Har helt enkelt ingen lust längre

Som rubriken lyder. Har ingen lust längre.
Jag är inte deprimerad. Har inte genomgått nån separation. Ingen närstående som har dött. Jag har förvisso en del småproblem både med fysisk och psykisk hälsa, men jag skulle inte säga att det är speciellt illa.
Jag har barn som jag älskar och har fostrat själv. Det är två fina välartade barn.
Jag har ingen partner. Men det trivs jag bra med. Jag har en stor familj som älskar och bryr sig om mig. Tror jag iallafall. Jag har vänner jag pratar och umgås med.
Jag är inte rik, men har tak över huvet, kläder på kroppen och mat på bordet. Inga skulder. Det går alltså ingen som helst nöd på mig.

Under en ganska lång tid har jag känt att jag ser ingen mening med att fortsätta livet. Det finns egentligen ingen anledning, känns bara onödigt på något sätt, slöseri med min tid. Lite "nu kan jag det här". Less. Jag skulle nog säga att jag är för feg för att ta livet av mig. Skulle hellre sätta mig i en sits där jag dog och man tror det var en olycka.

Livet tillför mig inget. Jag bara är. Sover, skrattar, jobbar, gråter, äter, blir arg, tittar på tv. Sen börjar det om. Dag efter dag, år efter år. Jag kommer inte på nånting uppenbart som fattas mig, inget jag vill ha, inget jag inte kan förlora. Jag är inte rädd för att dö. Jag är inte rädd för att fortsätta leva heller för den delen, har bara ingen lust. Lite nonchalant skulle man nog kunna säga.

Jag hittar ingen tråd om någon som bara känner sig klar, egentligen utan anledning. Men det måste ju finnas fler? Ska jag bara gå runt här och vänta? På vad?
"men dina barn, familj och vänner då?" Ja, dom skulle säkert bli jätteledsna. Men ska man fortsätta leva i någon slags vacum för alla andras skull? Jag får ju inte ut något av det.

Jag skäms lite för att jag känner såhär, det känns tabu, så det är inget jag pratar med nån om. Ibland kan jag leta en anledning att avsluta, men hittar ingen. Men jag hittar heller ingen riktig anledning att fortsätta.

Nu blev det lite rörigt här, men det känns ändå skönt att "berätta" min hemlighet. Är det någon som känner igen sig och har lust å bolla lite?

Som rubriken lyder. Har ingen lust längre.
Jag är inte deprimerad. Har inte genomgått nån separation. Ingen närstående som har dött. Jag har förvisso en del småproblem både med fysisk och psykisk hälsa, men jag skulle inte säga att det är speciellt illa.
Jag har barn som jag älskar och har fostrat själv. Det är två fina välartade barn.
Jag har ingen partner. Men det trivs jag bra med. Jag har en stor familj som älskar och bryr sig om mig. Tror jag iallafall. Jag har vänner jag pratar och umgås med.
Jag är inte rik, men har tak över huvet, kläder på kroppen och mat på bordet. Inga skulder. Det går alltså ingen som helst nöd på mig.

Under en ganska lång tid har jag känt att jag ser ingen mening med att fortsätta livet. Det finns egentligen ingen anledning, känns bara onödigt på något sätt, slöseri med min tid. Lite "nu kan jag det här". Less. Jag skulle nog säga att jag är för feg för att ta livet av mig. Skulle hellre sätta mig i en sits där jag dog och man tror det var en olycka.

Livet tillför mig inget. Jag bara är. Sover, skrattar, jobbar, gråter, äter, blir arg, tittar på tv. Sen börjar det om. Dag efter dag, år efter år. Jag kommer inte på nånting uppenbart som fattas mig, inget jag vill ha, inget jag inte kan förlora. Jag är inte rädd för att dö. Jag är inte rädd för att fortsätta leva heller för den delen, har bara ingen lust. Lite nonchalant skulle man nog kunna säga.

Jag hittar ingen tråd om någon som bara känner sig klar, egentligen utan anledning. Men det måste ju finnas fler? Ska jag bara gå runt här och vänta? På vad?
"men dina barn, familj och vänner då?" Ja, dom skulle säkert bli jätteledsna. Men ska man fortsätta leva i någon slags vacum för alla andras skull? Jag får ju inte ut något av det.

Jag skäms lite för att jag känner såhär, det känns tabu, så det är inget jag pratar med nån om. Ibland kan jag leta en anledning att avsluta, men hittar ingen. Men jag hittar heller ingen riktig anledning att fortsätta.

Nu blev det lite rörigt här, men det känns ändå skönt att "berätta" min hemlighet. Är det någon som känner igen sig och har lust å bolla lite?

Hej! Jag är i 40 års åldern och känner som du. Det enda jag gör är att jobba, äta , träna och sova. Dag in och ut. Jag har ingenting förutom mig själv. Livet har blivit monotont och tråkigt.

Människan behöver att utmana sig själv. Jag funderar på att skaffa en hund till hösten och försöka jobba 50%. Så jävla trött på att jobba utan någon anledning. Pengarna jag sparar har jag ändå ingen användning för. Lika bra att spendera det på ett djur som får ett bättre liv med mig. Hade varit nice att flytta utomlands också. Sitta på ett kafe i Italien, dricka en cappuccino och kolla på folk. Dom här småsakerna är inte riktigt samma sak i Sverige.

Du behöver hitta en ny mening i livet. Byt miljö. Bara du vet.

Det fungerar att gå ner i tid, jag hamna själv i en depression efter en händelse, livet kändes meningslöst, fick hjälp av vården, kom sedan fram att jag inte behöver jobba heltid mer, sa upp mig från en anställning o fortsatte som egen företagare, på så sätt jag enklare använda a-kassa/sjukpenning till att få lediga perioder i livet, dvs utan att det egentligen kosta mig något mer än lite tappat överflödespengar. På så sätt kan man resa med vänner, samt man träffar annat folk man inte annars skulle ha träffat men det är via friheten man lär o känna dessa.

Detta utgjorde att livet fick en mening utifrån att man annars ingick i ett 30årigt vane mönster med att kliva upp åkta till jobbet, träna, längta till semester.

Utmaning är även viktigt, ska själv bygga mitt sista lilla hus, då på a-kassa igen, men har byggt 6 st egna hus från jag var 23 år tills idag 54år, men det ger en välfylld mening, jag vet hur fint det blir via tidigare hus, vet om känslan när allt är nytt man trivs i flera år att bara komma hem, man kan grilla, sitta på en altan o sola, ha en bastu, elda i en kamin o känna värmen under vinter.

Bästa är som många berätta bryt det vane mönster du har idag, våga gå ner i tid, enligt dom flesta studier får dom flesta ett välbefinnande genom att enbart gå ner i arbetstid, visar alla studier där man testat 6 timmars arbetsdag, jag är en av dessa som kan bekräfta gå ner i arbete verkligen fungerar att återfå livsglädje.

Utmaningar.
Och jag tror att dom människor som lever med en inre orkan eller som är passionerade behöver något extra.