska skicka Ayo på er! Jävla idioter!”
Pappans röst skar genom hela vagnen. Spädbarnet ryckte till i vagnen och började gny, som om det kände av stämningen. Mamman försökte lugna både barnet och sin man samtidigt, men hennes händer skakade.
Kollegan tog ett steg bakåt, inte av rädsla utan av vana — som om han gjort det här hundra gånger förut. Jag stod kvar, stel, med blocket i handen. Det var min första dag och jag hade redan hunnit bli utskälld av en sur morgonpendlare och nu hotad av en familjefar som såg ut att vara beredd att kasta sig över oss.
”Sätt dig ner,” sade kollegan med en röst som var lugnare än situationen förtjänade.
Pappan pekade på oss med hela handen, som om han höll i en osynlig kniv. ”Ni fattar inte vad ni gör. Tre tusen! Vi har knappt råd med blöjor!”
Jag kände hur något drog ihop sig i magen. Det var inte medlidande, inte riktigt — mer en sorts obehaglig insikt om att jobbet inte bara handlade om att kontrollera biljetter. Det handlade om att bära konsekvenserna av regler som andra hade bestämt.
Mamman drog vagnen närmare sig, som om hon försökte skapa en liten skyddszon runt barnet. Hon såg på oss med en blick som inte var arg, bara uppgiven. Den gjorde mer ont än pappans skrik.
”Vi följer bara reglerna,” sade jag, men rösten lät tunn, nästan som om jag bad om ursäkt. ”Har du ingen biljett så ska du inte åka spårvagn!”
Pappan tog ett steg framåt. Kollegan höjde handen, inte hotfullt, bara tydligt. ”Det räcker nu.”
Det blev tyst. En sådan där tung tystnad som får hela vagnen att hålla andan. Pappan stod kvar, spänd som en båge, men gjorde inget mer. Mamman lade handen på hans arm och drog honom försiktigt tillbaka ner på sätet.
Spårvagnen bromsade in vid nästa hållplats. Kollegan nickade åt mig. ”Vi går av här.”
Jag följde efter honom ut, och när dörrarna stängdes bakom oss kändes det som om luften blev lättare att andas. Kollegan drog ett djupt andetag och tittade på mig med en blick som var både trött och lite road.
”Välkommen till jobbet,” sade han.
Jag hade gått klart en veckolång kurs och var garanterad ett jobb i företaget.
Vi tilldelades vita kepsar, mörkblåa byxor och ett par arbetsskor. På mitt arbetslegitimation satt min nuna och id-nummer.
Den första bussen var på väg till Majorna och klockan var 05:30. Ett fyllo hade somnat så vi var tvugna att väcka honom men utan resultat. ”Skit i honom”, sade min kollega och gick vidare in i bussen. Alla hade giltlig bussbiljett så vi klev av och gick mot en annan hållplats.
”Vi tar vagn nio in mot Centrum”, beslutade kollegan. Ombord var det till synes många morgontrötta som var på väg till sitt arbete. Det uppstod en dispyt mellan mig och en resenär. Det var en man i femtioårsåldern med gråspräckligt skägg och en blick som redan hade gett upp dagen. Jag råkade nudda hans axel när jag skulle passera, och han vände sig långsamt mot mig som om jag hade begått ett brott.
”Ser du inte vart du går?” fräste han.
Jag hann inte svara innan kollegan lade en hand på min rygg och mumlade: ”Låt honom vara.” Men något i mig brann till — kanske tröttheten, kanske nervositeten över första dagen. Jag stod kvar en sekund för länge, kände hur mannens blick borrade sig in i mig.
”Det var inte meningen,” sade jag, lugnt men stelt.
Mannen fnös, högt och demonstrativt, som om han ville att hela vagnen skulle höra. Några morgonpendlare lyfte blicken från sina mobiler. Jag kände hur kinderna hettade.
Spårvagnen skakade till när den rullade vidare mot Järntorget. Kollegan gav mig en snabb sidoblick, en sådan som säger att man inte ska skapa problem innan man ens fått sin första lön. Jag svalde irritationen och följde med honom längre in i vagnen, bort från mannens sura andedräkt och bort från min egen impuls att säga något mer.
Redan de första timmarna hade vi delat ut tio böteslappar. Varje bot kostade 1,500 kr och det är en hög summa för en vanlig arbetare. Tänk vad man kan köpa för en sådan andel pengar. Det fick vi erfara nu.
En barnfamilj - två vuxna och ett spädbarn i vagn - saknade färdbevis och därför fick 3,000 kronor i böter. Mamman såg helt förtvivlad ut och när pappan såg hennes blick blev han rasande. Han ställde sig upp och började skrika. ”Vänta ni bara! Jag ska skicka Ayo på er! Jävla idioter!”
Pappans röst skar genom hela vagnen. Spädbarnet ryckte till i vagnen och började gny, som om det kände av stämningen. Mamman försökte lugna både barnet och sin man samtidigt, men hennes händer skakade.
Kollegan tog ett steg bakåt, inte av rädsla utan av vana — som om han gjort det här hundra gånger förut. Jag stod kvar, stel, med blocket i handen. Det var min första dag och jag hade redan hunnit bli utskälld av en sur morgonpendlare och nu hotad av en familjefar som såg ut att vara beredd att kasta sig över oss.
”Sätt dig ner,” sade kollegan med en röst som var lugnare än situationen förtjänade.
Pappan pekade på oss med hela handen, som om han höll i en osynlig kniv. ”Ni fattar inte vad ni gör. Tre tusen! Vi har knappt råd med blöjor!”
Jag kände hur något drog ihop sig i magen. Det var inte medlidande, inte riktigt — mer en sorts obehaglig insikt om att jobbet inte bara handlade om att kontrollera biljetter. Det handlade om att bära konsekvenserna av regler som andra hade bestämt.
Mamman drog vagnen närmare sig, som om hon försökte skapa en liten skyddszon runt barnet. Hon såg på oss med en blick som inte var arg, bara uppgiven. Den gjorde mer ont än pappans skrik.
”Vi följer bara reglerna,” sade jag, men rösten lät tunn, nästan som om jag bad om ursäkt. ”Har du ingen biljett så ska du inte åka spårvagn!”
Pappan tog ett steg framåt. Kollegan höjde handen, inte hotfullt, bara tydligt. ”Det räcker nu.”
Det blev tyst. En sådan där tung tystnad som får hela vagnen att hålla andan. Pappan stod kvar, spänd som en båge, men gjorde inget mer. Mamman lade handen på hans arm och drog honom försiktigt tillbaka ner på sätet.
Spårvagnen bromsade in vid nästa hållplats. Kollegan nickade åt mig. ”Vi går av här.”
Jag följde efter honom ut, och när dörrarna stängdes bakom oss kändes det som om luften blev lättare att andas. Kollegan drog ett djupt andetag och tittade på mig med en blick som var både trött och lite road.
”Välkommen till jobbet,” sade han.
__________________
Senast redigerad av Ibn.habibi 2026-07-25 kl. 13:39.
Senast redigerad av Ibn.habibi 2026-07-25 kl. 13:39.