Inte fan var det för Perhson är en man utan för han närmade sig Sd hela tiden och började också lämnar de värderingar L stod för, bara hans citat "Så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, sen säger man en annan sak efter valet", i ett försök att förklara sina kompromisser med SD."
Det kunde ses som antingen ärligt, rubbat eller korrupt. Men Pehrson var hyfsat populär under tiden som partiledare. Bara det att han hade att ha "räddat partiet" under bältet.
Deras problem är mer fundamentalt än partiledaren. Det finns ingen efterfrågan på deras politik - mittensocialliberalism - som inte redan täcks av andra partier och de saknar en profilfråga.
Men finn's ett parti som stöder de borgerliga med denna politik? Moderaterna är väl lite annat stuk speciellt idag?
Om de nu bara har runt 1-2% i återstående stöd så gör det ju ingen skillnad egentligen om de åker väck, det kanske vore positivt då om det ska bli fråga om en ny Tidö-regering så slipper man den värsta bromsklossen som urvattnar varje reformförslag. Det är ju en väldigt smal väljargrupp som L och C i praktiken delar då, den lilla delen liberalkonservativa väljare i L torde ju kunna gå över till M.
Visst, men som det ser ut idag så hade det gynnat Tidö om de legat över riksdagsspärren...
Men finn's ett parti som stöder de borgerliga med denna politik? Moderaterna är väl lite annat stuk speciellt idag?
M är ju mycket mer mittensocialliberalism nu än runt sekelskiftet när det var mer nyliberalism. Reinfeldts nya moderater svängde mot mitten. Med SD-anpassningen har det blivit lite hårdare kanter i invandring och brott men det mesta andra reinfeldtandet är ju kvar. Och SD är rätt mitten inom ekonomisk politik/välfärd.
Om man inte har någon tydlig skillnad i ideologi/ekonomi (V och MP när ju nästan samma parti i mycket) så återstår ju profilfrågor som med t ex miljö för MP. Även här ligger L pyrt. Skolan var väl deras grej förr. Kollar man deras hemsida nu så frontar de med nyheter om skola och det är en av två "viktigaste frågor". Men man får scrolla sig förbi rätt mycket konsult/HR-svenska innan man kommer till något skarpt som inte alla partier också säger. Där hittar vi "fasa ut vinstintresse" och "förstatliga kommunala skolor". Det får inte precis min puls att stiga...
De behöver hitta på något spektakulärt och hamra det som tusan. Inte så att de har något att förlora.
Det finns helt enkelt inte någon anledning till att Liberalerna ska existera längre. Genom den politiska historien har de haft en funktion, men idag finns det ingen fråga som Liberalerna driver på ett trovärdigt sätt. De försöker att profilera sig som ett skolparti men har upprepade gånger visat sig oförmögna, för att inte säga inkompetenta, att göra något åt de verkliga problemen i skolan. När de fick chansen att överge JA för att röra sig högerut var det början till slutet även om korvgubben Pehrson kunde stå för ett temporärt lite lyft.
Det finns ingen anledning för någon att rösta på Liberalerna idag, eller för den delen lita på att man får det som de säger sig stå för. Deras kärnväljare håller bokstavligen talat på att dö ut och ungdomar är smartare än att rösta på ett parti med deras meritlista de senaste 10-15 åren.
Det enda som möjligtvis skulle kunna rädda liberalerna är om de återgick till att värna klassiskt liberala värderingar, men de är för maktkåta för det. Så de lär dö sotdöden.
Och vad är det då? Jo, för att inse vad problemet är måste man vara realistisk och ärlig. Och vad innebär då detta gällande Liberalerna?
Det innebär att man måste se var problemet egentligen ligger. Det var inte uppgörelsen med SD som orsakat problemet, även om den inte verkar ha förbättrat läget. Nej, det skedde tidigare och för att förstå varför, måste vi titta på tidigare nedgångar...
Med Nyamko Sabuni som partiledare låg Liberalerna också lågt i opinionsundersökningar, och snacket var liknande då att de kommer åka ut. Nu blev det inte så och det var möjligtvis delvis beroende på stödröster, men den främste anledningen troligen att de bytte partiledare.
De valde Johan Pehrson, en svensk man, och stödet för dem steg.
Möjligen gick de lite kräftgång medan Pehrson ännu var partiledare, men ingen "kris" eller starka indikationer de kommer åka ut. Men när Mohamsson tillträdde, börjat stödet dala...
Möjligen är att svenskar i allmänhet inte så glada för partiledare med utländskt påbrå? Enda undantaget gällande framgångar i nuläget är ju Dagdostar men möjligen Vänsterpartiet är ett unikum gällande tolerans?
Liberalerna skulle kanske aldrig erkänna det, men jag tror att en kvinnlig partiledare med utländskt påbrå är problemet. Folk röstar på ett parti med hoppet "deras" partiledare ska kunna bli statsminister. Möjligen vill Liberalernas potentiella väljare inte se en kvinnlig statsminister som inte är etniskt svensk?
Som jag skrev, inte lätt för Liberalerna att erkänna, men i elfte timmen finns inget annat val. Mohamsson måste ryka...
Vem kan då rädda partiet? Vem är man, populär och omtyckt nog att på egen hand kunna rädda partiet? Det finns bara ett säkert kort, Martin Melin...
Robinson-vinnare, polis, trevlig, folklig och populär. Möjligen kanske han inte skulle ställa upp på detta, men möjligen han skulle då det gäller att rädda partiet.
Så detta är enda lösningen om Liberalerna inte vill åka ut. Mohamsson får helt enkelt skjuta sin stolthet åt sidan och avgå om hon inte vill att Liberalerna åker ur riksdagen.
Har jag rätt i mina antaganden och hade "lösningen" funkat?
Vad tror och tycker ni om detta?
Detta är så speciell aspekt av detta, observation och diskussion av en möjlig lösning på ett specifikt, aktuellt problem jag tycker denna tråd är befogad
De äldre som röstar på partiledare är lätträknade. Det fenomenet kom med Jimmie. De som röstar på en partiledare är antingen unga eller korkade.
Tittar man då på Fp/Ls väljare så har det mest handlat om medelålders-äldre människor som är nöjda med livet och det de har. Anledningen till detta beror på att Fp/L aldrig haft en egen politik utan de har alltid varit en kompromiss av andras idéer.
Helt enkelt ett parti för medelklassen i landet lagom.
På senare år har de även tvingats leva på stödröster.
Det har stadigt gått nedåt sedan Ullsten, den numer näst sämsta statsministern vi haft. Tur att Uffe fixade den biten. Några få glädjeskutt räknas inte.
Efter valet fick många trogna väljare nog och när KD behövde stödröster fanns det inga kvar till L för ett år sedan. När den leende Mohamsson kramade Jimmie var det kört. LSD är en dålig förkortning och inom politiken är det politiskt självmord. Till och med VSD hade accepterats bättre hos kärnväljarna.
Kvar att göra nu är att Mohamsson fortsätter le nedsättande fram till valdagen. De få inom L som är vettiga kan nog följa med i en hopslagning med C. Mohamsson blir arbetslös och så kan vi utvisa henne för att hon tjänar för lite.
Det enda som möjligtvis skulle kunna rädda liberalerna är om de återgick till att värna klassiskt liberala värderingar, men de är för maktkåta för det. Så de lär dö sotdöden.
Libertariansk liberalism i svensk partitappning (eller vad man skall kalla det - tänk Stureplanscentern med Federley och Annie Johansson) är just nu rätt öppet i Tidö eftersom centern stuckit till sossarna men dels vore det rätt hård sväng, dels kan man fråga sig hur många väljare som finns där och som inte försvann med centern.
Men med 1% i senaste mätningen så kan de prova precis vad fan som helt. Det kan inte bli värre.
Grundproblemet är att det finns för många partier i förhållande till hur små de ideologiska skillnaderna är mellan dem. Ett litet parti måste därför sticka ut ideologiskt eller så kommer det sakta att dö ut. Liberalerna har misslyckats med att erbjuda något som man inte också får av Moderaterna eller KD, det är därför de troligtvis inte kommer överleva.
Problemet för L är av ett slag som utmärker dem från alla andra partier. L är ett parti som en gång hade en naturlig plats i det politiska landskapet. Ett parti som fyllde en plats som en "brygga" mellan S, VPK och M. Väljare som många gånger kom från rätt påvra förhållanden men tack vare de enorma ekonomiska framsteg Sverige upplevde under den tidiga efterkrigstiden.
Väljare som tack vare S stora satsningar på utbildningar lyckats skapa sig ett liv väldigt mycket bättre än de själva ens kunnat föreställa sig som små/unga. De var av åsikten att alla har rätt till trygghet, sjukvård och utbildning men ogillade starkt kollektivismen och "de rikas roffarmentalitet"(M).
Deras irrelevans påbörjades när de stödde införandet av ATP. Allt sedan dess har de befunnit sig på ett sluttande plan. Den politiska/samhälleliga utvecklingen de senaste 40-50 åren har inte hjälp dem utan enbart förstärkt väljarnas uppfattning över att de inte i dagens Sverige har något att tillföra, vilket de heller inte gör.
Ps. Någon som har deras väljarstöd i valen från tidigt 60-tal tills i dag?
