Folk som inte ler, ser döda ut, inte ger gensvar och pratar fåordigt

" jäkla väder idag, men jag klarade livhanken hit i snöstormen *storler* "

Det här är nog ett av de största problemen i kommunikationen, det gör dig fruktansvärt ointressant för många av oss. Jag har personligen noll intresse för att prata med människor som vill prata väder - även om jag inte bemöter andra med känslokall tystnad som den du beskriver gör.

Mitt tips är att lägga lite energi på att se personen, vad gillar hen? Vad är hen intresserad av? Kan du nåt om hens intressen, eller kan du lära dig så att ni kan ha en konversation om det?

Extroverta anser alltid att vi introverta ska möta era önskemål om att fejka leenden och prata väder, men när ska ni lägga energi på att möta oss och prata om sånt som vi faktiskt är intresserade av?

Det är ett givande och ett tagande. Extroverta är ofta kass på det förstnämnda.

Jag: "Hej, Johan, trevligt att träffas! jäkla väder idag, men jag klarade livhanken hit i snöstormen *storler* Hur är läget? Kul att vi ska jobba tillsammans, hoppas du kan lära mig allt!"

Ja vad är det för fel på dessa människor? Säg när man träffar en ny person för första gången, tex en ny kompis eller en ny kollega och man säger hej för första gången. Man beter sig normalt, säger hej, skakar hand och försöker sedan småprata, drar på sig ett lätt leende för att vara trevlig och skoja lite lätt och försöka få till något litet samtal.

Då händer det. Den andra personen reagerar inte på dina leenden och yttrar knappt ett ord. Dom drar på sig en ansiktsmask som om du hade mördat deras familj, fast du precis träffat personen för första gången. De svarar knappt alls på det du säger, och om de svarar pratar de lågmält, fåordigt, ger inte ögonkontakt och stirrar ut i tomma intet med totalt död blick. Inte en endaste tillstymmelse till leende på läpparna orkar dom bjuda på. Du blir psykad, ställd och får känslan att du gjort något fel, fast du vet att det inte är så.

Exempel:

Död person: "Jag heter....Johan" *tystnad*.

Jag: "Hej, Johan, trevligt att träffas! jäkla väder idag, men jag klarade livhanken hit i snöstormen *storler* Hur är läget? Kul att vi ska jobba tillsammans, hoppas du kan lära mig allt!"

Död person: "Bra. *tystnad, inget leende, död blick* Går iväg, kommer tillbaka

Jag: Håller med! Förstår precis hur du tänker.

Går hem för dagen: Hejdå Johan!

Johan: *tystnad, stel död blick förbi mitt ansikte*


Varför beter sig folk såhär, är det för att de är psykopater eller omogna? Förstår de inte hur de verkar för sin omgivning? Eller är de så djupt deprimerade och inne i sig själva att de inte inser att hela världen ser dom för vad dom är, en död säck potatis som inte ens kan kosta på sitt ett leende om man bara säger hej?

Detta är också samma personer som om du inte själv säger hej eller hejdå förblir de alltid knäpptysta. De är inte direkt otrevliga, men utstrålar lika mycklet livsglädje som en oljig gammal trasa. Hur du än vrider eller vänder på dig sitter de bara tysta och ser allvarliga ut.

Och hur hanterar man det på bästa möjliga sätt? Ni som beter er på detta sätt, ler knappt, undviker ögonkontakt, ger knappt svar på tal, vad är erat ursäkta jävla problem?

Det låter som att du behöver väldigt tydliga signaler och bekräftelse för att känna dig bekväm i andras sällskap.
En del människor blir obekväma om din osäkerhet lyser igenom och ständigt sökande efter “approval”.

Eller totalt ointresserade av dig? Varför tror du att andras uppmärksamhet är din rättighet?

Jag väljer någon som är otrevlig och äkta framför en fake fasad och meningslöst svenssonprat 8 dagar i veckan

Energitjuvar...

Extroverta får energi av sociala interaktioner, introverta förlorar energi av det.

Sanningen med modifikation!

Jag kan få energi av en social interaktion, men det förutsätter att den är intressant. Att prata väder, nyheter, trender, tv-program osv dränerar mig bara. Det är så fruktansvärt ointressant.

Men kan vi hitta ett ämne som engagerar oss båda och att personen jag pratar med verkligen lyssnar på det jag har att säga så kan det vara givande för mig.