Har du sett en död människa?

Höll i farmors hand när hon gick bort. Kändes mest bra att kunna vara där i hennes sista stund ifall det gav henne trygghet.

Sett en avbandagerad mumie i British Museum i London 1986 som låg i en glaskista. Det var lite speciellt. Huden såg ut som glansigt lackat fårskinn eller makrillskinn (men inte randigt) på själva ansiktet. Ljusbrunt. Väldigt intorkad look, naturligtvis.
Rummet luktade fränt på ett märkligt sätt. Det var intressant, men jag tänkte inte att det där var en död människa då som tonåring, utan snarare att det var ett coolt arkeologiskt fynd.

Sett en ung kille ta en förmodad överdos på Centralen tidigt 1990-tal. Kanske klockan 15, mitt ute på en sån där cement-sittbänk. Han såg ut som att han sov men rörde inte en fena. Satt liksom hopkrupen med sprutan i ankeln. Tragiskt.

Såg en som klämts ihjäl under en grävmaskinsskopa. Man kan väl säga att kroppen kunde begravas i ett platt kuvert.

Nej, har faktiskt aldrig sett en död människa. Föräldrar och svärföräldrar lever ännu, så det kommer nog snart minst en "möjlighet" för mig att få uppleva detta. Kommer inte backa ur i alla fall, det är inget som skrämmer mig.

Det närmsta jag kommit döden är när vi avlivade katten. Det var sorgligt men också fascinerande att han levde ena minuten, och sedan var han borta. Ögonen kändes verkligen livlösa när han väl avlidit. Det märktes verkligen att nu, nu är han borta.


Åfyfan! Det kan inte varit en vacker syn

Jag har sett några stycken men de var mycket äldre än mig vilket gör att man tänker att det rör inte mig. Det var öppen kista.

Om ni inte visste så kan jag berätta om lite praktiska detaljer... vid en öppen kista.
När en människa avlider då sätter man bandage som håller ihop käkar eftersom ingen vill se en död människa med öppen mun.
Rigor mortis stelheten efter döden gör att man inte sällan är tvungen att bryta ben för den döde ska ligga fint i kistan.
Hur sätter man kavajen på den döde?
Jo, man skär upp kavajen på ryggen och sätter då varsin sida, den döde måste få nya skor eftersom sulorna syns när han ligger i kistan.
Make up är viktigt
Naglarna växer efter döden liksom skägg... den döde måste rakas... och försiktigt annars uppstår hemska blåmärken.

PS

Jag hat kysst handen på en avliden person, det kändes som att kyssa en kycklingbröst.

Har sett två döda personer i mitt liv, varav en jag såg dö i realtid.

Först såg jag en äldre kvinna dö av hjärtattack på gatan. Hon skrek, ramlade ihop på marken och slutade andas omedelbart. När ambulansen kom fram konstaterades det att hon redan var död. Det var chockerande att se, men lämnade inga större ärr hos mig.

Sedan några år senare såg jag min farbror i sjukhussängen några timmar efter hans död. Det var mycket mer smärtsamt, och fick mig att tänka på döden mer personligt.

Jag har sett tre döda människor.

* Min pappa. Jag var med honom när han gick bort. Det kändes bra att vara där i den stunden.

* Min mormor. Det var en smula obehagligt, men inte extremt mycket. Jag hade inte träffat henne på länge och det obehagliga var att hon inte såg ut som jag mindes henne.

* Jag såg på avstånd som hastigast ett mordoffer (genom tågfönstret) under gymnasietiden. Då kändes det mest lite spännande. Det var på så pass långt håll att jag bara såg att det var en kropp och att det stod blåljuspersonal runt omkring.

Ja, jag höll en döende åldrig man i handen tills han tog sitt sista andetag. Jag var sjukvårdsbiträde på ett då landstingskommunalt äldreboende. Det var stort men inte skrämmande. Ingenting man skojar om men samtidigt något väldigt naturligt. Jag såg flera andra döda, men hade inte någon direkt delaktighet i omhändertagandet av dem. Jag skulle väl tro att resultatet är att jag uppskattar livet mycket mer och på riktigt förstår att det är kort. Folk vet förstås det, men fattar ändå inte. Jag var inte alls förberedd på någonting av det men jag antar att jag måste ha varit det i princip med tanke på arbetsplatsen. Jag var dock bara cirka 20 år gammal.

Det där håller jag helt och hållet med om! Det var oerhört mycket jobbigare att se mina tre barn födas. Maktlösheten var total. Ångesten i botten. Samtidigt blandat med fascination och omedelbar kärlek. Riktigt jobbigt. Men så klart underbart på något sätt ändå. Jösses.

I min utbildning har jag sett några nu. Jag går grundutbildning till läkarprogrammet med siktet inställt på Rättsläkare. Jag har läst några av inläggen i tråden och får säga att jag har svårt att tro att de är helt sanningsenliga. Jag delar gärna med mig av mina erfarenheter.

Eftersom jag aldrig sett en nära anhörig avliden är det svårt att sätta sig in i om upplevelsen skiljer sig åt. Men att dela rum med döden är ingen obehaglig upplevelse enligt mig. Döden är neutral. Den är neutral i rummet och hoppar inte på dig. Om du reagerar kommer döden inte göra någon motreaktion. Den upplevs som ett faktum, som ett naturligt inslag och därav har det varit svårt att känna sig konfronterad eller skrämd av den.

Mina första upplevelser var av Donatorer i en dissektionsverksamhet. En väldigt fin handling av dessa två individer tycker jag. De var behandlade med formalinaldehyd och etanol under flera månaders tid och vi lärde oss anatomiska strukturer såsom muskler, fascia, nerver, kärl men också inre organ. Det är väldigt lärorikt att kunna se och känna på olika strukturer. För mig var det respektingivande att hålla i organen, särskilt hjärta och hjärna vilka känns lite hårdare än de skulle göra om kroppen inte var tidigare behandlad.

Jag hade ett behov av att se in i ögonen, vilka är slutna - så det gjorde jag och dessa var väl den struktur som för mig var kopplad till mest känslor egentligen. Svårt att säga varför. Men trots detta tyckte jag inte att det kändes särskilt obehagligt. Det var uppenbarligen mer en rädsla av det okända då jag någonstans hört uttrycket att man "aldrig skall kolla en död person i ögonen" vilket jag helt enkelt inte håller med om längre.

En annan liten detalj som var något känsloladdat var att en av donatorerna troligen förberett sig för att vara just detta och visat omtanke i att denne ville ha målade naglar, där fanns en mänsklighet och en tanke eller litet budskap som kändes riktat till oss i eftervärlden och som kunde tränga sig in något känslomässigt. Men fortfarande inte på ett obehagligt eller negativt sätt.

Jag har också deltagit på en obduktion och även där befinner sig döden i rummet med dig och är helt neutral. Jag håller verkligen inte med om att rigor mortis, eller likstelhet, innebär att extremiteter måste brytas för att få ned en död människa i en kista. Varför jag säger det är för att ST-läkaren i rättsmedicin lät mig testa att häva eller bryta likstelheten, så det kan jag berätta för er att man kan göra genom att bestämt böja exempelvis en likstel arm. Så blir den mjuk och rörlig igen. Och enligt ST-läkaren skulle den också förbli i det stadiet efteråt. Även under obduktionen undersöktes givetvis inre organ och vi tittade i ögonen, som i detta fall då var en annan upplevelse eftersom de inte var lika grumliga och intorkade som hos våra Donatorer. Fortfarande dock inte obehagliga. Det finns dock något subtilt i blicken som ändå ger känslan av att individen är långt borta. Jag har undersökt mycket subtilt responderande ögon på en svårt hjärnskadad individ som inte riktigt hade samma uttryck.

Slutligen har jag även övat några gånger på att leta efter direkta och indirekta tecken till döden i min utbildning på sjukhuset. Det som var speciellt med det var att kroppen fortfarande var varm även när personen hade gått bort under natten. Och jag har ännu inte känt något obehag i dessa situationer mer än att när jag lägger handleden över mun och näsa för att känna efter små vindpustar eller då jag lägger stetoskopet för att lyssna på hjärtat så sköljer en liten tanke in som säger "måtte jag inte höra eller känna något nu, för det lär vara lite obehagligt". Och såklart har jag inte heller känt eller hört något då.

Av alla avlidna jag träffat har samtliga haft stängd mun. Så jag håller inte med om att det skulle krävas ett bandage för att få käken att stänga sig. Jag vet att det också finns situationer då munnen istället är öppen. Om jag minns rätt från något klipp jag sett på internet så kan man sätta några dolda grövre stygn för att hålla munnen stängd.

Jag håller inte med om att avlidna personer skulle få blåmärken av hantering efter döden. Det krävs ett blodflöde för att hematom skall uppstå. Sedan kan hematom uppstå där koagulerat blod ansamlas i större mängder under huden, vilka kallas likfläckar. Jag håller heller inte med om att skägg, naglar och hår tillväxer och jag förstår inte varifrån dessa myter uppstår. Det krävs blodflöde och celldelning för att det skall ske, och detta upphör i samband med döden.

Summa summarum skulle åter igen beskriva det som att de gånger jag träffat döden har den förefallit helt neutral och jag skulle säga att det är väldigt svårt att reagera på något som är på det sättet. Med det sagt har jag ännu inte haft upplevelsen hos en nära anhörig, hos ett ansikte eller kropp man känner igen väl. Och jag har heller inte (i verkliga livet) träffat någon som gått en våldsam död till mötes. Men jag tröstar mig likväl med att även då kommer den att te sig helt neutral i rummet.

Ja, flera.


Den jobbigaste där och då var en liten liten flicka som drunknat, usch!

Döden är osynlig för att samhället inte vill att folk ska se baksidan. Det är en sorts manipulativ fasad för att vagga in folk i en falsk trygghet och skapa tillit till systemet. Insåg det här redan då jag var 20 år.