Vad var din livs lägsta punkt i livet?

När jag var 19. Inom loppet av bara några veckor var jag först med om en våldtäkt av en bekant efter en fest och kort därefter ett ganska allvarligt övergrepp av en annan bekant i samma krets. Spårsäkringen på gyn dagen efter kändes som ännu ett övergrepp.
Kunde inte finna stöd hos mitt ena syskon som levde i en isolerad relation ca 100 mil bort och mitt andra syskon och jag hade inte den relationen.
Min pappa var svårt alkoholiserad och min mamma lades in på psykiatrin för sin psykiska ohälsa.
Hade svår ångest varje dag och började självmedicinera med alkohol. Gick upp ca 30 kg. Mina vänner orkade inte med mig och jag slutade bli inbjuden till sammankomster osv med dem. Kan förstå dem för jag blev nog ganska självcentrerad i mitt dåliga mående och blev ju för onykter på fester osv eftersom jag försökte dricka bort min ångest.
Rykten om våldtäkten spred sig och jag tror folk faktiskt inte trodde mig. Så som det kan vara i en håla. Har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv.

Tänkte att antingen så tar jag livet av mig för jag orkar inte leva i det här, eller så tar jag ett ryck och flyttar långt åt helvete.
Jag flyttade långt åt helvete, gick en utbildning jag älskade och träffade vänner för livet. Jävligt bra beslut.

Lägsta punkter är ju ganska subjektivt.

Min lägsta, objektivt sett, måste vara när jag satt häktad i nästan ett halvår för ett brott jag inte begått. Är skötsam, välutbildad och icke-kriminell. Jag råkade mest befinna mig på fel plats vid fel tidpunkt när en person råkade dö helt enkelt.

Det var jobbigt. Milt sagt. Jag satt med fulla restriktioner större delen av tiden. Åklagaren var gung ho och helt övertygad om att jag var skyldig och gick all in på att få mig fälld.

Jag fick upprättelse i slutändan, i någon mån. Men jag vet inte om det är värt allt det där att sitta häktad så länge under nån som helst omständighet. I alla fall inte som icke-kriminell. Det är en värld man kastas in i som är så totalt främmande.

Nu är det längesen det hände, men det är en upplevelse som heter duga och som man aldrig kommer att glömma.

På flera sätt känns det som att jag befinner mig på min lägsta punkt någonsin i livet. Trots fru och dotter på 3 år så har olika saker lett till att mina starkaste känslor på daglig basis är ånger, uppgivenhet och en känsla att jag aldrig kommer vara glad igen. Självmordstankar titt som tätt även om det aldrig gått så långt som till planeringsstadiet. Kärleken till min dotter som stoppat mig tror jag