Mår man bäst psykiskt av att bo i en småstad eller i en storstad?

Folk i småstäderna är ofta outbildade skvallerkärringar. Vill man slippa sånna idioter ska man flytta till ett dyrare boligområde.

Bäst är att satsa på en attraktiv förort till storstad. It has the best of both.

Det beror väl på ens livssituation och hur man är som person. Är man ung och uppskattar puls, shopping och uteliv så är sannolikt en större stad mer givande, och likaså om man är högutbildad och vill göra karriär inom ett akademiskt yrke med hög lön.

Mår man däremot bra av en lugn och stressfri miljö utan massa trafik, buller osv. så är däremot en mindre ort att föredra.

Personligen så beror det på var i livet vi befinner oss.

Vi trivdes ypperligt i innerstaden när vi var yngre, fram till runt 30 år. Sedan ville vi ha villa, Volvo och vovve samt att vårt barn skulle få växa upp med gräsmatta och pool.

Men när vårt barn är utfluget och vi är pensionärer så kan jag tänka mig att kombinationen av storstad och semestervilla blir den optimala.

Jag tror definitivt de allra flesta är lyckligare i mindre städer än Stockholm, men inte "ju mindre desto bättre". Jag tror optimalt är någonstans mellan Uppsala och i Lund i storlek, alltså runt 90-160 tusen i staden. Stort nog för att ha någorlunda samhällsservice, kultur, arbetsmarknad, uteliv och transport, men fortfarande litet nog för att ha överkomliga bostadspriser, pendlingsavstånd och närhet till natur.

Sen är det ju skillnad på småstad och småstad. Det finns gott om trevliga små orter som ligger på rimligt avstånd från lite större städer, där mår säkert många väldigt bra av att bo. Däremot en gammal bruksort med nedlagt bruk och 4 timmar enkel väg till närmsta arbetsgivare? Förmodligen ren och skär misär.