Förskollärare gråter ut: "Va? Skall vi uppfostra barnen?"

På den här tiden gick man på dagis tills man började i ettan, det vill säga sju år. Jag har gott om minnen sen denna tid. Förskolan idag är en betydligt bättre plats för ett barn än hemma ensam med en förälder. Detta är jag övertygad om. Det är på grund av de andra barnen, inte själva platsen i sig.

Håller med om att väldigt många barn är fruktansvärt ouppfostrade, många föräldrar tar inte sitt ansvar. Väldigt tungt för skolpersonal att kompensera för att föräldrarna använder en platta med dopaminkickar som barnvakt, överallt och hela tiden.

Men skolans värderingar känns även lite främmande för många föräldrar. Läs bara rekommendationerna för skolmaten, där barnen ska ”exponeras för mat dom annars inte skulle prova”.

Eller om du uppfostrar dina barn att stå på sig för sin egen integritet, då hamnar du snabbt på kant med skolan. ”Alla får vara med, man får inte exkludera någon” låter ju fint på Facebook, men det betyder också att våra barn tvingas leka med skitungar som inte kan bete sig.

Woke-grejen verkar ha tappat lite momentum i USA innan det kom hit på allvar, men könsneutrala toaletter hann vi implementera även på vår skola, så dottern kan inte gå och kissa för det är urin över hela sitsen. Men det låter som sagt fint i sociala medier.

När hela skolan ska kräla för den lilla bråkdel av en procent som eventuellt lider av könsdysfori, eller den minoritet som är veganer eller inte äter fläsk, då tappar man stödet från föräldrar som är helt vanliga människor. Och tro det eller ej, helt vanliga människor är fortfarande i majoritet.

Tycker fröknarna på vår förskola är jättebra. De bryr sig genuint om barnen och vill dom väl.

Men de kräver ju att barnen har någon form av basuppfostran och det är ju bara vettiga föräldrar som kan ge.

Finns jävligt mycket Ahmeds och Liams som springer lösa och sitter med ipad hemma hela dagarna, de är hopplöst tappade tyvärr.

Att vara dagisfröken är väl lätt som en plätt? Se till att barnen inte äter stenar och inte slår varandra? Sätter man inte barnen på en stol i ett rum tills dom blivit snälla längre?

Såhär. Det kan ha med skolan att göra - om skolan är dålig. Men all forskning pekar på att man behöver en enda sak hemifrån, och det är att veta att man är älskad. Många föräldrar misslyckas nog tyvärr med att förmedla det.

Om om skolan är dålig så är fortfarande inte problemet ATT barnen går i skolan - eller ATT barn och föräldrar är åtskilda - utan HUR skolans verksamhet bedrivs.

Nej. Att vara dagisfröken är enormt psykiskt påfrestande och de borde ha minst 70 000 i månadslön om du frågar mig. Det är världens viktigaste jobb, då förvaltar de viktigaste vi har: våra barn.

Gör de det bra??? NEJ. Men det beror sannolikt på att de är sönderstressade och överbelastade, både emotionellt och arbetsbördemässigt.

Vad menar du?

Ja och i dag går man till man börjar förskoleklass, det vill säga sex år.
Och?
Minns du alla jobbiga separationer med?

Detta!

När det gäller så små barn som förskolebarn tänker jag att alla som spenderar längre tid med dem behöver ta ett ansvar för uppfostran, it takes a village etc. Det uppstår massor med situationer i vardagen på en förskola som inte nödvändigtvis uppstår i hemmet där barnen behöver lära sig att dela med sig utan att bli överkörd, vänta på sin tur, vara rimligt självständiga osv. Små barn kan inte lära sig abstrakt genom att ett päron sitter hemma och förklarar akademiskt hur man kan dela på leksakerna i dockvrån med andra barn, det behöver de hjälp och stöd med i praktiken i själva situationen för att lära sig. Och barn kommer inte färdiguppfostrade bara för att föräldrar försöker, ofta krävs det ganska många försök i praktiken för att de ska lära sig.

Gäller det högstadieungdomar är jag med på att lärare faktiskt ska lära ut ämneskunskaper och föräldrar hemma ska lära vett, etikett och hyfs. Men att förvänta sig att en treåring vet allt om hur man beter sig korrekt för att föräldrarna försöker lära dem är helt orimligt.

Sen är det väl en pendel som slagit fram och tillbaka när det gäller att lära ungarna hyfs. Fram till iaf min uppväxt var nog många föräldrar för strikta, oförstående och inte öppna för att olika barn har olika förutsättningar. Idag får jag nog lov att säga att många skyggar för ansvaret som man ändå har att lära ungar veta hut. En del verkar tycka att inget ska gå ungarna emot och att de bara ska få allt de vill så de är nöjda, tror världen går under om en unge blir arg, sur eller ledsen. Det är såklart inget självändamål att göra barn sura men hela världen kan inte heller snurra runt att inget någonsin ska bli lite obekvämt för dem. De behöver lära sig att ta hänsyn till andras behov och önskemål med, och där brister en del föräldrar idag, ja. Men med det sagt, en treåring är av naturen inte bra på att tänka andra än sig själv. Det är evolutionärt, historiskt var det livsfarligt att vara en treåring och det gällde att roffa åt sig allt man kunde utan hänsyn för att överleva.

Det du skriver har ingen koppling till vare sig mitt inlägg eller ämnets diskussion.

Du måste vara psykiskt störd eller efterbliven. Det har ju DU som började skriva att dagis var till sju års ålder. När jag då svarar att det är i princip samma nu och undrar varför du skrev det så kontrar du med att jag är OT.
Herregud människa. Sluta förpesta forumet med din smörja.