Land eller Lant?

Bara helt vanlig konsonantväxling då D och T ursprungligen är samma ljud men formas väl på olika sätt i munnen. Jämför med V och F, L och R, P och B med flera.

Just land och lant så är väl lant det ursprungliga ordet (jämför med tyskan) och ordbildningar skapade före stavningsreformen tidigt 1900-tal har kvar den tidigare stavningen, exempelvis lantmäteri.

Länen ersatte landskapen i någon reform på 1600-talet, men titeln för ledaren förblev oförändrad.

En landshövding har inget med landstingen/regionerna att göra. Landshövdingen är länets högsta befattningshavare och utses av regeringen på en period av 6 år. Regionerna styrs av en regiondirektör på tjänstemannanivå nivå och utses regionens majoritet, vars regionstyrelse leds av en politisk ordförande.
Det går inte sätta ett likhetstecken mellan landsting/regioner och län.

Lantmätaren gillar att jobba på landsbygden och dess lantliga miljöer.

Ja, det heter självklart "lantställe". "Landställe" är en okunnig missuppfattning, som förmodligen har uppkommit som en kontamination mellan "lantställe" och "på/till landet". Man bör dock vara lite försiktig med att använda "lantställe" om den egna sommarbostaden. Traditionellt har det använts om lite mer prestigefyllda sommarbostäder gärna uppfört för ett tag sedan. Mina svärföräldrars sommarbostad, på en egen ö om drygt 10 hektar, med fyra byggnader, var självklart ett lantställe. Hur långt man kan backa från den specen och fortfarande med gott samvete kalla något för ett lantställe är inte alldeles klarlagt, men man ska alltså vara medveten om att det har funnits en "lantställets nedre gräns", för att låna terminologi från straffrätten. "Landet", däremot, kan man säga om hur små eller stora sommarbostäder om helst.

Stämmer inte.
Läs mitt inlägg nr 11.
Lant är ett prefix.



Land (substantiv) är ett geografiskt område, stort eller litet.
Lant- är ett prefix och kan inte stå ensamt. Det sätts alltid före ett substantiv. Substantiv med prefixet Lant handlar alla om jordbruk och boskapsskötsel.


Dock finns det enstaka substantiv som har Lant i sig men där Lant inte är prefix och där substantivet inte har med jordbruk eller boskapsskötsel att göra. Ett sådant exempel är det pejorativa substantivet ”lantis”, d v s en töntig person som kommer från landsbygden eller från en mindre ort. En lantis behöver nödvändigtvis inte hålla på med jordbruk eller boskapsskötsel.

Konsonat växlingen sker i sufixet då det tonande "d" växlas till ett tonlöst "t" för att kunna "knytta ihop" ordet som sks bildas och göra det fonetiskt uttalningsbart.

Nåja. Lantmarskalken - talmannen i adelsståndet på den gamla ståndsriksdagens tid - hade en anknytning till jordbruk och boskapsskötsel som var synnerligen indirekt, och i det enskilda fallet kunde vara noll, och de brödsorter som idag säljs under beteckningen "lantbröd" har knappast en större anknytning till jordbruk och boskapsskötsel än annat bröd - här vill väl prefixet snarast signalera att det rör sig om bröd av gammal hederlig sort.

Den rimligaste analysen är nog att "lands-" är substantivet "land" följt av ett fog-s.

Det finns nog såpass många undantag att det knappt blir utrymme alls för din huvudregel: Landslag, landskamp, landsförrädare, landsplåga, landsfader osv.

Det är väl så att ”lands-” avser fenomen med koppling till ett helt land eller rike (landsplåga, landstrykare, landsförrädare osv), medan ”lant-” avser del därav, dvs det rör förhållanden som avser landsbygden/bonnvischan.

Till exempel lantdagen i Tysklands Länder (delstater), som är parlament för en del av riket och bondskare än förbundsdagen/f d riksdagen. Eller lantjunkare, en adelsman som framlever sina dagar på något latifundium i Ostpreussen eller i någon annan agrar del av Tyskland.

Mmm, näe. Har själv aldrig uttalat lantställe så, eller hört någon annat göra det. Växte upp i trakter som man tydligen anser är hyfsat neutralt, "rikssvenska", om nu någon sådan finns/funnits. Men allt förändras ju.

(Ed, förb. autocorrect)

Mycket bra trådstart!

Det mesta har framkommit redan i tråden men jag måste lägga till det gamla vanliga att språket inte är logiskt uppbyggt som ett programmeringsspråk för autister.

I många fall finns inget annat än tradition eller konvention som bestämmer om man ska använda formen med "t" eller den med "d". Trots att många i tråden desperat försöker hitta nån absolut regel så finns det inte.