Åsiktsmoderering i V&M

Marinen drog på allt vad den hade av minor, nät, hydrofoner, magnetsensorer, ubåtar och spaningsflyg runt den trånga och grunda Hårsfjärden.

Man inrättade ett presscenter för 500 journalister och byggde läktare vid stranden så att hela världen skulle kunna bevittna hur den sovjetiska u-båten tvingades upp i dagsljuset. Presscentret räckte inte till: Sammanlagt 652 journalister trampade runt i höstkylan vid Berga.

Vad hände sedan?

Egentligen ingenting.

Vad, läsare, tror du blir resultatet när 652 journalister befinner sig på samma plats och inte har någonting att rapportera?

Det blir i alla fall inte tyst. Vecka ut och vecka in var ubåtsjakten förstanyhet på tv. Då och då ledde en oljefläck eller en exploderad mina till att kvällstidningarna fick trycka extranummer. Teorierna avlöste varann: Om någon känd ubåt inte fick plats i Hårsfjärden så måste det röra sig om miniubåtar. Om det inte fanns några miniubåtar som stämde med spåren så måste det röra sig om en helt ny konstruktion; kanske gömd i en hemlig lucka under en rysk oljetanker?.

Tidningarnas illustratörer slet dygnet runt med kartor och diagram och hjärtskärande teckningar av ryska besättningsmän som svettades instängda i sina ubåtar medan svenska sjunkbomber exploderade utanför deras farkoster.

Efter två veckor for journalisterna hem. Men 44 sjunkbomber och fyra tunga minor får inte ha detonerat förgäves. Kilometervis med tidningstext och hundratals timmar i etern kan väl inte handla om ingenting?


Åren gick. Så småningom släpptes även civila experter in för att undersöka de ljud som skulle bevisa att främmande ubåtar rört sig i de svenska farvattnen. Ett ljud som tagits upp av en av marinens sonarbojar visade sig inte härstamma från en avlägsen propeller, utan från framtassarna på en simmande mink i bojens omedelbara närhet.

..
Men vi lever inte i en totalitär stat. Redan från början fanns det militärer, som kommendörkapten Karl Andersson, som inte trodde på vad de fick höra, utan på vad de såg. Flera av de skeptiska militärerna uttalar sig i Göranssons bok. De flesta har valt att göra det anonymt.

Det fanns också svenska journalister – till exempel Ingemar Myhrberg och Anders Hasselbohm – som redan på 1980-talet ifrågasatte ubåtsjakten. Så länge pressen stod enig bakom militärens bedömningar kallades tvivlarna för knäppgökar och rättshaverister. Det skulle inte förvåna mig om flertalet av deras kollegor fortfarande ser dem på det sättet.

Ty nu fylls våra dagstidningar med nya rapporter om ryska ubåtskränkningar, hybridkrig och fingerade kärnvapenattacker mot svenska mål. I dag avfärdas skeptiker regelmässigt som medlemmar av ”Putins svenska brigad”. Tonen har blivit allt gällare, i takt med att Nato trycker på för att få använda svenskt territorium inför en framtida konflikt med Ryssland.