Varför talar "lägre klasser" med grövre dialekt?

För att de oftare stannar på orten de vuxit upp i och oftare har hela släkten på orten.
Men de från ”lägre klasser” som reser och jobbar på andra orter/länder tappar också dialekt.
Tex då barer, säsongsjobb eller annat!
Oftare när man har högutbildade föräldrar så är de inflyttade där man växte upp och om hela ens släkt är högutbildad bor alla ofta i olika länder till och med.
Sen handlar det om identitet. De som vill vara medelklass eller ännu mer om de vill vara överklass så tar de i för att få in en viss typ av sociolekt.
Medans arbetarklassen är mycket mer stolt över sin hembygd, antingen Stockholm eller landsbygden…

Du måste skämta? Finns väl inget värre än en bögig Östermalmsdialekt?

Jag har väl inte skrivit det är något fel med en "grövre" dialekt? Bara att det är annorlunda...

Sen att folk kanske ogillar överklass eller hånar hur de talar... Ja, överklass har länge setts och skildrats också som något fåniga... Kolla på PG Woodhouse..

Troligen är det lite att överklass är folk som inte egentligen behöver jobba, och kan hålla på med aktiviteter som trots folk kanske är avundsjuka på det, även ser som löjliga....

Löjligt att kalla det avundsjuka när de har oproportionerligt mycket makt och är helt sjuka i huvudet.

Vet jag tagit del av en studie för många år sedan (orkar inte googla fram den nu) som pekade på, inte definitivt påstod att så är fallet, att detta främst rörde män. Argumentationen var rätt intressant. En brittisk studie.

I den hierarkiska apflock som människan i botten fortfarande är så vill man passa in, helst stå högt inom. I lägre socioekonomiska miljöer så är en grundförutsättning för detta att tala/låta (läs: föra sig med bred dialekt) som resten inom denna "tribe".

Kvinnor inom samma miljöer stack dock ut (i studien). De var mindre benägna att anamma samma breda dialekt som snubbarna eftersom de, till skillnad mot män, via partnerskap/giftemål, enklare kan få en biljett ut ur situationen. Att tala med bred dialekt är ett hinder om en sådan ambition kokar i botten.

Svensk "ortenkultur" kanske kan användas som ett exempel för att ge lite näring åt detta tankegods. Tycker själv att "blattebrudar" som jag råkas med i regel talar med betydligt mindre *brytning än sina jämnåriga grabbar.

*Med brytning menar jag i denna kontext 'tugget', inte bristfällig svenska, vilket många från "orten" egentligen behärskar väl efter en hel uppväxt i Sverige men som inte varit gångbart utifrån sociala faktorer i de miljöer de verkat/verkar inom.

Det är väl ändå uppenbart?
De högre samhällsskikten är mer rörliga rent geografiskt. De har vänner och släktingar i andra städer, de läser på universitet vid de större lärosätena, de har högt specialiserade jobb som innebär att man är geografiskt rörlig för att få rätt job.

Jag har tänkt på det här ända sedan jag var riktigt ung. Jag växte upp i småstäder, och det fanns familjer där ungarna knappt ens pratade den lokala dialekten, utan någon sorts rikssvenska/stockholmska. Detta trots att de knappt lämnat kommunen under hela sin uppväxt.
Och det slog aldrig fel - efter gymnasiet så flyttade de någonstans långt bort för att plugga, och kom aldrig tillbaks.

Klass är en realitet. Ungarna från de där familjerna VET att det finns ett "vi" och "dom". "vi" har god smak, har mer ambitioner och vet hur man för sig i olika miljöer. "dom" tar enkla jobb, är ihop med någon de träffade i skolan och skaffar barn när de är 23.

En av mina bästa vänner när jag växte upp, flyttade från den lilla staden där vi växte upp efter gymnasiet. Han klängde sig fast vid att han under sina första levnadsår bott i en stockholmsförort, och därför inte var någon RIKTIG bonnläpp. Han gjorde alltid en grej av att imitera den lokala dialekten i staden vi växte upp i, för att markera att han minsann inte hade den.
Han har nästan RÄDD för att återvända, för han tyckte att alla där var inavlade, och tittade konstigt på honom. Det var skitviktigt för honom att inte ha en tillhörighet i någon liten håla, och därför var det jätteviktigt att inte tala dialekt.

Den effekten är välkänd, men kvinnor vill helst inte prata om den!
När man var ung och åkte till storstan med jämnåriga tjejer, skämdes de jättemycket över att man pratade dialekt. De började nästan omedelbart förändra sitt sätt att prata, typ när bussen passerade Södertälje.
Det var en de första saker i mitt liv, som på allvar fick mig att börja fundera på skillnaden mellan män och kvinnor.

Det sköna undandtaget är skånska tjejer, som aldrig viker ner sig.


Helt sant, men det sticker ut mer hos tjejer. Dock har yngre svenska tjejer börjat prata "blattigt", så det är ofta svårt att veta om bryter, eller om de bara följer strömmen.