Varför hamnar man i prostitution?

Jag har lärt mig av livet att man ska vara väldigt försiktig med att uttala sig om sådant som ligger utanför ens kompetensområde. Nu är det visserligen en vanlig fördom hos okunniga personer att tro att ju mer desto bättre, men antalet personer/objekt som man har studerats säger ingenting om hur gedigen en forskning är och vilken kvalité den har.

Jag har sett mycket gedigen forskning av hög kvalité som är gjord på en person och urusel forskning gjord på tusen personer. Rent generellt så kan inte forskning gjord på ett stort antal personer bli lika djup och blir därför ofta rätt ytlig där komplexa samband blir reducerade den en siffra som egentligen inte säger så mycket. Men den statistiska säkerheten (om det är kvantitativ forskning) blir större, men kvalitén beror även i sådana fall på hur urvalet har skett och vilka instrument som har använts (till exempel: är frågorna neutralt eller ledande formulerade?).

Jag har inte granskat Scamblers hela vetenskapliga produktion, men det jag har läst bedömer jag vara av hög kvalité och han är ju tydlig med begränsningar med mera.

Och ändå yttrar du dig? :-)

Jag vet inte riktigt vad du menar med gedigen forskning och gedigen kvalitet men jag hoppas ändå att du förstår att om man pratar med en enda sexsäljare så blir det märkligt om man efter det säger att det finns sex olika typer av just sexsäljare. Om man däremot pratar med tusen sexsäljare kan ju en sådan slutsats vara mer trovärdig.

Hej.

Jag är sexarbetare. Låt mig berätta min story och vad jag har hört och sett från andra i branschen (varning för långt inlägg).

Jag är en helt vanlig tjej, född och uppvuxen på landet. Inga stora trauman under barndomen. Inga substansberoenden.

När jag var 20 hade jag flyttat till Stockholm och letade jobb, men jag hade ingen lust att göra precis vad som helst för väldigt lite pengar. Jag hade inte lust att ha ångest inför varje arbetsdag (hade redan provat det i några månader och det var tråkigt).

Av någon anledning hade jag en väldigt neutral inställning till sexarbete. Jag vet verkligen inte varför. Kanske har jag bara begåvats med relativt öppet sinne? Jag hade också konstaterat att jag var ganska bra på sex och att ha sex med många personer var inget som störde mig heller. Så, jag pratade med mitt ex om att jag skulle kunna tänka mig att bli sexarbetare, men jag visste inte hur man gjorde. Han guidade mig till en sida på nätet (oklart om det var Rosa eller nån annan sida back in the day).

Så kom det sig att jag började sälja sexuella tjänster: jag behövde helt enkelt en inkomst och jag hade inga moraliska problem med att sälja sexuella tjänster.

Att sälja sexuella tjänster är inte moraliskt fel per default. Varje samhälle väljer själv hur det ser på den saken. Just nu försöker Sverige pusha för att det är moraliskt fel, att man måste må dåligt av att sälja sex. Ett av många problem med det är att man får folk att må dåligt bara för att man talar om för dem att de SKA må dåligt. Det är klassisk psykologi. Om det enda man hör är att "detta är fel, du mår dåligt, du blir våldtagen" så kommer man till slut tro på det och anpassa sitt mående därefter. För att undvika det måste man ha en neutral inställning som samhälle. Stigma dödar.

Därför behöver vi avkriminalisera sexarbete. Det är så man kan säkerställa att så få som möjligt råkar illa ut (folk råkar f.ö. illa ut i diverse branscher, det är inget som enbart sker i sexbranschen). Att kunderna är olagliga, men inte säljarna, är inget som hjälper säljarna.

Här kommer några exempel på hur situationen ser ut för sexarbetare idag, under sexköpslagen:

Sexarbetare riskerar att förlora sitt boende (om de inte äger det), då hyresvärden kan ses som hallick under sexköpslagen.
Sexarbetare riskerar att förlora sina barn.
Sexarbetares partner, familj och vänner riskerar att bli tagna som hallickar.
Sexarbetare riskerar att förlora sina "vanliga" jobb.
Sexarbetare riskerar att banken stänger av deras konton.
Om sexarbetaren inte är svensk riskerar denne utvisning.
Sexarbetare kan inte jobba tillsammans med en annan sexarbetare från samma lokal (vilket är något som skulle vara bra ur ett säkerhetsperspektiv), då detta räknas som bordellverksamhet och det är olagligt.
Sexarbetare måste sätta kundens säkerhet före sin egen.
Sexarbetare vill inte att polisen ska veta att de är sexarbetare, eftersom de då riskerar att förlora sina kunder, dvs sin inkomst. Därför undviker sexarbetare gärna att anmäla kunder som har utsatt dem för riktiga brott (faktisk våldtäkt, stöld, misshandel osv).

Allt detta innebär att sexarbetare helt enkelt konstant måste ljuga om sin tillvaro. De kan inte be andra om hjälp för att hålla sig själva säkra. Betänk nu att sexarbetaren i fråga är just en sådan som alla tror att de är: någon som mår jättedåligt och far illa, men måste göra det för pengarnas skull. Hur blir de hjälpta av att detta är hur samhället behandlar dem?

Jag har till och med bekanta i branschen som har blivit nekade vård för att de var sexarbetare. Allt pga stigmat pga sexköpslagen.

Nota bene: sextrafficking skulle inte bli lagligt bara för att sexarbete var lagligt (avkriminaliserat). Däremot skulle det bli lättare att hitta och hjälpa dessa offer.

Nu råkar forskning och framför allt att bedöma kvalitativ och kvantitativ forskning vara min specialitet och det är därför jag yttrar mig.

För att få fram kategorier (olika typer) i kvalitativ forskning behöver man inte djupintervjua särskilt många informanter om de är omsorgsfullt rekryterade. Däremot, ska man ju vara försiktig med statistik och ta fram frekvenser med mera.

Talet om att "prata med tusen sexsäljare" visar hur okunnig du är, för det är ogörligt av flera olika skäl att genomföra djupintervjuer med så många. Däremot går det att göra ytliga undersökningar med ett större antal eller genomföra kvantitativa studier. Men kvantitativa studier är inte bra för att få fram kategorier, eller varför folk gör på ett visst sätt, för frågorna och svarsalternativen bör vara bestämda i förväg (och för att få fram bra sådana behövs kvalitativ forskning).

Förlåt mig men du svamlar.

Personen vi pratar om har lanserat en teori eller vad man ska kalla det, om att det finns sex typer av människor som säljer sex. Det kanske man inte behöver prata med tusen sexsäljare för att komma fram till men hur jävla kvalitativ forskning du än bedriver så går det inte att komma fram till en sådan hypotes/sanning ifall man bara pratar med fem.

Nu har jag lyssnat igenom föreläsningen igen och professor Scambler är mycket ödmjuk (som ledande forskare brukar vara) och påpekar att kategoriseringen på inget sätt är slutgiltig. I föreläsningen nämner han en ytterligare kategori som han fått föreslagen, nämligen de professionella "sexualterapeuter" som hjälper gamla och personer med funktionshinder att få sexuell njutning (dessa finns ju helt legalt i vissa länder).

Kategoriseringen bygger inte heller enbart på tolv eller fem informanter som du felaktigt försöker antyda för att smutskasta professor Scambler, utan på ett mer omfattande material. Jag vet inte exakt vilken studie du syftar på när du nämner siffran 12, men i studien "Sex Work Stigma: Opportunist Migrants
in London" så använder han sig av 12 informanter. Men det är i detta fall en djupstudie av sexarbetare i en av kategorierna, nämligen "opportunister" med avgränsningen att de dessutom är migranter samt verkar i London. Men Scambler har inte bara forskat om sexarbetare i England, utan även bland annat i Indien och Kina.

När jag refererade till Scamblers arbeten var det för att lyfta fram någon som faktiskt har gjort något som i alla fall kan vara ett första tentativt svar på frågeställningen varför blir personer sexarbetare? Jag tycker att det kunde vara en bättre utgångspunkt än de mer eller mindre okunniga "killgissningar" som Flashback är fullt av. Scamblers studien visar på diversiteten i varför personer börjar sexarbeta, och det bekräftas av andra forskare.

Sen framställer forskning aldrig slutgiltiga sanningar och det påpekar också professor Scambler noga och ödmjukt. Och forskningen måste börja någonstans!

Först och främst, jag har själv köpt sexuella handlingar (bl a av dig) så jag är alltså inte oreserverat emot prostitution. Men jag tycker att ditt resonemang haltar en aning.

Jag tänker att det du skriver kan appliceras på t ex missbrukare. Det sociala stigmat. Möjligheten att bli nekad vård. Risken att förlora jobbet. Risken att förlora barnen osv. Och att vara missbrukare är ju bara olagligt om man missbrukar olagliga substanser. Är man alkoholiserad så är ju ens supande lagligt och ger man fan i att bränna hemma och köpa smuggelsprit begås ju inga olagligheter av någon inblandad.

Och skulle det då inte bli likadant ifall vi avkriminaliserade sexköp? Dvs att säljare och köpare ändå skulle vara stigmatiserade och de prostituerade skulle riskera att få barnen omhändertagna och bli taskigt bemötta av vården likt förbannat?

Skilsmässa?
Ja du klagar på din fru med all rätt!

Men vad gör du på sexsidor? Varför kollar du efter sexsäljande kvinnor?

Klart det blir skilsmässa, ni har problem i ert förhållande...