2006-08-18, 10:40
  #1
Medlem
Penders avatar
Flera av er har säkert stött på den här texten (av okänd författare) som dyker upp lite här och var på nätet. Har själv en lite kluven inställning till budskapet(-n) som framförs och pendlar mellan "bah skräp" och "hmm ja det var tänkvärt"... Vad tänker, tycker ni när ni läser texten?

"Being Twenty-Something"

They call it the "Quarter-life Crisis." It is when you
stop going along with the crowd and start realizing that there are many
things about yourself that you didn't know and may not like. You start
feeling insecure and wonder where you will be in a year or two, but then
get scared because you barely know where you are now.

You start realizing that people are selfish and that, maybe, those friends
that you thought you were so close to aren't exactly the greatest people
you have ever met, and the people you have lost touch with are some of the most
important ones. What you don't recognize is that they are realizing that
too, and aren't really cold, catty, mean or insincere, but that they are as
confused as you.

You look at your job... and it is not even close to what you thought you
would be doing, or maybe you are looking for a job and realizing that
you are going to have to start at the bottom and that scares you.

Your opinions have gotten stronger. You see what others are doing and
find yourself judging more than usual because suddenly you realize that you
have certain boundaries in your life and are constantly adding things to
your list of what is acceptable and what isn't. One minute, you are
insecure and then the next, secure. You laugh and cry with the greatest force of
your life. You feel alone and scared and confused.

Suddenly, change is the enemy and you try and cling on to the past with
dear life, but soon realize that the past is drifting further and further away,
and there is nothing to do but stay where you are or move forward.

You get your heart broken and wonder how someone you
loved could do such damage to you. Or you lie in bed and wonder why you
can't meet anyone decent enough that you want to get to know better. Or
maybe you love someone but love someone else too and cannot figure out why
you are doing this because you know that you aren't a bad person.

One night stands and random hook ups start to look cheap.
Getting wasted and acting like an idiot starts to look pathetic.

You go through the same emotions and questions over and over, and talk
with your friends about the same topics because you cannot seem to make a
decision. You worry about loans, money, the future and making a life for
yourself... and while winning the race would be great, right now you'd just
like to be a contender!

What you may not realize is that everyone reading this relates to it. We
are in our best of times and our worst of times, trying as hard as we can
to figure this whole thing out.

Send this to your twenty something friends.... maybe it will help someone
feel like they aren't alone in their state of confusion.....
Citera
2006-08-18, 10:50
  #2
Medlem
Ssjoss avatar
Jag tycker man kan känna igen sig i vissa delar men det är som sagt också mycket bullshit. Sen är texten väldigt generellt skriven och man kan tolka det lite hure man vill. Utöver detta har författaren föreslagit så pass många olika "känslor" och "insikter" så att han defenitivt träffar alla med någon

Tror knappast att det går att dra någon djupare slutsats från den där texten.
Citera
2006-08-18, 11:05
  #3
Medlem
jaketsnakes avatar
vad texten vill framföra verkar ju onekligen vara att ge insikten om att det är just generella påståenden och att om man känner igen sig så kan man ju trösta sig med att dom flesta också gör det.

Jag kan tänka mig att många känner sig ganska ensamma när dom reflekterar över sig själva och sin situation i livet.
Citera
2006-08-18, 11:38
  #4
Medlem
KnäHunDeNs avatar
Håller med ovanstående skribenter. Texten är generellt skriven och syftar nog mer mot ett allmänt känsloläge snarare än att fånga och formulera slagkraftiga detaljer.

Visst kan jag relatera starkt till det skrivna. Tror nog också att ålder 20 - 30 (Är själv 26) är en relativt "svår" period i en individs liv. Något man borde kunna styrka med att de flesta ny-insjuknande i psykiska sjukdomar sker vid detta ålderspann. Man har på något vis hamnar i mitten, med tillräckligt mycket distans och erfarenhet för att ifrågasätta sina egna uppväxtbetingelser. Samtidigt är framtiden till såpass stor del fylld av osäkerhet, att det genererar ångest som inte ovanligt projiceras ut i form av anklagelser och frustration.

Vid denna ålder börjar man förstå att man är den man är, och det är inte alltid diskrepansen mellan det autentiska jaget och det önskade är så litet. Skillnaden därimellan orsakar smärta vilken man vill förstå, få förklarad och lindrad. Vid exempelvis min ålder ser jag tydligt mina misslyckanden, mina oförmågor, mina tillkortakommanden jämfört med andra och jag undrar varför. Föreställningar jag hade, som jag trodde var generella stöttepelare för världen såsom jag såg den har rämnat, och i det kvarvarande gruset står man med ett ansiktsuttryck och en känsla som bäst beskrivs av Edvard Munchs 'Skriet'.

Samtidigt är det vid denna punkt man också anar morgonrodnad. Med de smärtsamma insikterna man tillgodogjort sig finner man också ansvaret att nu själv forma sin tillvaro. Den fullständiga ensamheten man upplever är nu inte ångestladdad, utan snarare lindrande, en doft av frihet. Tidigare dogmer klingar ihåligt, vilket i värsta fall kan föranleda bitterhet. Men istället har man nu möjligheten att formulera dem själv, vilket i sin tur är frihet.

Hehe. Har trots min korta semester lite för mycket tid
Citera
2006-08-18, 13:06
  #5
Medlem
Det här är ju ungefär den existensiella ångest Sartre beskriver.
Insikten av att man själv är ansvarig för vad ens val resulterar i leder till ångest.
Är inte uppe i den åldern än, men jag kan definitivt tänka mig att man kan få ganska rejäla ångestkänslor om man vaknar upp en dag när man är 25-35 och tänker: " Det här var inte vad jag vill göra".

Blir nästan lite deprimerad när jag tänker på alla människor det finns vars liv inte alls blev som de velat.

Men sen är det ju en grovt generaliserande text, det känns sorgligt att det anses finnas vissa åldersspann där folk drabbas av existensiella kriser. Är vi verkligen så lika?
Citera
2006-08-18, 21:41
  #6
Medlem
Atems avatar
Vad har egentligen texten med filosofi att göra?
Citera
2006-08-20, 03:36
  #7
Bannlyst
Citera
2012-06-07, 16:52
  #8
Medlem
Lantbruks avatar
Vilken vacker, men samtidigt plågsamt realistisk, text. Jag kan inte relatera till allt men det mesta. Jag känner verkligen igen mig själv i texten och i den frätande tomheten, den ångestladdade förvirringen, den bultande bitterheten och den uppriktiga rädslan som jag känner inför tillvaron, och (inte minst) de vemodigt nostalgiska känslosträngarna som plågsamt pulserar i kroppen och som påminner mig om den tid som aldrig kommer åter (en tid som jag så desperat, närmast besatt, vill återskapa, men som oundvikligt och ödesmättat ligger begravet i det förgångna; ljuvliga minnesbilder som i en närmast nattsvart och kaosartad sinnestillvaro bidrar med en förbleknande ljusglimt i det existensiella mörkret man lever i, likt små strimmor av solstrålar som hånfullt belyser mörka grottor och vulkaniska områden och andra gudsförgätna platser).

Mina tonår har dock inte präglatas av att "leva livet" vilket kanske förvärrar min ångest ytterligare, vet inte.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in