Ålder: 34
Körn: Man
Vikt: 80 kg
Tidigare Erfarenheter: Cannabis, E, kokain, LSD, Svamp, Meskalin - diverse tripp.
Dos: 200 mikrogram 1fe-LSD
17:00
Jag var ensam hemma och hade bestämt mig för en lugn kväll, mer som en inre utflykt än något annat. Jag lade lappen på tungan och satte mig vid datorn. Overwatch fick vara vänt-rum, en plats att hålla händerna sysselsatta medan kroppen långsamt bytte växel.
17:30
Det kom först som en kroppslig tyngd, som om gravitationen skruvades upp ett snäpp. Jag blev överdrivet medveten om käken och tungan, lite som att de plötsligt tog för stor plats. Samtidigt var humöret uppåt. Overwatch blev svårare att fokusera på, inte för att jag “glömde” spelet, utan för att jag började känna mig själv mer än jag kände matchen.
17:45
Nu började världen få den där skarpa, mättade kvaliteten. Overwatch är redan färggrant, men nu blev allt mer intensivt och rent, som om någon dragit upp kontrast och färgmättnad i verkligheten. Skyltar och effekter såg ut att skifta nyanser. Känslorna var nästan komiskt förstärkta. Att dö i spelet kändes som en tragedi. Att heala någon eller vinna en duell gav en triumf som om jag just klarat ett prov inför hela universum. Jag märkte att jag sprang runt mer för att njuta av färgerna och flödet än för att spela “bra”.
18:15
Jag stängde ner. Skärmen slocknade och det blev plötsligt tyst, men inte tomt. Jag satte på lugn meditationsmusik, drog på mig hörlurarna, sjönk ner i saccosäcken och slöt ögonen. Direkt dök mönster upp, spiraler och symmetrier som rullade fram som om de alltid funnits där och bara väntat på att bli sedda. Jag fokuserade på andningen och kände hur jag föll inåt, djupare, utan rädsla. Det var vackert på ett sätt som gjorde att jag nästan ville hålla andan bara för att inte störa.
18:45
Tiden började tappa formen. Tankarna kom och gick som besökare. Jobb, skola, relationer, framtid och så min vän som gått bort några månader tidigare. Det märkliga var att jag inte fastnade. Det var som att jag kunde se allt klart utan att drunkna i det. Vännen som försvunnit kändes inte som en kniv i bröstet, mer som en varm tyngd av betydelse. Jag satt där länge. När jag till slut bestämde mig för att öppna ögonen var det oväntat svårt, som om ögonlocken hade vikt. Under den där märkliga ansträngningen skiftade känslan från att falla till att sväva, som om kroppen låg kvar men medvetandet reste sig.
19:15
När jag öppnade ögonen var det visuella fortfarande tydligt i rummet. Inte som att väggarna bokstavligen rörde sig, men ytorna bar på liv i periferin, som subtila mönster som ville visa sig. Jag gick till datorn och kände direkt att jag inte ville ha sång. Bara instrument, bara driv. Jag klickade igång episk äventyrsmusik. Och där, i samma sekund som trummor och stråkar fyllde rummet, fick allt en sagoton. Det kändes som att någon läst upp första kapitlet och sagt att nu börjar det.
19:30
Jag fick impulsen att gå ut, som om “hjälten” i berättelsen skulle lämna sitt hem. Men jag fastnade på en fånig detalj som kändes helt logisk i stunden. Jag måste duscha först. Som en ritual. Som att man inte kliver ut i sitt öde utan att tvätta bort vardagen. Jag gick in i duschen och vattnet var sinnesjukt skönt, nästan som att kroppen tackade mig. När jag var klar knöt jag handduken runt midjan och gick tillbaka, redo för nästa scen.
19:45
Musiken var fortfarande igång och jag kände mig busig, som om jag hade en roll att spela. Jag sa högt att jag skulle på äventyr som en riktig krigare. Sen såg jag mig själv i situationen och det blev absurt tydligt. Krigaren på skärmen var fullutrustad. Jag hade en handduk. Slutsatsen kom som en självklar sagoregel. Jag var bara en lärling. Ett barn som tränade innan jag fick gå ut i den riktiga världen. Första uppdraget uppenbarade sig. Jag behövde kalsonger, och de fanns på ovanvåningen där det var mörkt.
Mörkret blev en grotta. Trappan blev en passage. Jag smög upp med överdriven försiktighet, nästan i en hukande stridsställning, som om något kunde hoppa fram. Skuggor bakom lådor blev till stenblock och hemliga gångar. Inne i sovrummet trampade jag på något långt och smalt och i samma ögonblick var det en orm. Jag sparkade bort den med en blandning av rädsla och teater och insåg sen att det var ett skärp. Byrålådan öppnade jag som en skattkista. Jag trevade tills jag hittade rätt och kände efter extra noga, för tänk att komma ner utan “skatten”. När jag väl hade dem smög jag tillbaka ner, stolt som om jag klarat mitt första prov.
20:15
Nere i vardagsrummet var ljuset varmt och musiken gjorde allt större. Jag höll upp kalsongerna som en trofé, som om en osynlig publik jublade. Jag drog på mig dem och kände mig löjligt fräck, dessutom var de rosa, vilket i stunden kändes som en kunglig färg bara jag förstod. Jag gick runt och kände mig mäktig, men också som att jag fortfarande var i träningsläget, inte helt redo för världen utanför.
20:30
Telefonen vibrerade. Ett sms från min flickvän. Hon visste inget om vad som pågick, och det blev direkt kvällens intelligensprov. Att svara normalt utan att låta konstig. Jag läste hennes meddelande om och om igen, skrev ett svar, raderade, skrev igen. Jag läste mitt eget svar säkert tjugo gånger och kunde ändå inte avgöra om det lät “nyktert”. Till slut skickade jag ändå, nästan som att man måste hoppa för att klara banan. När det var gjort kom en enorm lättnad, som om jag precis klarat en diplomatisk förhandling i ett kungarike.
21:00
Jag tog på mig resten av kläderna och kände att jag var redo att gå ut. Med hörlurar på och Alan Watts i öronen klev jag ut i den kalla kvällen. Det var nästan inga människor ute. Gatlyktorna gnistrade och luften kändes skarp och ren. Jag gick mot min gamla skola och allt såg större ut än vanligt, som om perspektivet var justerat för saga. Filosofin i lurarna öppnade tankarna. När frågan kom om vad man skulle göra om man var Gud fastnade jag i en känsla av ensamhet. Allsmäktighet som isolering. Skapelse som en motrörelse till ensamheten. Det kändes både sorgset och logiskt.
21:30
Jag började tänka på min vän som gått bort. Jag föreställde mig att han gick bredvid mig, att vi pratade som förr. Jag skrattade högt, mitt i den tomma byn, och det kändes genuint. Inte som att lura sig själv, mer som att kliva in i minnet tills det blev levande. Jag insåg något enkelt. Vänskapen var kvar. Den var inte beroende av att han fanns fysiskt här. Om jag saknade honom kunde jag gå tillbaka till det vi haft och känna den närheten igen. Den tanken gjorde mig varm.
22:30
Kylan tog över och jag gick hem. Jag satte på en komedi och skrattade så att jag fick ont i magen. Allt var förstärkt, varje scen kändes som den roligaste scenen som någonsin gjorts. Jag kunde knappt förstå att jag satt ensam, det kändes som att hela rummet skrattade med mig.
00:30
Det var fortfarande långt ifrån över. Kroppen var trött men sinnet gick fortfarande på något slags glödande eftervärme. Jag började känna att jag ville sova, men jag visste också att det skulle bli svårt. Jag bäddade upp, släckte ner och lade mig på sidan med ansiktet mot den avstängda tvn. Mörkret var inte tomt, det var fullt av rörelse.
01:00
Då kom den märkligaste delen. I skuggorna framför mig såg jag figurer röra sig, som om de kom fram för att titta på mig, inte hotfullt utan nyfiket. De lade händer på mig i min upplevelse, som om de undersökte något. Sen började de “arbeta”. De verkade tillverka något av ett tunt, svart men halvgenomskinligt material och skicka det mellan sig, en efter en, som på ett löpande band. Jag blev nyfiken och sträckte fram handen. Jag fick tag i det och det kändes lätt, nästan som extremt tunn bomull eller en mjuk hinna. Jag försökte härma dem, men när jag gjorde det gick det sönder och upplöstes.
02:00
Jag låg kvar och tittade en stund till. Det var som att vara vaken i ett drömrike. Figurerna bleknade långsamt och jag kände att jag kunde släppa taget. Men sömnen kom inte direkt. Jag vred mig, lyssnade på tystnaden, kände hur kroppen var “på väg ner” men att huvudet fortfarande var ljust.
03:30
Vid det här laget var det mer efterglöd än saga, men fortfarande visuellt. Om jag blundade fanns mönstren kvar, mildare men levande. Jag låg och väntade ut det, och någon gång därefter började jag slumra till i korta vågor.
06:00
När gryningen närmade sig kändes det som att världen långsamt klickade tillbaka. Jag var inte helt “normal”, men mycket mer samlad. Det fanns fortfarande en känsla av rester, som att ljuset i rummet var lite för vackert och kanterna lite för mjuka.
09:00
Till slut somnade jag på riktigt, mer av utmattning än av val. När jag vaknade senare fanns en bakfyllekänsla, sliten men inte trasig. Mest tom efter en lång resa. Men också med en märklig värme, som om jag varit i ett kungarike ingen annan sett, gjort uppdrag som bara betydde något för mig, och kommit tillbaka med en stilla insikt om att vissa band, vissa minnen, vissa känslor, inte går att förlora helt.
Körn: Man
Vikt: 80 kg
Tidigare Erfarenheter: Cannabis, E, kokain, LSD, Svamp, Meskalin - diverse tripp.
Dos: 200 mikrogram 1fe-LSD
17:00
Jag var ensam hemma och hade bestämt mig för en lugn kväll, mer som en inre utflykt än något annat. Jag lade lappen på tungan och satte mig vid datorn. Overwatch fick vara vänt-rum, en plats att hålla händerna sysselsatta medan kroppen långsamt bytte växel.
17:30
Det kom först som en kroppslig tyngd, som om gravitationen skruvades upp ett snäpp. Jag blev överdrivet medveten om käken och tungan, lite som att de plötsligt tog för stor plats. Samtidigt var humöret uppåt. Overwatch blev svårare att fokusera på, inte för att jag “glömde” spelet, utan för att jag började känna mig själv mer än jag kände matchen.
17:45
Nu började världen få den där skarpa, mättade kvaliteten. Overwatch är redan färggrant, men nu blev allt mer intensivt och rent, som om någon dragit upp kontrast och färgmättnad i verkligheten. Skyltar och effekter såg ut att skifta nyanser. Känslorna var nästan komiskt förstärkta. Att dö i spelet kändes som en tragedi. Att heala någon eller vinna en duell gav en triumf som om jag just klarat ett prov inför hela universum. Jag märkte att jag sprang runt mer för att njuta av färgerna och flödet än för att spela “bra”.
18:15
Jag stängde ner. Skärmen slocknade och det blev plötsligt tyst, men inte tomt. Jag satte på lugn meditationsmusik, drog på mig hörlurarna, sjönk ner i saccosäcken och slöt ögonen. Direkt dök mönster upp, spiraler och symmetrier som rullade fram som om de alltid funnits där och bara väntat på att bli sedda. Jag fokuserade på andningen och kände hur jag föll inåt, djupare, utan rädsla. Det var vackert på ett sätt som gjorde att jag nästan ville hålla andan bara för att inte störa.
18:45
Tiden började tappa formen. Tankarna kom och gick som besökare. Jobb, skola, relationer, framtid och så min vän som gått bort några månader tidigare. Det märkliga var att jag inte fastnade. Det var som att jag kunde se allt klart utan att drunkna i det. Vännen som försvunnit kändes inte som en kniv i bröstet, mer som en varm tyngd av betydelse. Jag satt där länge. När jag till slut bestämde mig för att öppna ögonen var det oväntat svårt, som om ögonlocken hade vikt. Under den där märkliga ansträngningen skiftade känslan från att falla till att sväva, som om kroppen låg kvar men medvetandet reste sig.
19:15
När jag öppnade ögonen var det visuella fortfarande tydligt i rummet. Inte som att väggarna bokstavligen rörde sig, men ytorna bar på liv i periferin, som subtila mönster som ville visa sig. Jag gick till datorn och kände direkt att jag inte ville ha sång. Bara instrument, bara driv. Jag klickade igång episk äventyrsmusik. Och där, i samma sekund som trummor och stråkar fyllde rummet, fick allt en sagoton. Det kändes som att någon läst upp första kapitlet och sagt att nu börjar det.
19:30
Jag fick impulsen att gå ut, som om “hjälten” i berättelsen skulle lämna sitt hem. Men jag fastnade på en fånig detalj som kändes helt logisk i stunden. Jag måste duscha först. Som en ritual. Som att man inte kliver ut i sitt öde utan att tvätta bort vardagen. Jag gick in i duschen och vattnet var sinnesjukt skönt, nästan som att kroppen tackade mig. När jag var klar knöt jag handduken runt midjan och gick tillbaka, redo för nästa scen.
19:45
Musiken var fortfarande igång och jag kände mig busig, som om jag hade en roll att spela. Jag sa högt att jag skulle på äventyr som en riktig krigare. Sen såg jag mig själv i situationen och det blev absurt tydligt. Krigaren på skärmen var fullutrustad. Jag hade en handduk. Slutsatsen kom som en självklar sagoregel. Jag var bara en lärling. Ett barn som tränade innan jag fick gå ut i den riktiga världen. Första uppdraget uppenbarade sig. Jag behövde kalsonger, och de fanns på ovanvåningen där det var mörkt.
Mörkret blev en grotta. Trappan blev en passage. Jag smög upp med överdriven försiktighet, nästan i en hukande stridsställning, som om något kunde hoppa fram. Skuggor bakom lådor blev till stenblock och hemliga gångar. Inne i sovrummet trampade jag på något långt och smalt och i samma ögonblick var det en orm. Jag sparkade bort den med en blandning av rädsla och teater och insåg sen att det var ett skärp. Byrålådan öppnade jag som en skattkista. Jag trevade tills jag hittade rätt och kände efter extra noga, för tänk att komma ner utan “skatten”. När jag väl hade dem smög jag tillbaka ner, stolt som om jag klarat mitt första prov.
20:15
Nere i vardagsrummet var ljuset varmt och musiken gjorde allt större. Jag höll upp kalsongerna som en trofé, som om en osynlig publik jublade. Jag drog på mig dem och kände mig löjligt fräck, dessutom var de rosa, vilket i stunden kändes som en kunglig färg bara jag förstod. Jag gick runt och kände mig mäktig, men också som att jag fortfarande var i träningsläget, inte helt redo för världen utanför.
20:30
Telefonen vibrerade. Ett sms från min flickvän. Hon visste inget om vad som pågick, och det blev direkt kvällens intelligensprov. Att svara normalt utan att låta konstig. Jag läste hennes meddelande om och om igen, skrev ett svar, raderade, skrev igen. Jag läste mitt eget svar säkert tjugo gånger och kunde ändå inte avgöra om det lät “nyktert”. Till slut skickade jag ändå, nästan som att man måste hoppa för att klara banan. När det var gjort kom en enorm lättnad, som om jag precis klarat en diplomatisk förhandling i ett kungarike.
21:00
Jag tog på mig resten av kläderna och kände att jag var redo att gå ut. Med hörlurar på och Alan Watts i öronen klev jag ut i den kalla kvällen. Det var nästan inga människor ute. Gatlyktorna gnistrade och luften kändes skarp och ren. Jag gick mot min gamla skola och allt såg större ut än vanligt, som om perspektivet var justerat för saga. Filosofin i lurarna öppnade tankarna. När frågan kom om vad man skulle göra om man var Gud fastnade jag i en känsla av ensamhet. Allsmäktighet som isolering. Skapelse som en motrörelse till ensamheten. Det kändes både sorgset och logiskt.
21:30
Jag började tänka på min vän som gått bort. Jag föreställde mig att han gick bredvid mig, att vi pratade som förr. Jag skrattade högt, mitt i den tomma byn, och det kändes genuint. Inte som att lura sig själv, mer som att kliva in i minnet tills det blev levande. Jag insåg något enkelt. Vänskapen var kvar. Den var inte beroende av att han fanns fysiskt här. Om jag saknade honom kunde jag gå tillbaka till det vi haft och känna den närheten igen. Den tanken gjorde mig varm.
22:30
Kylan tog över och jag gick hem. Jag satte på en komedi och skrattade så att jag fick ont i magen. Allt var förstärkt, varje scen kändes som den roligaste scenen som någonsin gjorts. Jag kunde knappt förstå att jag satt ensam, det kändes som att hela rummet skrattade med mig.
00:30
Det var fortfarande långt ifrån över. Kroppen var trött men sinnet gick fortfarande på något slags glödande eftervärme. Jag började känna att jag ville sova, men jag visste också att det skulle bli svårt. Jag bäddade upp, släckte ner och lade mig på sidan med ansiktet mot den avstängda tvn. Mörkret var inte tomt, det var fullt av rörelse.
01:00
Då kom den märkligaste delen. I skuggorna framför mig såg jag figurer röra sig, som om de kom fram för att titta på mig, inte hotfullt utan nyfiket. De lade händer på mig i min upplevelse, som om de undersökte något. Sen började de “arbeta”. De verkade tillverka något av ett tunt, svart men halvgenomskinligt material och skicka det mellan sig, en efter en, som på ett löpande band. Jag blev nyfiken och sträckte fram handen. Jag fick tag i det och det kändes lätt, nästan som extremt tunn bomull eller en mjuk hinna. Jag försökte härma dem, men när jag gjorde det gick det sönder och upplöstes.
02:00
Jag låg kvar och tittade en stund till. Det var som att vara vaken i ett drömrike. Figurerna bleknade långsamt och jag kände att jag kunde släppa taget. Men sömnen kom inte direkt. Jag vred mig, lyssnade på tystnaden, kände hur kroppen var “på väg ner” men att huvudet fortfarande var ljust.
03:30
Vid det här laget var det mer efterglöd än saga, men fortfarande visuellt. Om jag blundade fanns mönstren kvar, mildare men levande. Jag låg och väntade ut det, och någon gång därefter började jag slumra till i korta vågor.
06:00
När gryningen närmade sig kändes det som att världen långsamt klickade tillbaka. Jag var inte helt “normal”, men mycket mer samlad. Det fanns fortfarande en känsla av rester, som att ljuset i rummet var lite för vackert och kanterna lite för mjuka.
09:00
Till slut somnade jag på riktigt, mer av utmattning än av val. När jag vaknade senare fanns en bakfyllekänsla, sliten men inte trasig. Mest tom efter en lång resa. Men också med en märklig värme, som om jag varit i ett kungarike ingen annan sett, gjort uppdrag som bara betydde något för mig, och kommit tillbaka med en stilla insikt om att vissa band, vissa minnen, vissa känslor, inte går att förlora helt.
__________________
Senast redigerad av genes161 2026-03-02 kl. 19:12.
Senast redigerad av genes161 2026-03-02 kl. 19:12.
