Dissociation, hur kommer man ur det?

Jag har under den senaste tiden upplevt dissociation oftare och oftare, utan någon riktig anledning. Helt plötsligt känner jag att det finns en gräns mellan mig och övriga världen. Detta har jag känns innan i jobbiga situationer, men inte från ingenstans som nu.

Detta kan jag uppleva på två olika sätt, beroende på hur jag mår:
- Att värden tar distans från mig, jag känns verklig, men världen och alla andra känns overkliga och långt bort
-Att jag tar distans från världen, världens känns extremt mycket verkligare och påträngande än annars, men jag känns overklig, det känns som att jag är något slags spöke som tar in allt runt mig men utan kropp. Någon slags vilsen själ

Ibland känns det som att jag går på autopilot, kroppen rör sig och pratar utan att jag hänger med eller kan styra det. Ibland fastar jag, allt känns extremt ansträngande, att ens röra en hand eller få fram ett enda ord kräver extremt mycket energi. Samma/liknande känsla som kan uppstå om man inte sovit på extremt länge.

Ibland hänger känslan kvar länge och den är så himla obehaglig, och att det kommer oftare och oftare gör mig lite orolig. Känslan ger mig någon existentiell kris där jag börjar undra kring varför jag finns, om jag är menad att finnas och vad som är verkligt.

Känner ni av detta, och i så fall hur kommer man ur det? Finns det något lätt man kan göra för att snabbt komma tillbaka.

"Samma/liknande känsla som kan uppstå om man inte sovit på extremt länge."

Vad är det för känsla, och vad är extremt länge?

En god doktor sa en gång till mig att "det är bara i ditt huvud"..
Det låter lite enkelt och krasst kanske, men det är så på riktigt. Det gäller att snappa ur det där negativa tanke och beteende-mönstret. Det finns egentligen bara i ditt huvud, byt rum, gör någonting annat, upplev något eller förändra något. Gränsen mellan det psykologiska och det psykiatriska är spännande, och hänger typ ihop. Men, du inbillar dig bara det.

TL : DR; Umgås med folk, kanske ta droger, eller låt bli. Skaffa flickvän/pojkvän. Umgås, relatera osv. Prata om det.
Enklaste sättet att vara människa är att vara det.

men kanske ett dygn typ, när man kommer förbi den klassiska tröttheten och blir pigg igen, känslan är den jag skrev trådstarten. Vet inte riktigt hur jag ska förklara den annars. Känns det som att man inte finns, sinnena försvinner. Man kan inte ta in vad man ser, känner, hör och blir emotionellt helt tom, ev tom + ångest. Antingen går jag på autopilot eller så kan jag inte röra mig, prata, skratta etc. Värden fortsätter framåt men jag fastnar. Kroppen kan också kännas onaturlig, som att den inte borde vara där den är

Jag hade en liknande period som varade typ 6 månader för ett antal år sedan. Sjukt obehagligt att känna så.

Jag blev själv helt fri från det hela på egen hand så här är mitt tips nr 1 (förutsatt att du inte behöver psykiatrisk vård alltså):

Det som hjälpte mig mest var att jag läste och gjorde övningarna i boken
"Overcoming Depersonalization Disorder: A Mindfulness and Acceptance Guide to Conquering Feelings of Numbness and Unreality"

Så läs inte bara boken, gör övningarna.

(Sen var det såklart inte så att just den boken löste allt, men den var en viktig början. Jag bytte till slut också jobb och ändrade andra saker i livet så fick en annan/bättre typ av stress och liv.)

Stressreduktion. Och att inte övertänka känslan för då fastnar den mer.

I am sorry to hear that you'e going through this.
Have you identified the reasons that have triggered these symptoms?
Most often it is a response to traumatic events, but can be related to drug/ substance abuse as well.
Treating dissociative disorders usually requires psychotherapy so please seek professional help.

Lära sig hantera saken och sen finns det mediciner. Skulle rekommendera att du kontaktade vården. Vet hur det känns.

Jag håller med alla som uppmanar dig att söka hjälp. Sedan är det viktigt att sova, äta, röra på sig ordentligt. En del blir hjälpta av att inte dricka kaffe. Det finns s.k. grounding övningar att höra: andas i fyrkant eller berätta försig själv vad man upplever med varje sinne.
För mig har det hjälpt både att på konkreta sätt söka mig närmare Gud och att inse att fenomenet är evolutionärt adekvat ( även om det blir absurt i min situation numera).