Citat:
Tja... du framstår som ett lysande exempel för den nya fejk-högern, de bruna bajskorvar som fått lov att låna litet blå kläder och inbillar sig att de har slutat lukta. Det finns rätt mycket av den sorten på FB, och de är lätta att känna igen:
- De skriver alltid om "vi" respektive "ni", eftersom de bara klarar av en enkel polariserad indelning i "två lag" och eftersom de har ett enormt latent behov av att få bli "accepterade" i en etablerad grupp.
- De kommer aldrig med argumentation, på sin höjd kan de kopiera in "argument" som de plockat upp från andra källor. De mesta av åsikterna verkar inte vara egna, utan hara anammats från ledare och andra (pseudo)-auktoriteter som man ser upp till, ofta från kryptiska och samhällsfientliga "ytterkällor". Man kan rabbla upp sådana "talking points" ad infinitum, men inte förklara "varför".
- Huvudsaken med inläggen är deras egna ohanterbara känslor, som behöver få ett utlopp. Trots att FB gör en insats för svensk mental välfärd genom att erbjuda sån terapi blir det litet tröttsamt i längden (om man inte är utbildad psykolog, psykiater eller mentalforskare, de kanske tycker att det är intressant).
- Skrapar man på ytan så kommer rasism och hat mot "andra" snabbt fram. I den brunblå sörjan är det faktiskt den största inre skillnaden, invandringspolitiken ser likadan ut på ytan men drivkrafterna är helt olika.
Vissa skeenden tenderar att trigga det latenta behovet att spy ut sina starka känslor. Det kan vara nåt som händer i Sverige eller annanstans, och det stundande valet är förstås helt oemotståndligt eftersom det gör att man kan inbilla sig nåt slags extra "legitimitet", för sina känslor. För det är vad man egentligen har, starka känslor, fast man framför det som "åsikter". Men att kalla det för "åsikter" är kraftigt missvisande eftersom avstampet gjorts enbart i känslosfären, det kunskapsunderlag, den analys och de logiska slutledningar som ska underbygga en politisk åsikt saknas i allmänhet helt.
Därför urartar politiska diskussioner så snabbt, när känslomässigt baserade "argument" möter motargumentation och/eller motsatta åsikter så finns det bara de egna känslorna att ta till. Det syns i logiken, det syns i språkbruket och mest av allt syns det i att en politisk diskussion med AI skulle vara betydligt mer intressant.
- - -
Det som är intressant med valrörelsen och partiledardebatten är den rätt stora skillnaden i hur partierna och i förlängningen partiledarna hanterar det här.
SD:s Åkesson gör sitt yttersta för att kanalisera känslor och gör samtidigt knappt nån ansats alls att argumentera i sak, går diskussion över i sak börjar han istället anklaga motståndaren. Man kunde kalla den inställningen "känslor + skitkastning".
M:s Kristersson avviker starkt från tidigare Moderat-ledare med att helt undvika att diskutera i sak, istället kör han "vi och dom", hela tiden. I själva verket tror jag inte jag har hört en vettig sakargumentation på 4 år. Man kunde kalla det "extrem polarisering".
S:s Andersson är mest bekväm med "sakfrågor" men har istället ofta problem med att framföra känslomässiga argument, speciellt när det gäller "känslomässiga angrepp". Så pass att det blir genant (fast man inte ens är sosse). Hon är också, väldigt tydligt, den partiledare som själv kan mest om svensk politik, och därför betydligt bättre i "free mode" än när hon ska rabbla upp på förhand överenskomna slagord. Man kunde kalla det för "kall & sakkunnig".
Resten lämnar jag till senare, men det finns t.ex. skojigt stora likheter mellan Busch och Dadgostar, Thand Ringqvist framstår som en mindre intensiv storasyster till Andersson, Lind kör lika känslomässigt som Åkesson, men försöker blanda ihop de känslorna med kunskapsbaserade poänger och det går oftast inget vidare. Den lugnaste politikern i hela fältet är Helldén som lyckas utstråla en släpigt självsäker "jag kan det här". Vad Mohamsson egentligen skulle ha att komma med är en gåta, för hon är så kraftigt präglad av den L-omställning hon kört igenom att det enda hon lyfter färdigskrivna "Tidö-poänger".
Man kan alltså döma hullet efter håren, eftersom varenda partiledare framförallt talar till sina egna, och framtoning och budskap utformas därefter.