Hur fan orkar ni med att ha barn?

Det har jag knappast. Du är typisk.

Läs igenom din egen tråd för att se hur du resonerar i dina argument som du kastar på andra i diskussionerna. Dina frågor verkar snarare handla om din egna föreställning som du försöker bekräfta för dig själv genom att fiska svar med värdelös retorik som bete. Väx upp.

Nej nej. Verkligen inte. Jag vill veta hur du eller ni resonerar.

Du beskrev dig själv som stolt. Kan du utveckla? Vad är du specifikt stolt över och är det denna stolthet eller heder som motiverar dig att offra och försumma ditt liv?

Fast nu ljuger du och motsäger sig själv i historiken.

Du får nöja dig med svaret du fick. Bli inte desperat nu.

Är du medveten om hur mycket du försummar? Vad motiverar dig? Du pratar om stolthet. Stolthet över vad? Över att ha skapat ännu ett mediokert mängdbarn?

En stolthet dina föräldrar inte känner över dig om din visste att du beter dig såhär på nätet.

Av allt att döma är du inte stolt över något alls då du inte kan redogöra eller specificera vad denna stolthet är.

Det var alltså bara ett ord du drog till med som inte betydde något.

Det är ditt antagande. Sen hur verklighet är kan du mycket väl få fortsätta fantisera om framför datorskärmen.

Jag har ju tydligt redogjort för varför jag inte vill ha barn:
Det kostar, det tar upp tid från annat kul, jag vill leva genom mig själv och förverkliga mig själv. Jag vill värna och prioritera min hälsa.

Men vad motiverar dig?

Läs igenom tråden.

Som svar på din inledande fråga har andra motiverat här men den verkliga kryddan kommer när du om du har tur begåvas med barnbarn.
Det finns nog ingen härligare känsla när man någon gång hämtar tre eller fyraåringen på dagis och de kommer emot en ropande farfar farfar och vill krama en.

Ja, och man har inte det stora ansvaret för barnbarnen som man har för barnen. Man kan ha dem när man orkar och känner för det, och lämna tillbaka dem när man inte orkar eller känner för det längre. Och man har inte skyldigheten att uppfostra dem. Man kan bara skämma bort dem! (Sägs det, jag har inga ännu. Men skulle kunna få snart teoretiskt sett.)

Överhuvudtaget tror jag att det är viktigt att ha barn och unga människor nära sig när man åldras. Tänk så hemskt att bara umgås med andra gamlingar, och prata om krämpor och hur mycket sämre allt har blivit! Barnen och barnbarnen är ju de som håller kvar en som en del av omgivningen och världen därute, när man kanske inte orkar gå så långt från lägenheten längre.

Håller med till 100%.