Krönika om 10 miljoner-gränsen som man kommer att rösta om snart.
https://efn.se/darfor-har-varldens-rikaste-land-panik
Schweiz har banker, läkemedelsjättar och några av världens högsta löner. Men nu röstar landet om att sätta ett befolkningstak på 10 miljoner invånare. Bakom den schweiziska befolkningspaniken finns en gammal ekonomisk strid.
Givet den höga befolkningstätheten så är det lite begripligt att en del muttrar. Lite överdrivet är det som om någon som helst vill bo i Korpilombolo hamnar i centrala Stockholm och nu vill göra om Stockholm till Korpilombolo.
Den 14 juni röstar Schweiz om att sätta tak på sin egen befolkning. Enligt förslaget ska landet inte få ha fler än 10 miljoner invånare. Och med en befolkning som redan är 9,1 miljoner (varav en fjärdedel är utländska medborgare) skulle det innebära att regeringen hade behövt vidta åtgärder för att minska invandringen ganska direkt.
Schweiziska storbolag varnar för ekonomiska problem om förslaget går igenom. Näringslivet behöver internationell arbetskraft, skriver Bloomberg. Läkemedelsbolaget Roche har anställda från över 100 länder på sitt huvudkontor i Basel. Google har över 5 000 anställda i Zürich från 85 länder.
Där finns då den lilla detaljen med att
värdeskaparna ser stora problem med konsekvenserna av ett befolkningstak. Mer restriktioner från staten gör att dom inte kan upprätthålla värdeskapandet.
I bästa fall kan en frysning av capita leda till att BNP/Capita stannar och Schweiz går in i en permanent stagnation. Och med tiden kör andra länder förbi.
Men det mer troliga är att BNP/Capita börjar falla. Och med tiden iaf faller ned till Italiens nivå (som varit i stagnation i över 20 år).
Dessutom skulle befolkningstaket i praktiken riskera att bli en ”schwexit” från den gemensamma europeiska marknaden.
En sådan sak skulle definitivt inte bara ge stagnation utan tillbakagång. Företag i Schweiz har stor försäljning inom EU.
Hans parti, SVP, pratar hur som helst om befolkningstaket som en väg att bevara den schweiziska livsstilen och skydda miljön från för stor mänsklig belastning. Detta handlar med andra ord om den gamla idén att för många människor tär på ett lands resurser.
Den tanken är betydligt äldre än den moderna europeiska invandringsdebatten.
Ja, den går hela vägen tillbaka till den brittiske ekonomen Thomas Malthus.
Föga förvånande är tanken om begränsade resurser gammal och går tillbaka till 1700-talet.
År 1798 hävdade Thomas Malthus att befolkningen tenderade att växa snabbare än matproduktionen. Förr eller senare skulle resultatet bli svält, sjukdomar och misär. Och alla som någon gång stått i en bostadskö eller försökt få tag på en förskoleplats förstår tanken. Om fler människor ska dela på samma mängd resurser blir det mindre kvar åt var och en. Det känns intuitivt rätt.
Dvs ökade folkmängden skulle folk svälta ihjäl, eftersom inte maten räcker.
Man ser samma tankegångar på Flashback ofta.
Och när jag påtalar att vi inte skulle kunna ha så hög materiell standard om inte producenterna ökat produktionen, då hamnar folk i förnekelse.
Men nu är vi betydligt fler som maten räcker till. Folk borde på något sätt inse att Malthus hade fel och inte upprepa felet.
Den amerikanske ekonomen Julian Simon gick till historien som mannen som bevisade detta. Hans tes var enkel: fler människor betyder fler hjärnor, och fler hjärnor betyder fler lösningar. När en resurs börjar ta slut stiger priset. Det höga priset gör det lönsamt att leta efter mer, att använda mindre, att hitta ersättningar. Knappheten löser med andra ord sig själv.
Och det har man kunnat observera oändligt många ggr genom historien.
Paul Ehrlich var en biologiprofessor vid Stanford som egentligen forskade på fjärilar. År 1968 hade han blivit berömd med boken The population bomb. Där tog han Thomas Malthus gamla idé och skruvade upp katastrofen till elva. Människorna förökade sig för snabbt, maten och resurserna skulle inte räcka och inom några år skulle hundratals miljoner människor svälta. Boken sålde i miljoner exemplar. Julian Simon var dock övertygad om att analysen var fel och det hela slutade med att de båda herrarna slog vad.
Nu har det gått 58 år sedan dess och livsmedelproduktionen kan försörja en långt mycket större folkmängd.
Blir något knappare stiger priset. Blir det rikligare faller priset. Så om Paul Ehrlich hade rätt, om världen verkligen höll på att ”ta slut”, då borde råvarupriserna stiga över tid. Och om Julian Simon hade rätt, om människan skapar mer än hon förbrukar, då borde de falla.
Paul Ehrlich fick välja vilka råvaror de skulle slå vad om. Han valde fem metaller: krom, koppar, nickel, tenn och volfram. Tillsammans med två kolleger satsade han 1 000 dollar. Sedan väntade de i tio år.
Under tiden växte världens befolkning med omkring 800 miljoner människor. Om Thomas Malthus och Paul Ehrlich hade rätt borde trycket på resurserna ha blivit hårdare och metallerna de hade slagit vad om borde ha blivit dyrare.
När vadet löpte ut 1990 hade priset på alla fem metaller fallit. Paul Ehrlich skickade Julian Simon en check på 576,07 dollar.
Nåja han var så pass att han betalade iaf. De flesta skulle bara strunta i att betala när dom haft fel.
Här kan man förstås invända att metallpriserna sedan dess har stigit. Inte minst koppar. Men det beror inte på att jordens befolkning har ökat utan på ny efterfrågan från bland annat elbilar och datacenter. Julian Simon hävdade dock inte att varje råvara alltid skulle bli billigare. Bara att ökad befolkning skulle leda till mer uppfinningsrikedom. Den typen av massvält som Paul Ehrlich förutspådde i sin bok fick vi inte. Fler människor betydde inte bara fler munnar. Det betydde också fler forskare, bönder, ingenjörer och företagare
Och så blir det. Det blir fler människor som kan utveckla saker och komma på finurligare lösningar. Och prissignaler i kapitalistiska ekonomier ger incitament att öka på produktion.
Den schweiziska folkomröstningen nästa vecka visar dock att den här debatten är långt ifrån avslutad. Och dessutom mer komplicerad: Schweiz håller inte på att få slut på vete eller ris. Schweiz upplever sig hålla på att få slut på bostäder, tågsäten och byggbar mark.
Nästa vecka röstar Schweiz om vilken ekonomisk kroppsdel de vill lägga tyngden på. Vi har ju både munnar och hjärnor. En människa behöver bostad, men kan också bygga bostäder. Hon tar plats på tåget, men kan också planera järnvägen. Hon söker vård, men kan också bemanna sjukhuset.
Finns det mycket hindrande regleringar, då blir det svårare att öka produktionen. Men det är också hinder som människor sätter upp.
