Jobbar på en diktsamling som fått namnet "Evighetsmaskin" som är en metafor för psykisk ohälsa och känslan av att det aldrig går över. Saker man inte kan sluta tänka på. Den kommer att bestå av 5 dikter men jag planerar att fortsätta lägga ut texter här i framtiden.
Mitt bleka samvete balanserar på fallrepet
snart andra halvlek men har knappt levt på ett kvartssekel
för många obefogade rädslor som har klättrat på maktstegen
strävar framåt men blicken är fast helt i backspegeln
Är vaken sent på natten, går från hopplöshet till eufori
tänker "Mad world" och hur jag förkroppsligar den melodin
Ett känsloliv så ambivalent av allting som hänt
mina texter är blott spridda skurar utav sanningsfragment,
fattar dom ens?
Jag ser hur folk investerar i sig själva för ett mervärde
går strategiskt fram i livet som pjäser på ett spelbräde
Själv sitter man enträget där med sin ensamtid hemmavid
gestalten utav en nostalgisk längtan blir nästan änglalik
Har tagit strid mot mina brister som en krigslysten soldat
har alltid misslyckats i kampen innan stridsyxan begravts
Men när livet knockar en får man planera sina hämndaktioner
för resan är kort och vi är snart halvvägs till ändstationen
Skrev hela texten i huvudet under nätterna jag inte kunde sova, därav titeln.
Via Dolorosa, en smärtans väg
säg, är vardan' endast till för att döda tiden?
man försöker att söka friden så behjärtansvärt
fram tills dagen då man vandrar längs den gröna milen
Finns egentligen ingen tid för ångest eller samvetskval
men ser demoner där i skuggan, deras obekväma ansiktsdrag
tystnaden är bedövande, kan höra deras andetag
för hela livet har jag gått i cirklar utan någon framtidsplan
Klart det lilla man lyckats åstadkomma blir en sorglig tröst
när man sitter och räknar löv som faller där på ålderns höst,
jag är så trött..
Är livets mening blott en ökenvandring där man söker handling
att krascha till helgen och supa ner sig för att glömma allting?
En långsam nedbrytningsprocess med tvetydigt koncept
där det känns som alla går runt i dimma helt nedtyngda av stress
Där man försöker att sätta guldkant på vardan' utan midashand
där varje längtan som frodas är som hämtad ur en bibelpsalm
där vi alla tids nog kommer bitas utav tidens tand
och
där vi går mot horisonten för att stupa vid ruinens brant..
Via Dolorosa, en smärtans väg
men är vardan' endast till för att döda tiden?
man försöker att söka friden så behjärtansvärt
innan dagen då man vandrar längs den gröna milen
Var så full av energi, numera blott ett skal,
en konsekvens av livets mörka episoder
en helhet som fragmenterats, gått i kras som krossat glas
så orimligt höga krav på mina prestationer
Önskar jag bröt mig loss, fick säga tack och farväl
i stället för att ständigt undra hur jag hamnade här
går varsamt fram i livet nu med mantel och svärd
för varma hjärtan frostar alltid i en kallhamrad värld
Eller inte, vad vet jag, är ingen filosof
mer en misantrop som gråter ut i varje rim och strof
har inte vart mig lik sen dagen då vi skiljdes åt
nu räknar jag fragmenten som finns kvar under ett mikroskop
Tankar om livets mening blir till vaggvisor nattetid
trött på att känna mig malplacerad i världen jag sattes i
En evighetsmaskin, liksom stenen och Sisyfos
vi ropar efter hjälp men världen har inte tid för oss
Den dagen då jag blivit hel är dagen som jag slutar skriva
men hur lagar man ens något som har gått i tusen bitar?
Instagramversionen av texten "Fragment" och enligt mig den bättre versionen. Den behövde förlängas något så att den passade bättre i bildformat.
Var så full av energi, nu är jag blott ett skal,
en konsekvens av livets mörka episoder
en helhet som fragmenterats, gått i kras som krossat glas
så orimligt höga krav på mina prestationer
Önskar jag bröt mig loss, fick säga tack och farväl
i stället för att ständigt undra hur jag hamnade här
går varsamt fram i livet nu med mantel och svärd
för varma hjärtan frostar alltid i en kallhamrad värld
Eller inte, vad vet jag, är ingen filosof
mer en misantrop som gråter ut i varje rim och strof
har inte vart mig lik sen dagen då vi skiljdes åt
nu räknar jag fragmenten som finns kvar under ett mikroskop
Tankar om livets mening blir till vaggvisor nattetid
trött på att känna mig malplacerad i världen jag sattes i
En evighetsmaskin, liksom stenen och Sisyfos
vi ropar efter hjälp men världen har inte tid för oss
Vill inte visa någon sårbarhet när självföraktet vittrar blod
så när dikterna ska skrivas blir det extra svårt att hitta ord
Och jag har redan alldeles för höga krav på mina prestationer
en bitter kvarleva från livets mörkaste episoder men jag vet..
att den dagen då jag blivit hel är dagen som jag slutar skriva
men hur lagar man ens något som har gått i tusen bitar?
