Mycket åsikter baserat på lite kunskaper eller erfarenheter känns det som, naturligtvis med undantag.
Jag är en autistisk kvinna i trettioårsåldern som dessutom är bipolär och bulimiker (alla diagnoser efter 30) (och kul kombo, allt på en gång). I tonåren skar jag mig ibland, tror det handlade mycket om att jag inte visste hur jag skulle hantera känslor av att vara annorlunda än andra. Jag visste inte vad ”som var fel på mig”. Varför jag inte var som dom andra.
Sen upphörde det i många år, tills jag blev sjuk i bipolär sjukdom. Det händer inte ofta men det händer. Främst på låren, där är det ingen som ser. Det handlar om kontroll och känsloreglering för mig skulle jag säga. Men är inget jag är stolt över. Skammen kommer alltid direkt efter och tänker mig för när jag byter om på jobbet för att ingen ska se.
Fördomen att det bara är ”uppmärksamhetssökande tonårsbrudar” som självskadar gör det inte direkt enklare att leva med. Trots att jag träffat både män och kvinnor i vuxen ålder som självskadar.
Nuförtiden? Det har ju varit vanligt i 25 år. Innan dess var det mer anorexia. Oavsett uttryck är det för att de straffar sig själva och för att tillfälligt lindra själslig smärta genom att tillfoga fysisk smärta. Det har alltid förekommit, men tar sig lite olika uttryck i olika tider och olika kulturer.
Det är riktigt många empatistörda svin som skriver i den här tråden. Ingen människa som mår bra skär sönder sin egen kropp. Du gör det för att du liksom flyttar över den outhärdliga psykiska smärtan till den något mindre fysiska smärtan, och ofta också som ett skrik efter hjälp. Fy fan så elaka och sjuka i huvudet de flesta jävlarna i den här världen är.
Efter att min dotter började skära sig men dolde det under lång tid så kan jag säga att det i hennes fall INTE handlar om uppmärksamhet. Något år efter att hon börjat skära sig gjorde hon ett allvarligt självmordsförsök. Hon mår sådär kan jag säga.
Väldigt jobbig läsning. Hoppas att hon får bra hjälp och att hon i framtiden kommer att börja må bättre!
