Citat:
Ursprungligen postat av
Meeku
Sju av hur många tusen, tiotusen? Anledningen till att det kommer ”många” på en gång är ju att journalisterna gräver där det redan står andra, vilket ju är bra, men inte så svårt att se varför.
Behöver det säkras upp? Javisst. Är det i närheten av så illa som folk gör gällande? Inte alls.
Tyvärr är det här bara toppen av ett isberg. Och det beror på hur hela LVU-processen är konstruerad.
Det är bara socialtjänsten som vet vad som faktiskt står i originalhandlingarna. Domstolen ser dem inte. Politikerna ser dem inte. Allmänheten ser dem inte.
Det enda de får se är socialtjänstens egen sammanfattning av materialet.
Men allt fler föräldrar som begär ut sina handlingar och granskar dem upptäcker samma sak.
Originaljournalerna säger en sak. Utredningen säger något annat.
Vad innebär det?
Jo, att barn kan tvångsplaceras under lång tid utifrån ett beslutsunderlag som i praktiken aldrig har granskats mot de faktiska primärkällorna.
Självklart kan socialtjänsten ha rätt.
Men hur vet vi det om ingen kontrollerar att utredningen faktiskt stämmer överens med originaldokumentationen?
Man skulle kunna likna det vid att vi "för säkerhets skull" fällde oskyldiga i brottmål för att vara säkra på att inga skyldiga gick fria.
Det hade aldrig accepterats. Tvärtom hade ett sådant rättssystem väckt kraftiga reaktioner.
Men när det gäller barnskydd verkar andra principer gälla. Ändamålen får alltför ofta helga medlen.
Finns det inte tillräckligt starka bevis finns risken att formuleringar skruvas, uppgifter vinklas och sammanfattningar dras lite längre än vad underlaget faktiskt medger. Och om bedömningen visar sig vara fel är det inte handläggaren som får leva med konsekvenserna.
Det är barnet.
Det är familjen.
Det positiva är att allt fler har börjat uppmärksamma detta. Medierna verkar också ha vaknat och börjar granska frågan på allvar.
Det är mycket bra.
För om staten ska kunna fatta några av de mest ingripande beslut som finns mot en familj måste beslutsunderlagen tåla granskning.
Det borde vara en självklarhet i en rättsstat.
Och där är vi inte idag...