Neurotypiker, hade du kunnat vara tillsammans med en autist?

Jag bor i ett land var jag märkt att mycket jämfört med Sverige fortfarande är väldigt gammaldags och stigmatiserat. Bland annat hur man behandlar folk med olika sorters diagnoser. Tar man t.ex NPF har jag förstått att man här inte längre har så mycket emot ifall någon har ADHD, men har personen autism så är det en helt annan sak. Såna personer undviker folk här. Eller ifall de måste ha med se att göra så kan de tydligen behandlas ganska dåligt. Samma sak verkar det vara gällande dejting. Vill de hitta en neurotypisk (”vanlig”) partner så berättar man inte om sin diagnos, annars är man ensam.

Nu undrar jag hur det är i Sverige, är ni lika fördomsfulla? Jag dömer ingen, är bara genuint nyfiken..

Finland, där du befinner dig, ligger långt före Sverige vad gäller Nepy´s, så där har du alldeles fel.

Enligt några trådar här genom åren har jag fått läst att vi med adhd inte är mycket att hänga i granen heller. Jag tycker man borde lära känna personen ifråga å sen dra sina egna slutsatser om man är värdig eller inte.

Personligen blir jag kär i en person inte i en diagnos!

Vad som ÄR fördomsfullt är att inbilla sig att andra människor, som har andra preferenser än en själv, är "fördomsfulla".

Psykologi där går det mode om vad som är typ vanligt. Är det en riktig vetenskap? - Verkligen inte. Vad är normalt "statistiskt vanligt" därom tvistar de lärde. Hur man uppträder bland folk, vad som är den rådande trenden, vilka värderingar man tror på eller vad man har för ideologi eller religion är globalt sett flytande. Vem som helst kan komma fram till vad som helst. Att hitta på bokstavskombinationer hit och dit är nytt, tidigare var det suspekta relationer till mamma som Freud hade idéer i kring - som inte riktigt visade sig stämma utan handlade om hans egna problem. Huruvida det hela området är pseudovetenskap kan man debattera länge, men det går mode och trender och generaliseringar får förklaringsmodeller som är sanna en kort eller en längre tid.

Oavsett vad så är det viktigt att skapa relationer och vara en bra medmänniska. Att bry sig om moderiktiga etiketter, vad gör det för nytta?

Är man i situationer och relationer där man trivs och mår bra i harmoni med andra så betyder psykologins förklaringsmodeller inget.

Jag har och har haft flera vänner med Asperger, jag gillar dem på många sätt - de är smarta! Men en partner med detta tror jag inte att jag skulle orka med, det skulle bli för mycket irritation att vara tillsammans så mycket. Det som stör är att det fattas saker i den mentala make-upen. Att de BARA tänker logiskt och konkret, att de inte kan se skönheten i ett poem, ett musikstycke eller en filmscen t.ex..

Det är så kargt och rått, jag minns när jag visade schackscenen ur "The Thomas Crown Affair" (originalet med Steve McQueen) för en vän, en väldigt romantisk och medryckande och lätt ekivok scen. Min vän sammanfattade den: "Först söp dom och sedan pippade han henne, vad var det med det då?" Nej en sådan person kan jag inte vara tillsammans med på ett romantiskt sätt!

Och om man berättar om någon olycklig kärlek t.ex., och söker lite stöd och förståelse, så kan de vräka ur sig: "men varför ska du vara kär i honom då, du kan väl vara kär i Kalle i stället - han vill ju ha dig!" Och de fattar inte ens att känslor inte funkar så, att man inte kan slå på dem och av dem med viljan.

(Disclaimer: nu har jag inte sagt att alla med Aspergers fungerar som ovan, men det är MIN erfarenhet av människor som jag VET har Aspergers. Kan ju finnas de som går under radarn också.)

Funktion är det viktigaste. Det finns massa odoagnostiserade autister. Fungerar de behövs ingen diagnos, enligt vården(vilket också fungerar tvärtom, överdiagnostiseras det när människor, och då framförallt barn, får en diagnos för att livet inte funkar för dem?), utan verkar kanske mest bara lite eljest eller excentrisk.

Har flera Asperger-polare (ja, jag kallar det fortfarande så, eftersom den distinktionen känns relevant), som jag trivs mycket bra ihop med. Åtminstone en av dem hade jag nog lätt kunnat bli ihop med (även om hon är dålig på att borsta tänderna och ibland luktar apa ur munnen). Och hon påminner inte alls om den mänska Merwinna nämner här ovanför, hon är väldigt inkännande och okantig, om än på sitt eget speciella sätt. Men går man bortanför aspie-spektrumet till knepigare områden är nog svaret nej.

Får nog lov att meddela avvikande åsikt här! Min ena syster samt flera vänner har ADHD, har också jobbat med damp-ungar i skolor, och jag skulle hellre vara tillsammans med en sprutnarkoman än någon med ADHD. Och nej, jag skämtar inte ett dugg.

Antagligen bottnar det i att jag som individ drar mer åt Aspergerhållet själv (utan att ha någon diagnos eller att det skulle vara funktionsnedsättande) och att det funkar jävligt dåligt ihop med min personlighet. Jag är jävligt sävlig av mig, vill alltid tänka igenom beslut, försöker att ha en plan och struktur. Logik och rationalitet styr mitt agerande.

Samma sak i arbetslivet; jag får fan ångest av ADHD-kollegor som stressar runt, rycker och sliter i saker som om de vore utvecklingsstörda.

T ex om jag har ett byggprojekt med syrran så ska en massa material och grejer köpas in, spontant på impuls utan att det finns en tydlig plan för användandet. Binder upp svinmycket pengar och det slutar att vi blir sittande med oanvändbart skrot eller får dras med mecket att returnera grejerna till butiken.

Gång efter gång får jag säga att (enligt min erfarenhet) leder impulsbeslut till negativa utfall. Vad får jag till svar? "Kanske det, men om 8 av 10 infall är katastrofala, så är åtminstone ett eller två geniala!". Hur fan kan man frivilligt inleda ett förhållande med en sådan individ och aktivt välja ett liv av kaos och oreda?