Evolution - "Rank theory of depression" och andra hypoteser

Ja det låter rimligt. När det gäller deprimerade människor i vårt moderna samhälle så borde ensamhet vara den stora orsaken till det här. Att vi har för få nära relationer idag.

På stenåldern levde vi i större grupper och man var aldrig ensam. Vi är flockdjur och ska inte vara ensamma, det gör oss stressade och deprimerade.

Mildra ångest över nivåer där sådan inverkar menligt på livet i övrigt och för det mesta strunta i vad den, proximalt och ultimat, beror på. (Och viktigast av allt är att hålla Freud på femhundratusen armlängders avstånd).


I en inte alltför avlägsen framtid är intervention i exempelvis stark genetisk disposition för ångest och oro hos ett befruktat ägg inte alls otänkbar. En mer aktiv design av mer önskvärd människa är nog avlägset dock.

Men. Det är en darwinistiskt selekterad kognition (i växelverkan med kumulativ kulturell evolution) som i sådana fall intervenerar i och designar mänskliga genom om människan gör det. Det blir en slags rekursiv evolution. Även om det mer liknar artificiell selektion.

Man kan i tanken pröva möjligheten att utsträcka Richard Dawkins idé "extended phenotype" ända till genmodifiering och -design. Med idén avses geners förlängda utsträckning i världen, bäverdammen och spindelnätet är typexemplen.

Jag blir alltid lite tveksam över det där att avskildhet alltid skulle vara så illa och misstänker att det är socialt hungriga individer som påstår det efter att ha föreställt sig själva sittande ensam i ett hörn..

Men, ja, visst är det så att icke självvald upplevd ensamhet korrelerar med diverse elände. Och om man har benägenhet för det, så kan en sådan belägenhet rendera depressiva besvär. Men framförallt så samvarierar depression med ensamhet snarare än orsakar, det blir en växelverkan när den drabbade på grund av depressiva symtom drar sig undan och blir därmed mer ensam i en nedåtgående spiral.

Vidare bör man nog skilja på självvald och icke självvald gemenskap. Den typ av obligatorisk intensiv närhet baserad på familj, släkt och klan verkar inte vara särskilt lyckobringande för individen. I utpräglat individualistiska samhällen som de nordiska, är ensamheten på sätt och vis stor men relationer till stor del självvalda och förmodligen uppskattade på ett annat sätt. Det är också här och i liknande samhällen livstillfredställelsen och den självrapporterade lyckan är som allra högst.

Om man tittar på andra flockdjur så innebär det väl oftast depression om dom måste vara ensamma. Vi behöver nog inte hela "stenåldersflocken" utan det räcker nog med några riktigt bra relationer i vårt liv så slipper vi depression 🙂