Citat:
Det är inte mer falsk verklighet än litteratur och grafik, där tyskar briljerar.
Tyskar är sunt förnuft och naturvetenskap och en känsla av sanning (klassisk musik). Serier bygger på en falsk verklighet, en låtsasverklighet. Ungefär som att äta låtsasmat. Inte alla finner nöje i det. (Hollywoods falska filmer med vänstervinkling på allt blir allt mer ointressanta för mig. Känns som smuts för hjärnan.)
Några av de bästa grafiker som snuddat vid seriemediet har varit tyskar, som Max Klinger och Otto Dix. Men inga som tar det sista klivet över.
Jag försöker så smått att driva tesen att fundamentet för en rik seriekultur är att det finns intresse för seriemediet från seriösa författare och bildmakare. Ett seriöst engagemang för att blanda bild och text. Nu slår det mig att jag har svårt att komma på tyska författare efter E.T.A. Hoffmann som har illustrerat sina egna böcker. Alfred Kubin är den enda riktigt prominenta, visserligen österrikare men arbetade i Klingers efterföljd. Sådana figurer tror jag har varit viktiga för andra nationella seriekulturer: att man har en tradition av folk som sysslar med både text och bild, vare sig de sedan har gjort regelrätta serier eller inte.
August Strindberg har varit viktig för svensk seriekultur eftersom han målade tavlor. Inte för att han var bra på det, men han var en prominent kreativ person som sysslade med både text och bild, vilket skapar ett sätt att tänka som smittar av sig. Christian Krohg är viktig för den nordiska seriekulturen av samma skäl: en känd målare som också skrev en romanklassiker. Sedan har vi Albert Engström förstås; och Tove Jansson, Nordens Dino Buzzati.
Tänk om Caspar David Friedrich hade skrivit typ ett bisarrt kristet versepos som en liten grupp stollar påstod var ett mästerverk. Jag tror att det skulle ha förändrat allt.
