Citat:
Ursprungligen postat av
Mixilla
Verkligen! Dock undrar jag ibland över definitionen av medvetande. Är det att man kan uppleva saker, eller att man är medveten om sin egen existens?
Det är just där det blir riktigt flummigt. Vi har ju en tendens att tro att medvetande kräver en hjärna och ett "jag", men det är ju bara för att det är så vi fungerar. Tänk om medvetande i universum mer liknar ett flöde eller en atmosfär än en individ som sitter och tänker i en kropp?Vi mäter ofta medvetande utifrån hur likt det är vårt eget – om man kan planera, minnas eller känna smärta. Men det är ju en extremt mänsklig måttstock. Det skulle kunna finnas liv som upplever hela universum på en gång, utan att för den sakens skull ha en aning om att det är en "egen person". Det vore ju ett medvetande som är milsvidder ifrån vårt, men som ändå är mer "levande" än vad vi är.Egentligen är vi nog ganska kaxiga som tror att vi ens kan definiera vad medvetande är när vi knappt fattar hur det funkar i våra egna huvuden. Vi letar efter en spegelbild, men vi kanske borde leta efter något som är totalt olikt oss själva.Vi utgår från att liv måste vara en avgränsad varelse med en början och ett slut, men det är ju bara vårt jordiska perspektiv.Tänk om det vi ser som en hel planet eller ett enormt moln i rymden i själva verket är en enda sammanhängande tanke? Det kan vara som en myrstack eller en bikupa fast på en kosmisk skala, där ingen del är medveten för sig själv men där helheten bildar ett geni. Eller som ett gigantiskt svampsystem under jord som täcker hela kontinenter och kommunicerar genom kemiska signaler.Vi letar efter en "någon" att skaka hand med, men vi kanske egentligen befinner oss mitt i en varelse utan att fatta det. Vi ser bara delarna – atomerna, gaserna eller individerna – och missar att de tillsammans utgör ett enda stort medvetande. Vi är så fixerade vid att räkna huvuden att vi helt missar att liv kan vara ett nätverk som sträcker sig över ljusår.Det gör ju hela idén om att "kontakta" utomjordingar rätt hopplös om vi försöker prata med en cell när vi borde prata med hela organismen.Vi föreställer oss rymdskepp och motorer bara för att vi själva är begränsade av metall, bränsle och fysiska avstånd. Det är som att en myra skulle tro att alla som reser långt måste gå på sex ben.Tänk om de inte flyttar på sina kroppar överhuvudtaget utan flyttar på själva rummet runt omkring sig? Eller ännu flummigare – tänk om de existerar i fler dimensioner än våra tre, så att de kan vara ”här” och ”där” samtidigt utan att ens behöva röra sig genom rymden. För dem skulle våra raketer se ut som om vi försökte ro en eka över Atlanten.Vi förväntar oss teknik som liknar vår egen, bara mer avancerad. Men liv som fungerar som energi eller frekvenser behöver inga plåtburkar för att ta sig fram. De kanske färdas genom att bara ändra sitt eget medvetande eller genom att utnyttja kvantfysik på sätt vi inte ens har formler för än.Vi letar efter radiosignaler och avgaser från motorer, men vi kanske blir ignorerade för att vi fortfarande sitter och leker med tändstickor medan resten av universum rör sig med tankens kraft.