Psykos och anhöriga

Jag har nyligen blivit diagnostiserad med en typ av psykos och har fått medicin som ska hjälpa mot det. Vad exakt och vilken typ är är inte så relevant, utan jag undrar hur jag kan förmedla detta till anhöriga och andra personer vid behov. Att säga att man haft/har en psykos kommer med en helt annan reaktion än tex. depression. Att man är oberäknelig och farlig finns det nog många som antar och därför drar jag mig för att tala om detta.

Har någon råd om hur man kan förmedla detta till sina anhöriga då det är bra för dom att veta detta.
Har en väldigt god relation med dessa. Samtidigt vill jag inte att de ska bli jobbigt för dom.

Som anhöriga har de säkert sett och misstänkt att något är fel. Sanningen är ofta bättre än oro och fantasi. Du kan inte skona dem - det är bättre att berätta för dem. Såklart blir det jobbigt för dem att höra - men de kommer att ha en större förståelse och kan även ge dig bättre stöd. Du kan berätta övergripande - att du varit sjuk och att du fått hjälp och att det handlar om psykossjukdom. Sedan kan du invänta frågor och svara på dem när de kommer. Då lämnar du inte ut för mycket av dig själv och de får den informationen som de klarar av att ta in.

Det finns mycket stigma i psykisk ohälsa och många förutfattade meningar. Tyvärr kan man inte veta på förhand vem som hanterar att få höra och vem som inte gör det. Du får hålla fast vid de människor som klarar av det och som förstår. Människor kan förvåna en både positivt och negativt.

Jag tror dock i längden att det är bättre att vara öppen med det här i allafall för nära och kära. När det gäller andra männisor får du väga fördelar/nackdelar och också lägga till din personliga integritet och dina gränser.

Du har väl inte blivit "diagnostiserad" för psykos? Det är ingen diagnos. Utan en följd av annat. Till exempel missbruk eller schizofreni

Tack för de kloka orden. Det är en gigantisk tröskel att komma över för att våga. Att prata om depression har inte varit problematiskt för min del, vilket är tur - det är verkligen kontexten. Tror jag får hålla det inom en närmre "sfär" och jobba utåt om/när det blir aktuellt att prata med fler om det.

Du har helt rätt. Det är inte i sig en diagnos, men i det här fallet spelar det inte någon roll om varför eller hur - utan hur det bäst går att förmedla då det är känsligt.

Jag skulle tro att det är en stor tröskel att kliva över - när du väl har klivit över den blir det lättare. Jag har valt bort en del vänner när jag berättat om depression och självmordstankar. I början kände jag en hel del skuld och skam över det där - över deras reaktioner. Men jag väljer att fokusera på de människor i mitt liv som förstår om inte fullt ut - och som väljer att i allafall försöka förstå.

Håll det enkelt bara. Låt dem styra samtalet när du berättat och ställa frågor. Du väljer själv vad du vill och inte vill berätta. De är ju anhöriga och inte ansvariga för din vård utan de vill säkert bara veta att du är ok och att du får hjälp.

Hej - jag hade an akut psykos - och min diagnos var då brief psychotic disorder, och I ICD-10 finns också acute and transient psychosis, så man kan definitivt vara diagnostiserad med bara psykos pga stress eller traumatisk händelse.

Jag var open med dom närmast mig, vilket behövdes göra ändå eftersom jag var inlagd. Jag berättade till flera vänner faktiskt, även om jag inte kommer ihåg det då eftersom jag var ganska sjuk. Det var enkelt för mig eftersom nära till mig hade erfarenhet med familjemedlemmar med psykos.

Till vänner kan man säga att man har varit allvarligt sjuk, man behöver inte gå in på detalj om man inte vill.