Citat:
Tack, det värmde faktiskt. Framför allt eftersom det bevisar att minst en person på Flashback fortfarande har ett uppmärksamhetsspann som överstiger en TikTok-annons med ljudet på.
Annars är det ju ofta lite som att stå i en svinstia och läsa högt ur Strindberg. Man kan ha lagt två timmar på att försöka förklara elområden, flaskhalsintäkter, dansk vindkraftsteologi, tysk kärnkraftsförstörelse och EU:s begynnande kabelsocialism...och svaret blir ändå ungefär: “orka läsa lol”.
Men just det här caset förtjänar faktiskt mer än tre rader och en arg emoji. För det är nästan en perfekt liten modell av Europas energipolitiska haveri.
Och uppdateringen sedan sist gör ju inte saken mindre komisk. Först var det bråket om att EU skulle kunna lägga vantarna på 25 procent av ländernas flaskhalsintäkter till gemensamma projekt. Den fronten verkar Sverige ha tryckt tillbaka. Men då kommer nästa nivå i Bryssel-spelet: “Okej, vi tar inte pengarna rakt av, men vi bestämmer fortfarande vad ni får använda dem till.”
Det är lite som att någon säger: “Nej då, jag ska inte stjäla din bil. Jag ska bara bestämma vart du får köra, när du får tanka och vem som ska sitta i baksätet.”
Nu handlar striden alltså om flexibilitet. Sverige vill kunna använda flaskhalsintäkterna till sådant som faktiskt stärker systemet: elstöd vid kris, planerbar produktion, kärnkraft, robusthet. EU:s energikommissionär Dan Jørgensen...av alla människor dansk socialdemokrat, vilket nästan är för perfekt för att vara sant, menar att pengarna inte ska gå till långsiktig produktion som kärnkraft, utan till elnät och sammankoppling.
Där har vi hela EU:s energipolitik i en liten dansk kapsel: bygg inte motorn, bygg fler motorvägar så att alla snabbare kan upptäcka att bilen saknar motor.
För vad är ett elnät utan stabil produktion? Det är inte ett energisystem. Det är en väldigt dyr förlängningssladd mellan olika problem. Och EU verkar tro att om man bara drar tillräckligt många kablar mellan länder som alla samtidigt monterar ned planerbar kraft, så uppstår stabilitet av sig själv. Som om man kan koppla ihop tio tomma kaffekoppar och få espresso.
Danmark är förstås ett skolboksexempel. När det blåser är man världsmästare i grön el och kan hålla föredrag på engelska om “the Danish model”. När det inte blåser blir modellen plötsligt väldigt beroende av att någon annan har vattenkraft, kärnkraft, gas, kol eller exportkablar. Vindkraftsnationalism i medvind, nordisk solidaritet i stiltje.
Och då blir Sverige intressant. Vi har vattenkraften. Vi försöker få tillbaka kärnkraftstänkandet. Vi har flaskhalsintäkter som byggts upp därför att svenska elkunder och svensk industri redan fått betala priset för ett dysfunktionellt system med elområden, överföringsbegränsningar och sönderslagen prislogik. Då kommer EU och säger: “Underbart, där finns ett konto. Det här ska vi nog kunna europeisera.”
85 miljarder kronor ligger alltså på flaskhalskontot. Pengar som borde betraktas som svenska elkunders och svensk industris återbetalningsbara smärta. Men i Bryssel blir varje svensk tillgång snabbt en “gemensam europeisk resurs”. Det är märkligt hur “solidaritet” alltid verkar börja exakt där Sverige har pengar och sluta exakt där andra länder borde ta ansvar för sina egna beslut.
Konti-Skan Connect är därför en ganska bra plats att dra gränsen. Det handlar inte om att varje kabel är dålig. Det handlar om att man inte bygger fler strategiska förbindelser till ett system där reglerna samtidigt skrivs om så att andra får nytta, medan svenska elkunder får risken, kostnaden och prisimporten.
Kabeln till Jylland var tänkt som en ny 1 000 MW HVDC-förbindelse som skulle ersätta gamla Konti-Skan. Låter tekniskt, torrt och rimligt. Men politiskt betyder det: en ännu större kran mellan Sverige och ett kontinentalt/nordiskt system där andra gärna vill sälja sina överskott när vädret är gynnsamt och köpa vår stabilitet när väderappen säger nej.
Det är inte marknad. Det är väderberoende välfärdsöverföring med elkabel.
Det mest fascinerande är ändå att EU:s lösning på Europas energikris verkar vara att fortsätta undvika kärnfrågan. Man säger “mer nät”. Man säger “bättre sammankoppling”. Man säger “ren energi”. Man säger “rationellt system”. Men när Sverige säger “okej, då kanske vi ska använda pengarna till planerbar produktion så att systemet faktiskt har något att transportera”, då blir det plötsligt stopp.
Det är som att brandkåren säger: “Ni får gärna köpa fler brandslangar, men absolut inte vatten.”
Och sedan undrar folk varför fler börjar bli skeptiska till EU:s energipolitiska centralstyrning. Det handlar inte om att man hatar samarbete. Det handlar om att samarbete inte ska betyda att Sverige blir reservkraft, prisutjämnare, bankomat och moraliskt alibi åt länder som själva har behandlat sina elsystem som ett gymnasieprojekt i klimataktivism.
Tyskland stängde kärnkraft. Danmark byggde vindkraftsreligion. Kontinenten har gjort sig beroende av kablar, väder, gas, import och fromma förhoppningar. Och när konsekvenserna kommer ska Sverige ställa upp med el, nät, pengar och tyst lydnad.
Nej tack.
Det är därför Buschs linje här faktiskt är rätt, oavsett vad man tycker om henne i övrigt. Pausa kabeln. Sätt press. Kräv tydliga spelregler. Säg att svenska flaskhalsintäkter ska kunna användas för svenska elkunder, svensk konkurrenskraft och svensk planerbarhet. Inte för att Bryssel ska få ännu ett excelark där svenskarnas pengar byter namn till “europeisk nätoptimering”.
Och notera gärna hur nervöst det blir när Sverige faktiskt använder maktmedel. Hela EU-logiken bygger på att Sverige ska vara den duktiga eleven som betalar, nickar och säger “vi tror på regelbaserat samarbete” medan andra länder använder systemet hårt för sina egna intressen. När Sverige plötsligt säger “då pausar vi kabeln” blir det väldigt dålig stämning i salongen. Svensken har lämnat grupprummet. Kris.
Men det är precis så här man måste agera. Vill Danmark, Tyskland och EU ha mer svensk kapacitet? Bra. Då får de också acceptera att Sverige inte är en gratis stabilitetsresurs med midsommarkrans. Vi är ett land med egna hushåll, egen industri, egen säkerhetspolitik och med egna investeringar att göra.
Man kan samarbeta. Men man behöver inte vara dum i huvudet.
Så ja, tack för berömmet. Jag inser att inlägget blev långt. Men ibland kräver ämnet mer än tre meningar och en meme. Särskilt när EU försöker göra svensk energipolitik till ett kontinentalt grupparbete där Sverige gör jobbet, Danmark håller presentationen och Tyskland får applåder för att ha slängt reaktorerna.
Det här är fortfarande inte isolationism.
Det är bara att låsa elcentralen innan grannen börjar kalla den “gemensam europeisk infrastruktur”.
Annars är det ju ofta lite som att stå i en svinstia och läsa högt ur Strindberg. Man kan ha lagt två timmar på att försöka förklara elområden, flaskhalsintäkter, dansk vindkraftsteologi, tysk kärnkraftsförstörelse och EU:s begynnande kabelsocialism...och svaret blir ändå ungefär: “orka läsa lol”.
Men just det här caset förtjänar faktiskt mer än tre rader och en arg emoji. För det är nästan en perfekt liten modell av Europas energipolitiska haveri.
Och uppdateringen sedan sist gör ju inte saken mindre komisk. Först var det bråket om att EU skulle kunna lägga vantarna på 25 procent av ländernas flaskhalsintäkter till gemensamma projekt. Den fronten verkar Sverige ha tryckt tillbaka. Men då kommer nästa nivå i Bryssel-spelet: “Okej, vi tar inte pengarna rakt av, men vi bestämmer fortfarande vad ni får använda dem till.”
Det är lite som att någon säger: “Nej då, jag ska inte stjäla din bil. Jag ska bara bestämma vart du får köra, när du får tanka och vem som ska sitta i baksätet.”
Nu handlar striden alltså om flexibilitet. Sverige vill kunna använda flaskhalsintäkterna till sådant som faktiskt stärker systemet: elstöd vid kris, planerbar produktion, kärnkraft, robusthet. EU:s energikommissionär Dan Jørgensen...av alla människor dansk socialdemokrat, vilket nästan är för perfekt för att vara sant, menar att pengarna inte ska gå till långsiktig produktion som kärnkraft, utan till elnät och sammankoppling.
Där har vi hela EU:s energipolitik i en liten dansk kapsel: bygg inte motorn, bygg fler motorvägar så att alla snabbare kan upptäcka att bilen saknar motor.
För vad är ett elnät utan stabil produktion? Det är inte ett energisystem. Det är en väldigt dyr förlängningssladd mellan olika problem. Och EU verkar tro att om man bara drar tillräckligt många kablar mellan länder som alla samtidigt monterar ned planerbar kraft, så uppstår stabilitet av sig själv. Som om man kan koppla ihop tio tomma kaffekoppar och få espresso.
Danmark är förstås ett skolboksexempel. När det blåser är man världsmästare i grön el och kan hålla föredrag på engelska om “the Danish model”. När det inte blåser blir modellen plötsligt väldigt beroende av att någon annan har vattenkraft, kärnkraft, gas, kol eller exportkablar. Vindkraftsnationalism i medvind, nordisk solidaritet i stiltje.
Och då blir Sverige intressant. Vi har vattenkraften. Vi försöker få tillbaka kärnkraftstänkandet. Vi har flaskhalsintäkter som byggts upp därför att svenska elkunder och svensk industri redan fått betala priset för ett dysfunktionellt system med elområden, överföringsbegränsningar och sönderslagen prislogik. Då kommer EU och säger: “Underbart, där finns ett konto. Det här ska vi nog kunna europeisera.”
85 miljarder kronor ligger alltså på flaskhalskontot. Pengar som borde betraktas som svenska elkunders och svensk industris återbetalningsbara smärta. Men i Bryssel blir varje svensk tillgång snabbt en “gemensam europeisk resurs”. Det är märkligt hur “solidaritet” alltid verkar börja exakt där Sverige har pengar och sluta exakt där andra länder borde ta ansvar för sina egna beslut.
Konti-Skan Connect är därför en ganska bra plats att dra gränsen. Det handlar inte om att varje kabel är dålig. Det handlar om att man inte bygger fler strategiska förbindelser till ett system där reglerna samtidigt skrivs om så att andra får nytta, medan svenska elkunder får risken, kostnaden och prisimporten.
Kabeln till Jylland var tänkt som en ny 1 000 MW HVDC-förbindelse som skulle ersätta gamla Konti-Skan. Låter tekniskt, torrt och rimligt. Men politiskt betyder det: en ännu större kran mellan Sverige och ett kontinentalt/nordiskt system där andra gärna vill sälja sina överskott när vädret är gynnsamt och köpa vår stabilitet när väderappen säger nej.
Det är inte marknad. Det är väderberoende välfärdsöverföring med elkabel.
Det mest fascinerande är ändå att EU:s lösning på Europas energikris verkar vara att fortsätta undvika kärnfrågan. Man säger “mer nät”. Man säger “bättre sammankoppling”. Man säger “ren energi”. Man säger “rationellt system”. Men när Sverige säger “okej, då kanske vi ska använda pengarna till planerbar produktion så att systemet faktiskt har något att transportera”, då blir det plötsligt stopp.
Det är som att brandkåren säger: “Ni får gärna köpa fler brandslangar, men absolut inte vatten.”
Och sedan undrar folk varför fler börjar bli skeptiska till EU:s energipolitiska centralstyrning. Det handlar inte om att man hatar samarbete. Det handlar om att samarbete inte ska betyda att Sverige blir reservkraft, prisutjämnare, bankomat och moraliskt alibi åt länder som själva har behandlat sina elsystem som ett gymnasieprojekt i klimataktivism.
Tyskland stängde kärnkraft. Danmark byggde vindkraftsreligion. Kontinenten har gjort sig beroende av kablar, väder, gas, import och fromma förhoppningar. Och när konsekvenserna kommer ska Sverige ställa upp med el, nät, pengar och tyst lydnad.
Nej tack.
Det är därför Buschs linje här faktiskt är rätt, oavsett vad man tycker om henne i övrigt. Pausa kabeln. Sätt press. Kräv tydliga spelregler. Säg att svenska flaskhalsintäkter ska kunna användas för svenska elkunder, svensk konkurrenskraft och svensk planerbarhet. Inte för att Bryssel ska få ännu ett excelark där svenskarnas pengar byter namn till “europeisk nätoptimering”.
Och notera gärna hur nervöst det blir när Sverige faktiskt använder maktmedel. Hela EU-logiken bygger på att Sverige ska vara den duktiga eleven som betalar, nickar och säger “vi tror på regelbaserat samarbete” medan andra länder använder systemet hårt för sina egna intressen. När Sverige plötsligt säger “då pausar vi kabeln” blir det väldigt dålig stämning i salongen. Svensken har lämnat grupprummet. Kris.
Men det är precis så här man måste agera. Vill Danmark, Tyskland och EU ha mer svensk kapacitet? Bra. Då får de också acceptera att Sverige inte är en gratis stabilitetsresurs med midsommarkrans. Vi är ett land med egna hushåll, egen industri, egen säkerhetspolitik och med egna investeringar att göra.
Man kan samarbeta. Men man behöver inte vara dum i huvudet.
Så ja, tack för berömmet. Jag inser att inlägget blev långt. Men ibland kräver ämnet mer än tre meningar och en meme. Särskilt när EU försöker göra svensk energipolitik till ett kontinentalt grupparbete där Sverige gör jobbet, Danmark håller presentationen och Tyskland får applåder för att ha slängt reaktorerna.
Det här är fortfarande inte isolationism.
Det är bara att låsa elcentralen innan grannen börjar kalla den “gemensam europeisk infrastruktur”.
Berätta även om vad vi betalar i stabiliseringsavgifter varje år pga alla våra vindsnurror.
Och att tyska Uniper äger bl.a Karlshamns värmekraftverk
Dårarnas paradis.
Citat:
Ja, exakt. Och det är där “billig vindkraft” börjar få lite annan färg än i broschyren.
Titta bara på Svenska kraftnäts kostnader för stödtjänster, alltså sådant som behövs för att hålla elsystemet stabilt:
2019: 536 miljoner kronor
2022: 6,650 miljarder kronor
2023: 6,934 miljarder kronor
2024: 5,455 miljarder kronor
2025: 9,736 miljarder kronor
2019, innan Ringhals 2 stängdes vid årsskiftet och Ringhals 1 året efter, låg alltså notan på drygt en halv miljard. 2025 låg den på nästan tio miljarder. Det är ungefär arton gånger högre.
Och nej, allt detta beror inte bara på vindkraft. Det vore för förenklat. Svenska kraftnät pekar själva på mFRR och den nya automatiserade balanseringsmodellen 2025. Men det är lika oseriöst åt andra hållet att låtsas som att mer väderberoende produktion, mindre planerbar kraft i söder och ett mer nervöst system inte påverkar behovet av balans, reserver och stabilitet.
En kilowattimme som kommer när vinden känner för det är inte samma sak som en kilowattimme som kan levereras när samhället faktiskt behöver den.
Det är lite som att säga att en bil är billig eftersom däcken var billiga, och sedan låtsas som att motor, bromsar, försäkring, bärgning och verkstadsnota är ett separat filosofiskt problem.
Och Karlshamn är nästan den perfekta symbolen. Sverige har monterat ned planerbar kraft i söder, byggt väderberoende produktion, skapat ett system där SE4 ofta sitter med svarte petter, och bakom kulissen står ett oljeeldat reservkraftverk i Blekinge redo när verkligheten knackar på. Dessutom ägt av Uniper, som i praktiken hamnade under tysk statlig kontroll efter energikrisen.
Så vi får alltså ett elsystem där Tyskland stänger kärnkraft, Danmark bygger vindkraftsreligion, Sverige får betala balansnotan och ett tyskägt oljekraftverk står som brandvakt i Blekinge.
Dårarnas paradis är nästan för milt.
Det här är vad som borde in i varje debatt om “billig vindkraft”: inte bara produktionskostnaden när det blåser, utan hela systemkostnaden. Balans. Reserver. Nät. Stödtjänster. Prisvolatilitet. Reservkraft.
Annars jämför man bara halva verkligheten och låtsas att resten är gratis.
Danmark säljer väder, Tyskland exporterar konsekvenser, EU vill styra pengarna och Sverige får hålla i plånboken.
Med Karlshamn som oljeeldad brandsläckare i kulissen.
Citat:
Ja, exakt. Och det är där “billig vindkraft” börjar få lite annan färg än i broschyren.
Titta bara på Svenska kraftnäts kostnader för stödtjänster, alltså sådant som behövs för att hålla elsystemet stabilt:
2019: 536 miljoner kronor
2022: 6,650 miljarder kronor
2023: 6,934 miljarder kronor
2024: 5,455 miljarder kronor
2025: 9,736 miljarder kronor
2019, innan Ringhals 2 stängdes vid årsskiftet och Ringhals 1 året efter, låg alltså notan på drygt en halv miljard. 2025 låg den på nästan tio miljarder. Det är ungefär arton gånger högre.
Och nej, allt detta beror inte bara på vindkraft. Det vore för förenklat. Svenska kraftnät pekar själva på mFRR och den nya automatiserade balanseringsmodellen 2025. Men det är lika oseriöst åt andra hållet att låtsas som att mer väderberoende produktion, mindre planerbar kraft i söder och ett mer nervöst system inte påverkar behovet av balans, reserver och stabilitet.
En kilowattimme som kommer när vinden känner för det är inte samma sak som en kilowattimme som kan levereras när samhället faktiskt behöver den.
Det är lite som att säga att en bil är billig eftersom däcken var billiga, och sedan låtsas som att motor, bromsar, försäkring, bärgning och verkstadsnota är ett separat filosofiskt problem.
Och Karlshamn är nästan den perfekta symbolen. Sverige har monterat ned planerbar kraft i söder, byggt väderberoende produktion, skapat ett system där SE4 ofta sitter med svarte petter, och bakom kulissen står ett oljeeldat reservkraftverk i Blekinge redo när verkligheten knackar på. Dessutom ägt av Uniper, som i praktiken hamnade under tysk statlig kontroll efter energikrisen.
Så vi får alltså ett elsystem där Tyskland stänger kärnkraft, Danmark bygger vindkraftsreligion, Sverige får betala balansnotan och ett tyskägt oljekraftverk står som brandvakt i Blekinge.
Dårarnas paradis är nästan för milt.
Det här är vad som borde in i varje debatt om “billig vindkraft”: inte bara produktionskostnaden när det blåser, utan hela systemkostnaden. Balans. Reserver. Nät. Stödtjänster. Prisvolatilitet. Reservkraft.
Annars jämför man bara halva verkligheten och låtsas att resten är gratis.
Danmark säljer väder, Tyskland exporterar konsekvenser, EU vill styra pengarna och Sverige får hålla i plånboken.
Med Karlshamn som oljeeldad brandsläckare i kulissen.
Titta bara på Svenska kraftnäts kostnader för stödtjänster, alltså sådant som behövs för att hålla elsystemet stabilt:
2019: 536 miljoner kronor
2022: 6,650 miljarder kronor
2023: 6,934 miljarder kronor
2024: 5,455 miljarder kronor
2025: 9,736 miljarder kronor
2019, innan Ringhals 2 stängdes vid årsskiftet och Ringhals 1 året efter, låg alltså notan på drygt en halv miljard. 2025 låg den på nästan tio miljarder. Det är ungefär arton gånger högre.
Och nej, allt detta beror inte bara på vindkraft. Det vore för förenklat. Svenska kraftnät pekar själva på mFRR och den nya automatiserade balanseringsmodellen 2025. Men det är lika oseriöst åt andra hållet att låtsas som att mer väderberoende produktion, mindre planerbar kraft i söder och ett mer nervöst system inte påverkar behovet av balans, reserver och stabilitet.
En kilowattimme som kommer när vinden känner för det är inte samma sak som en kilowattimme som kan levereras när samhället faktiskt behöver den.
Det är lite som att säga att en bil är billig eftersom däcken var billiga, och sedan låtsas som att motor, bromsar, försäkring, bärgning och verkstadsnota är ett separat filosofiskt problem.
Och Karlshamn är nästan den perfekta symbolen. Sverige har monterat ned planerbar kraft i söder, byggt väderberoende produktion, skapat ett system där SE4 ofta sitter med svarte petter, och bakom kulissen står ett oljeeldat reservkraftverk i Blekinge redo när verkligheten knackar på. Dessutom ägt av Uniper, som i praktiken hamnade under tysk statlig kontroll efter energikrisen.
Så vi får alltså ett elsystem där Tyskland stänger kärnkraft, Danmark bygger vindkraftsreligion, Sverige får betala balansnotan och ett tyskägt oljekraftverk står som brandvakt i Blekinge.
Dårarnas paradis är nästan för milt.
Det här är vad som borde in i varje debatt om “billig vindkraft”: inte bara produktionskostnaden när det blåser, utan hela systemkostnaden. Balans. Reserver. Nät. Stödtjänster. Prisvolatilitet. Reservkraft.
Annars jämför man bara halva verkligheten och låtsas att resten är gratis.
Danmark säljer väder, Tyskland exporterar konsekvenser, EU vill styra pengarna och Sverige får hålla i plånboken.
Med Karlshamn som oljeeldad brandsläckare i kulissen.
Ja, Vattenfalls vindsnurror har gått back 5 år i rad nu. 80% ägs av kinesiska bolag som står under direkt kontroll av en kommunistisk diktatur.
Ryssland har lurat brallorna av EU.
Finansierat gröna khmerer och miljötalibaner som sedan lobbat för nedstängning av vår kärnkraft.
Kvar sitter vi med vindsnurror som ska försörja ett kraftnät som behöver frekvensstyras varje sekund.
Och vem har kranen till oljan och gasen
Citat:
Ja, Vattenfalls vindsnurror har gått back 5 år i rad nu. 80% ägs av kinesiska bolag som står under direkt kontroll av en kommunistisk diktatur.
Ryssland har lurat brallorna av EU.
Finansierat gröna khmerer och miljötalibaner som sedan lobbat för nedstängning av vår kärnkraft.
Kvar sitter vi med vindsnurror som ska försörja ett kraftnät som behöver frekvensstyras varje sekund.
Och vem har kranen till oljan och gasen
Ryssland har lurat brallorna av EU.
Finansierat gröna khmerer och miljötalibaner som sedan lobbat för nedstängning av vår kärnkraft.
Kvar sitter vi med vindsnurror som ska försörja ett kraftnät som behöver frekvensstyras varje sekund.
Och vem har kranen till oljan och gasen
Ja, och det är precis här Danmarkskabeln blir mer än bara en kabel.
EU byggde ett energisystem där man först gjorde sig beroende av rysk gas, sedan poserade med vindkraft och klimatmoral, och därefter upptäckte att elnätet fortfarande följer fysikens lagar och inte pressmeddelanden från Bryssel.
Danmark är nästan den perfekta symbolen för detta. Vindkraft när det blåser. Importbehov när det inte blåser. Grön gloria i Powerpointen. Grannens planerbara kraft i verkligheten.
Och då ska Sverige alltså bygga ännu en större kran till detta system, samtidigt som EU vill lägga sig i hur våra flaskhalsintäkter används. Det är där skon klämmer. Inte att kablar alltid är onda. Utan att kabeln blir ett sätt att koppla svensk systemnytta till andras energipolitiska baksmälla.
För vem får stå där när vinden dör? Sverige.
Vem får betala stödtjänsterna när systemet blir nervösare? Sverige.
Vem får höra att svenska flaskhalsintäkter plötsligt är en “europeisk resurs”? Sverige.
Och vem får morallektioner från länder som själva lagt ned planerbar kraft eller byggt elsystem på väderprognos? Också Sverige.
Man kan säga mycket om kinesiskt ägande, ryska gasfällor och gröna lobbyister, men kärnan är enkel: Europa har förväxlat energipolitik med symbolpolitik. Danmark säljer vindkraft som framtid, Tyskland slängde bort sin kärnkraft på historiens sophög, Ryssland höll i gaskranen och nu ska Sverige vara förlängningssladd, reservkraft och kassako.
Det är därför Konti Skan Connect är en bra bromskloss. Inte för att Sverige ska isolera sig, utan för att vi inte ska ansluta fler kablar till ett system där andra först saboterar sin egen stabilitet och sedan kallar vår stabilitet för solidaritet.
Bygg gärna nordiskt samarbete.
Men börja med en enkel princip:
Svensk el, svenska flaskhalsintäkter och svensk planerbarhet ska inte vara Europas energipolitiska akutplåster.
Danmark får gärna köpa el.
Men de ska inte få exportera väderkaos och importera svensk verklighetskontakt på samma kabel.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera