Dåliga eller konstiga psykologer eller terapier ni har varit med om.

Jag hade för ett tag sedan, efter en operation, en kontakt med någon form av smärt/utbrändhetsklinik som skulle vara till att hjälpa mig återhämta mig.

Det var fruktansvärt flummigt och framförallt väldigt inept. Som exempel fick vi som gick där berättat en historia om en tonårsflicka med kronisk sjukdom som använde sig en gång av skedar för att berätta för sina vänner varför hon inte orkade med så pass mycket som dem.

Från det skulle vi ta och räkna våra egna skedar och blev reprimerade ifall vi inte hade någon någon 'skedplan'.

Jag sa ju då upp den kontakten så klart.

Det ledde till, som man gör, att man kollade online ifall det finns fler liknande fall och så vidare.

Där kom man över historier där folk har blivit tillsagda att äta choklad som terapi för att processa sorgen över ett omkommet barn m.m.

Jag hade en konversation med en bekant nu under dagen som väckte upp detta i mig igen och nu är jag nyfiken på vad ni här på Flashback har fått uppleva.

Men för att ge mer vatten på kvarnen så skulle jag även uppskatta om i delade med er över hur de lyckades bli terapeuter och ifall ni fann något som satte huvudet på spiken så att säga.

I mina yngre dar skedde ett tragiskt dödsfall i min närmaste släkt. Det skakade om mig och jag ville prata av mig. Jag fick tid på psyket hos en av de högsta hönsen. En medelålders man runt 60.

Jag fick titta på bilder via projektor på en duk på väggen och få frågor kring vad jag mindes efter att man mörkat duken. Efteråt sa han att jag var en person som inte vågade se det viktigast i bilden = livet. Att jag förträngde det svåra = känslorna. Istället för att se hela bilden såg jag istället sneda tavlor och fransar på mattor som inte låg i ordning. Och jag såg inte djupet i bilden. Jag såg inte det som var i centrum men en bit bort. Vilket återigen var ett tecken på att jag inte kunde se livet och världen. Valde att titta bort. Såg helt enkelt inte elefanten i rummet.

Jag kände inte igen mig i den bilden och upplevde inte att jag fick nån hjälp. Hade tänkt sluta. Som tur var tog en snäll tant över samtalen med mig. Och jag mådde mycket bättre efter det.

Flera år senare fick jag veta att jag hade ett synfel som gav mig problem med mitt djupseende, med att avläsa vissa bilder. Och ännu några år på det fick jag veta att jag hade autism. Plötsligt föll alla bitar på plats apropå min svårigheter med bilderna.

Nej, man kan inte utläsa vad en människa har problem bara genom att be dem kolla på bilder och låta dem få frågor kring det.

Så jag fattar det där med skedarna. Helt jävla galet. De tror de har hittat den perfekta metoden. Men istället stöter de bort patienterna.

En jag känner sa ett väldigt vanligt ord till sin psykolog. Vill inte säga vilket för jag vill inte att personen läser här och känner igen sig. Ett mycket, mycket vanligt ord som är en förkortning av ett annat vanligt ord. Inte slang. Inte ghetto. Funnits sedan 80-talet. Även gamla människor fattar och känner till förkortningen. Ordet står i Svenska Akademiens ordlista och Svensk ordbok.

Psykologem som var runt 50 hade aldrig hört det (!). Och blev helt salig. Tycket det var en jättebra förkortningen och använde resten av tiden till att prata om detta vanliga ord.

Alltså att visualisera sin dagliga ork med skedar är väl inte så konstigt. Om man hellre tänker abstrakt kan man ju tycka att det är barnsligt, med det man gör är ju att visar på ett faktum. Tycker inte det var så farligt.

Jag har tyvärr rätt många historier från vården. T ex en vårdcentralsläkare som sa att jag gått på särskola för det har alla med diagnos mild autism. (Va??) Jag sa då att jag gick vanlig skola samt högskola, då fnös han bara och sa att jag inbillade mig detta. (Igen va??)

Vårdpersonal har beordrat mig självmord, sagt att depression inte finns, man hittar på den för "sjukdomsvinst", har blivit utsatt från benso efter dagligt bruk i 12 år som straff att "nu ska du nog lära dig att JAG bestämmer", tillsagd att jag kan "skärpa mig" och "bli normal". Gått ett helt år i miljöterapi för att "bli normal". En slags hjärntvätt. Som ung gick i psykodynamisk terapi (en slags religiös kult som Sverige då anlitade). Tillsagd att jag måste "ändra min kroppskemi" så att den ska passa de mediciner som normalt ges. Osv osv osv.

De mest skadande sakerna tänker jag inte berätta om.

Vi har ju psykologen som svimmade. Jag har gjort en stor tråd om det. Hon berättade att hon inte riktigt visste hur hon skulle säga hej då till sina patienter som berättade något negativt så det blev negativ stämning i rummet. Sedan svimmade hon av, tillsynes helt medvetslös med gapande mun. Jag tog upp mobilen för att tillkalla ambulans och var beredd på att göra HLR. Men så vaknade hon upp och visste inte vart hon var eller vad som hänt. Det som slog mig då var att hon spelade skådespel.

Hon agerade ut känslan äckel när jag träffade hon första gången, hon stod och grimaserade och iakttog min näta och mun, samtidigt som hon spelade ut känslan äckel. Fick ett vansinnesutbrott med knutna nävar och skrikande med rött ansikte, dessförinnan hade hon nästan börjat gråta och sedan skrattat rakt ut (när jag försökte få hon undvika gråta genom att säga det inte var kul att vara på semester), när jag på frågan vad jag gjort för roligt berättade om att jag åkt på semester till två avlägsna resmål i världen.

Jag blev också lätt utskrattad för att jag håller andra män om ryggen och förfördelar kvinnor, hon verkade få för sig det för jag pratade i termer om att "dom gör inget" på frågan om jag upplever mig som förföljd, alltså jag gör inte det och menade i allmänhet att "dom" som i folk på stan etc inte gör mig något.

Sista jag pratade med psykologen som svimmade i telefon, avslutade hon med att agera ut känslan rädsla och ångest i telefonen under kanske 30 sekunder. Hon lät ungefär som en kvinna som är påtagligt rädd för en våldsam man som ska misshandla hon. Under ett möte med hon berättade hon att hon inte tyckte det var kul vara psykolog och såg helt uppgiven ut och hon berättade hon inte var på samma sida som patienterna och att hon inte tyckte det var bra patienterna inte kunde något.

Jag fick kontinuerligt små utskällningar då psykologen verkade ha som rutin att agera ut ilska om jag sade något som kunde tolkas som negativt om svaga grupper, länder och könsmaktsordningen. Självfallet fick jag frågan om jag var homofil eller transvestit något som jag förnekade men fick ju understryka den saken två gånger, för att hon envisades med sina HBTQ frågor.

Fullkomligt makalös, jag satt i bilen utanför sjukhuset mållös efter samtliga besök med psykologen som svimmade. Behöver jag säga att hon såg ut att väga ca 120 kg och var apful?

Efter ha läst det där måste jag nog erkänna att räkna skedar är väldigt milt.

Jag gick hos psykolog i två år som lovade att vi skulle tala om det jag ville tala om men det blev aldrig så. Känns lite snopet. Men egentligen kvittar det numera.

Jag förstår ändå om du blev arg för att hjälpen låg på för låg nivå. Man behandlas gärna som man inte kan tänka själv. T ex om man har sömnproblem så ger de rådet att dricka varm mjölk och slappna av. Det körde man ju när man var 5 år liksom... Kan de inte komma med något bättre?

Ja man får känslan av att mentalvårdskomplexet (eller vad man ska kalla det) har för vana att behandla alla som vänder sig till det paternalistiskt.

Går det att reklamera psykologtimmar lol

Låter som en psykodynamisk sort. Jan antar detta skedde före 2000. Jag fick göra rorschach. Då ska man titta på bläckplumpar och berätta vad man ser. Jag såg såklart konstiga saker.

Men att ge sådan skit till någon i chock och sorg, alltså de hade teraperat bort sitt eget sunda förnuft! En människa som är i kris behöver ju främst stöd, inte analys. Idag hade man nog ansett detta vara felbehandling av bara fasen.

Det var på 90-talet.

Ja, precis. Så här i efterhand tror jag att han höll på med någon forskning eller försökte bevisa något. Att jag var en försökskanin på något vis. Att han hade en, som han ansåg, fantastiskt bra metod och vill kategorisera mig med den innan jag fick hjälp. Han såg inte mig. Bara behovet av att kategorisera mig. Han hade dessutom ett otroligt nedsättande och otrevligt sätt. Var inte nöjd med mina svar och visade det öppet.

Psykologen jag fick träffa efter det var en pensionerad kvinna som hoppade in för att sommarjobba. Erfaren medmänniska. Hon fattade direkt vad jag behövde för hjälp.

För många år sen var det en kvinnlig programledare för ett morgonprogram som precis hade kommit tillbaka efter barnledigheten. Gästen hade något att göra med psykologi och visade upp ett Rorschachtest utan att säga vad det var. Då sa programledaren ”varför har du med dig en bild på en livmoder (eller kanske det var det bäcken hon sa)”? Det märktes vad hennes huvud var fullt av. Själv har jag bara sett fjärilar och fladdermöss. Inget spännande.

Det förekom mycket skumt inom psykodynamiken. En jag kände, fick titta på bilder som bara flimrade förbi, sedan skulle hen säga vad hen fick för reaktion och känsla. De trodde att det undermedvetna såg bilden, fast man inte såg den medvetet. Och att man så kunde se in i hela ens undermedvetna.

Tack och lov går inte skattepengar till sådant idag.