Jag har fått nog - anklagelser om pedofili i familjen (OBS Känsligt)

Men nu känner du ju inte så, och det är inte sant. Hade det varit sant kanske du hade känt så

Jo jag "känner" så. Och då måste det ju vara sant, eller?

Nej det gör du inte, eftersom det inte är sant.

Nej, du minns inget från när du var tre och driftigt kan inget vara kristallklart. Om du ”minns” har du fått hjälp av återberättelser och/eller bilder. Allt annat är ljug från din sida.

Det var också min tanke, kommer man ihåg något man upplevt i 3-årsåldern? Jag gör det inte.

Detta är du som inte förstår nyans. Det explicita minnet blir sämre över tid, ja, men du kan minska korruptionen av det SEMANTISKA (fakta) minnet genom strukturerad repetition, som t.e.x aktiv återkallelse. Det implicita blir det inte för att det är repetitivt och du gör om det tusentals gånger.

Du kan INTE repetera the episodiska minnet, det vill säga minnen som handlar om ditt liv (del av det explicita minnet).

Nu är måttet rågat, jag klarar inte av att bära på den här konflikten ensam längre. Därför delar jag den nu med er här på flashback, och hoppas väl att någon barmhärtig själ kan ha något gott råd att dela.

Bakgrunden till mitt dilemma ligger i pedofilianklagelser inom familjen. Det förstör relationen mellan mig och min syster.
Hon "känner" nu att vår pappa våldtagit henne som treåring.

En sak är sann - att han ska ha begått ett övertramp när han var tungt alkoholiserad när hon var 12 - vid det tillfället var jag 10 år gammal och han gjorde ett vårdslöst närmande där han ska ha lagt handen över hennes könsorgan (med kläderna på) i köket. Mot mig gjorde han något vårdslöst också, och det vill jag inte gå närmare in på, men det kan snarare klassas som ett allvarligt misstag och blev inte sexuellt. Vid den här tidpunkten hade han fått hembränt av en granne och drack 1l sprit om dagen under en period. Han var inte tung alkoholist innan, och är inte tung alkoholist idag trots att hans spärrar är lite låga och det att han supit bort en del av minnet. Det är tungt, men jag och han har en relation som fungerar. Han och min mamma har också en kommunikation, men mest för min skull.
Mina föräldrar höll under den här tiden "gömda" på liten ort runt västkusten - det här var över 21 år sedan. Som vuxen idag, kan jag ha ett vuxet perspektiv och därför förstå den psykologiska händelseutvecklingen när pappa föll efter skilsmässan. Han var på en plats där han trodde att han inte hade något mer att förlora.

Men! För att försöka ha en fungerande relation med min syster har jag tagit avstånd från pappa men beslöt ändå att bjuda in honom till mig på julafton eftersom han idag är pensionär och spenderat de sista tre jularna ensam. Jag kommer inte att ha honom i livet för alltid och vill inte gå miste om den tiden som finns. Min mamma har tidigare haglat anklagelser mot honom, blev polisanmäld, men är idag förlåten. Det var hon som begick ett tjänstefel och bröt mot lagen när hon tog med sig jobbet hem och pressade våra familjeomständigheter de åren. Att smuggla människor från myndigheter är grogrund för konflikter och blir nästan en kriminell miljö för barnen. Med den detaljen ur luften vill jag gå vidare till konflikten den här julen, för idag finns inte några barn involverade i vår vuxna familj, och när den dagen kommer att det blir ungar i leden så vill jag inte att det här ska gå vidare och bli en familjemyt som försätter oss i utsatthet.

Idag ringde min syster. Hon berättade att mamma berättat för henne att jag skulle fira julafton med pappa (något jag inte berättat för min syster eftersom vi beslutat att inte prata om honom) och hon anklagar mig för att ha ljugit om detta. Hon gick vidare med att angripa mitt goda ord, alltså att påstå att jag inte håller saker som jag har lovat. (I detta fallet, att jag inte tagit tillräckligt avstånd ifrån pappa.) Senare påstod hon att han skulle ha våldtagit henne som treåring, fullständigt saklig på rösten och lugn (nästan kall) samtidigt som hon började gaslighta mig med att slutligen säga "Hoppas du har en så bra dag som du kan ha" - hon har ofta anspelat på att jag ska lida av psykisk ohälsa. Jag sade något om att hon låter sinnessjuk när hon påstår sig blivit våldtagen som treåring. Hela resonemanget är för mig ganska avsmakligt och det vänder sig i gnupen av att behöva ta i det här ämnet.
Hon lider ju uppenbarligen av vanföreställningar - också min mamma tror att min mormor blivit sexuellt utnyttjad som (spädbarn) men hon var krigsöverlevare från nazityskland så på den fronten får man ha lite överseende med vad som försiggick i huvudet på människor då. Jag ber om ursäkt för den bilden och hoppas att min kära läsares filter sitter där de ska sitta. Det här är grova saker att bära på.

Är det här det sociala arvet?
Och framför allt, jag som är lite socialdiplomatiskt lagd: Hur får jag mina nära relationer att fungera trots detta? Och hur låter jag bli att bli stigmatiserad av min syster, som tidigare velat göra mig till "pappas offer" eftersom hans övertramp mot mig 2003 ska ha varit lite, lite värre än hennes.

Till dig som tagit dig igenom texten, tack, och till dig som har något bra att säga: tack på förhand.

Varma hälsningar
salt5491

Från vilken ålder har man minnen då, enligt er?

Nu är måttet rågat, jag klarar inte av att bära på den här konflikten ensam längre. Därför delar jag den nu med er här på flashback, och hoppas väl att någon barmhärtig själ kan ha något gott råd att dela.

Bakgrunden till mitt dilemma ligger i pedofilianklagelser inom familjen. Det förstör relationen mellan mig och min syster.
Hon "känner" nu att vår pappa våldtagit henne som treåring.

En sak är sann - att han ska ha begått ett övertramp när han var tungt alkoholiserad när hon var 12 - vid det tillfället var jag 10 år gammal och han gjorde ett vårdslöst närmande där han ska ha lagt handen över hennes könsorgan (med kläderna på) i köket. Mot mig gjorde han något vårdslöst också, och det vill jag inte gå närmare in på, men det kan snarare klassas som ett allvarligt misstag och blev inte sexuellt. Vid den här tidpunkten hade han fått hembränt av en granne och drack 1l sprit om dagen under en period. Han var inte tung alkoholist innan, och är inte tung alkoholist idag trots att hans spärrar är lite låga och det att han supit bort en del av minnet. Det är tungt, men jag och han har en relation som fungerar. Han och min mamma har också en kommunikation, men mest för min skull.
Mina föräldrar höll under den här tiden "gömda" på liten ort runt västkusten - det här var över 21 år sedan. Som vuxen idag, kan jag ha ett vuxet perspektiv och därför förstå den psykologiska händelseutvecklingen när pappa föll efter skilsmässan. Han var på en plats där han trodde att han inte hade något mer att förlora.

Men! För att försöka ha en fungerande relation med min syster har jag tagit avstånd från pappa men beslöt ändå att bjuda in honom till mig på julafton eftersom han idag är pensionär och spenderat de sista tre jularna ensam. Jag kommer inte att ha honom i livet för alltid och vill inte gå miste om den tiden som finns. Min mamma har tidigare haglat anklagelser mot honom, blev polisanmäld, men är idag förlåten. Det var hon som begick ett tjänstefel och bröt mot lagen när hon tog med sig jobbet hem och pressade våra familjeomständigheter de åren. Att smuggla människor från myndigheter är grogrund för konflikter och blir nästan en kriminell miljö för barnen. Med den detaljen ur luften vill jag gå vidare till konflikten den här julen, för idag finns inte några barn involverade i vår vuxna familj, och när den dagen kommer att det blir ungar i leden så vill jag inte att det här ska gå vidare och bli en familjemyt som försätter oss i utsatthet.

Idag ringde min syster. Hon berättade att mamma berättat för henne att jag skulle fira julafton med pappa (något jag inte berättat för min syster eftersom vi beslutat att inte prata om honom) och hon anklagar mig för att ha ljugit om detta. Hon gick vidare med att angripa mitt goda ord, alltså att påstå att jag inte håller saker som jag har lovat. (I detta fallet, att jag inte tagit tillräckligt avstånd ifrån pappa.) Senare påstod hon att han skulle ha våldtagit henne som treåring, fullständigt saklig på rösten och lugn (nästan kall) samtidigt som hon började gaslighta mig med att slutligen säga "Hoppas du har en så bra dag som du kan ha" - hon har ofta anspelat på att jag ska lida av psykisk ohälsa. Jag sade något om att hon låter sinnessjuk när hon påstår sig blivit våldtagen som treåring. Hela resonemanget är för mig ganska avsmakligt och det vänder sig i gnupen av att behöva ta i det här ämnet.
Hon lider ju uppenbarligen av vanföreställningar - också min mamma tror att min mormor blivit sexuellt utnyttjad som (spädbarn) men hon var krigsöverlevare från nazityskland så på den fronten får man ha lite överseende med vad som försiggick i huvudet på människor då. Jag ber om ursäkt för den bilden och hoppas att min kära läsares filter sitter där de ska sitta. Det här är grova saker att bära på.

Är det här det sociala arvet?
Och framför allt, jag som är lite socialdiplomatiskt lagd: Hur får jag mina nära relationer att fungera trots detta? Och hur låter jag bli att bli stigmatiserad av min syster, som tidigare velat göra mig till "pappas offer" eftersom hans övertramp mot mig 2003 ska ha varit lite, lite värre än hennes.

Till dig som tagit dig igenom texten, tack, och till dig som har något bra att säga: tack på förhand.

Varma hälsningar
salt5491

Det har jag glömt. . . . .😄