Hur skulle deprimerade folk leva om de hade fem år kvar att leva?

Tyvärr var det ingen munter historia. Jag var på väg att ta livet av mig men misslyckades, blev hittad av Polis och körd till psykakuten. Det var många saker som var fel, en depression som fått pågå alldeles för länge, alkoholmissbruk, spelmissbruk, spelskulder bakom frugans rygg osv. Blev insatt på SNRI, fick jag träffa världens bästa sjuksköterska på beroendemottagningen och äntligen vara helt ärlig mot min fru och öppna upp mig. Dessa tre saker räddade mig, och alla var nog lika viktiga.

Jag är hemskt ledsen att du hamnat i en situation med en anhörig som verkar vara djupt deprimerad. Jag kan bara föreställa mig hur det känns att stå vid sidan om och känna sig maktlös. Jag har ju själv bara varit på "andra sidan" där man tyvärr är instängd i sitt mörker och inte tänker speciellt mycket på andra (helt upptagen med ältande och självhat).

Det är så svårt att säga vad som skulle hjälpa din anhörige. Hen kanske behöver slå i "rock bottom" som jag gjorde. Hoppas inte det ska gå så långt, men jag har mycket svårt att se hur någon skulle kunnat nå fram till mig när jag mådde som sämst. Man är som ett svart hål. Det som måste ske är nog att man börjar öppnar upp sig, vilket också är det som känns absolut svårast - ja helt omöjligt - när man är "där" (så var det för mig i alla fall).

Men kanske att ni kan skriva till vårdcentralen och försöka boka in en tid? Och sedan följa med personen som moraliskt stöd (utan att denne måste förklara något för er, endast följa med). Det är kanske är lättare för din anhörige att öppna sig för någon okänd i detta läget, någon som inte känner en alls.

Hoppas i vilket fall att ni lyckas nå fram eller att din anhörige på eget bevåg söker hjälp!

Tack för att du tog dig tid att svara så utförligt.
Tycker det är sjukt svårt att veta var man ska vända sig.
Jag kan ju från mitt perspektiv se vad personen behöver hjälp med, men när självinsikten hos vederbörande är näst intill noll, är det minst sagt komplicerat att kunna få den hjälp som behövs.
Men man får inte ge upp antar jag.
Tar till mig av det du skrev.
Fint att du mår bättre och att det verkar ha ordnat upp sig för dig.

Är övertygad om att depressioner i många fall är självförvållade och en konsekvens av att man under en lång tid mest tänkt negativa och deprimerande tankar, som förstås i sin tur kan bero på livsomständigheter. Men att det i alla förekommande fall endast skulle vara ett resultat av kemisk obalans i hjärnan som uppstått helt plötsligt och utan orsaker i ens tänkesätt tvivlar jag starkt på. Har flera gånger sett folk som påstått sig vara "kliniskt" deprimerade skina upp, vara glada och alerta som tusan när de pratat med personer de gillat eller när något positivt hänt i deras liv, som att de vunnit eller fått en större summa pengar. Om de nu vore "kliniskt" deprimerade skulle de inte ens kunna känna glädje eller lycka över sådana saker. Känns som att det gått en trend i att ha depression de sista 25 åren, och en godtagbar anledning för folk att sjukskriva sig.

Är övertygad om att depressioner i många fall är självförvållade och en konsekvens av att man under en lång tid mest tänkt negativa och deprimerande tankar, som förstås i sin tur kan bero på livsomständigheter. Men att det i alla förekommande fall endast skulle vara ett resultat av kemisk obalans i hjärnan som uppstått helt plötsligt och utan orsaker i ens tänkesätt tvivlar jag starkt på. Har flera gånger sett folk som påstått sig vara "kliniskt" deprimerade skina upp, vara glada och alerta som tusan när de pratat med personer de gillat eller när något positivt hänt i deras liv, som att de vunnit eller fått en större summa pengar. Om de nu vore "kliniskt" deprimerade skulle de inte ens kunna känna glädje eller lycka över sådana saker. Känns som att det gått en trend i att ha depression de sista 25 åren, och en godtagbar anledning för folk att sjukskriva sig.