Åtminstone för ett par decennier sedan var det mycket populärt att sammankoppla superhjältegenrens uppkomst med serieskaparnas judiskhet. Arie Kaplans From Krakow to Krypton, Simcha Weinsteins Up, Up, and Oy Vey!, Danny Fingeroths Disguised as Clark Kent, Harry Brods Superman is Jewish?, Michael Chabons roman Kavalier & Clays fantastiska äventyr, utställningen "Superhjältar och antihjältar i tecknade serier" på Judiska Museet. Man hänvisade då gärna till sådant som Golem-myten; den föräldralöse Superman som Moses utsatt i vassen; hjältarnas ofta dubbla/hemliga identiteter med nya namn; den svaga/kuvade/feminina manstypen (Clark Kent); hjältarnas skuldkomplex inför de döda fäderna (jämför Fantomernas exempellösa plikttrohet mot "förfaderns" ed under hundratals år).
Det hela hade väl också att göra med den postmoderna förkärlek för myttolkning och arketyper som kom i svang efter marxismens järnår (Joseph Campbell, Bruno Bettelheim, Robert Bly, Clarissa Pinkola Estés). – Och som många kanske anförde som ursäkt för att åter få konsumera amerikansk populärkultur utan skuldkänslor.
Men en svensk forskare som religionshistorikern Martin Lund (i Lund) har invänt mot detta och hävdat att den "mytologiska" läsningen är en senare konstruktion kopplad till en modern identitetspolitisk vändning som inte ger särskilt mycket historisk kunskap om genrens uppkomst.
Det hela hade väl också att göra med den postmoderna förkärlek för myttolkning och arketyper som kom i svang efter marxismens järnår (Joseph Campbell, Bruno Bettelheim, Robert Bly, Clarissa Pinkola Estés). – Och som många kanske anförde som ursäkt för att åter få konsumera amerikansk populärkultur utan skuldkänslor.
Men en svensk forskare som religionshistorikern Martin Lund (i Lund) har invänt mot detta och hävdat att den "mytologiska" läsningen är en senare konstruktion kopplad till en modern identitetspolitisk vändning som inte ger särskilt mycket historisk kunskap om genrens uppkomst.
