Problemed med data och psykologisk forskning

En stor del av all psykologisk forskning bygger på data inhämtad från frågeformulär. Deltagare svarar på en mängd olika frågor, och får kvantifiera sina inre upplevelser. Som exempel kanske en av frågorna i ett formulär är "hur ledsen har du känt dig senaste veckan", alternativen som finns är 1 - 10.

Inom statistik skiljer man på Ordinal-data och Intervalldata. Ordinal-data består av rangordnande kateogier, men där avstånden mellan kategorierna inte kan fastställas (t.ex. vet vi att Kapten befinner sig "över" Löjtnant, men vi kan inte fastställa ett specifikt avstånd mellan dessa två kategorier). Intervalldata skiljer sig från ordinaldata genom att avståndet faktiskt kan fastställas (t.ex. är avståndet mellan 5 grader celsius och 6 grader, lika stort som avståndet mellan 6 och 7 grader).

Problemet med psykologisk forskning är att man behandlar datan man får från frågeformulär som OM det var intervalldata. Detta gör man för att kunna utföra statistiska analyser på en nivå man inte kan göra om man behandlar den som ordinaldata, vilket i sin tur innebär att man kan dra betydligt störra slutsatser.

Detta kan låta som en liten grej. Men enligt mig är det ett enormt problem, eftersom detta innebär att en stor del av den psykologiska forskningen vilar på en felaktig slutsats. Jag anser att det är UPPENBART att svaret "7" i en skala mellan 1-10 på frågan "Hur ledsen har du varit senaste veckan?" inte skiljer sig lika mycket från 6 som från 8. Det finns inga säkerställda avstånd i en sådan skala.

För att ytterligare illustrera galenskapen i den psykologiska forskningen: 5000 personer har svarar på ett frågeformulär, med 50 frågor. Alla frågor handlar om inre upplevelser, och deltagarna förväntas kvantifiera dessa på en skala från 1-10. Enligt forskarna kan varje deltagare kvantifiera sina egna upplevelser lika väl som vi kan mäta temperatur med hjälp av celsiusskalan. Forskarna antar dessutom att om deltagare X svarar "7 av 10" är denna siffra exakt lika mycket värd som deltagare Z "7 av 10", för som vi alla vet sammanfaller alla människors förmåga och sätt att kvantifiera sina inre upplevelser... Och det är dessa idiotiska slutsatser som i princip all modern psykologisk forskning vilar på.

Slut på rant. Vad tycker ni? Har jag fel?

När man ska utföra en akademisk studie eller undersökning inom området psykologi kommer man att behöva arbeta med människor och deras subjektiva upplevelser, tankar, känslor, värderingar etc. Man kan alltså inte arbeta med kvantifierbara "hårda data" som inom andra tex. naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga eller statistiska discipliner. Därmed måsta man välja en annan metod än den rent kvantitativa metoden för studien. Ofta väljs här då en sk kvalitativ metod i stället. En metod som bygger mycket på tolkning av de data man får fram. Urvalet av de som ingår i studien måste dock följa den vanliga vedertagna vetenskapliga processen. Jag har pluggat en hel del psykologi och det var intressant. Måste dock hålla med om att det nog fortfarande finns fog för att psykologi (som en relativt ny disciplin) fortfarande är att betrakta som en pseudo-vetenskap.

Jag är inte psykolog men jag har läst en del psykologi, och är till viss del bekant med statistik. Jag tycker att du har en poäng och detta återspeglas till exempel inom personlighetsstörningar. Hur "mäter man" eller sätter en siffra på hur narcissistisk en person är? Det finns ju det här måttet NPI men hur är det egentligen konstruerat?

Du sätter fingret på ett dillemma som genomsyrar inte bara psykologi utom more or less all humanvetenskaplig forskning och statistiska beräkningar. Stora skäl till detta är bl.a. som någon tidigare nämnde så är psykologin (och andra beteendevetenskaper) intresserad av fenomen som per definition är väldigt svåra att operationalisera kvantitativt eftersom de ofta manifesteras via exemplevis känslotillstånd och beteenden etc. Det finns liksom ingen vedertagen enhet i naturen på intervall/kvotnivå för "impulsivitet", "attachment", "psykopati" eller vad man nu kan tänkas undersöka. Även, när man är intresserad av att undersöka saker hur exememplevis fenomen som trauma, mobbning, kriminalitet, beroende etc. utvecklas över lång tid och hur det påverkar utvecklingen så kan man av metodologiska, etiska och ekonomiska skäl inte genomföra dessa studier i kontrollerad form med "hårda mått". Enkäter och registerdata blir därför det enda man mer eller mindre kan använda i dessa fall och det är den bistra sanningen.

Så ja du är inte helt fel ute med att enkäter generellt inte är idiotsäkra. Dock håller jag inte med dig om att forskar antar att vi alla kan kvantifiera våra upplevelser lika väl som naturvetenskapliga mått. Forskarna är väl medvetna om dessa brister och antaganden som inte bara genomsyrar psykologin utan alla vetenskapliga fält.