Uthängd väcker enskilt åtal mot Dumpen (Fällande dom, 2026-02-06)

Som i det du citerar:
"Men visst, har du övergett påståendet om artikel 2, så ge gärna stöd för att Sverige här har kränkt någon annan artikel av EKMR."

"här" betyder förstås i frågan som vi diskuterar här, inte "någon gång någonsin i något mål." Jösses.

Ett fall av grovt förtal lär enbart ge villkorlig dom och dagsböter och skadestånd så klart.
Men blir det fråga om en flertalet domar så är det aktuellt med fängelse, när det gäller Dumpen kan det handla om hundratals potentiella fall av grovt förtal.

Omöjligt att åtala enligt svensk lag för vållande i dessa fall, skulle jag säga.

Det är en tämligen intressant europarättslig vinkel du lyfter, inte utan principiella poänger. Jag menar emellertid att det inte är så glasklart som du gör gällande, när du slår fast att ”Finns det inte utrymme i svensk lag att lagföra dem för vållande eller sätta stopp för verksamheten så bryter Sverige mot EKMR”.

Man kan diskutera argument utifrån EKMR, man kan tänka sig scenarion och potentiella fall som skulle kunna bli aktuella att bygga ett case kring. I en sådan diskussion tror jag att det är värdefullt att tala mer i termer av sannolikhet och vad som skulle kunna utgöra rimliga, rättsliga argument och mindre i absoluta, tvärsäkra termer.

Frågan är då om det vi hittills har sett av Dumpen och dess verksamhet (apropå artikel 10) på ett fruktbart sätt är att jämföra med Rysslandsfallet du nämner eller skolmobbning:

Soldat mobbad och rånad av överordnade; elevtrakasserier i skolans värld. Spontant ser jag faktorer som ansvar för arbetsmiljö respektive skolans ansvar för trygg miljö - militären och skolan huvudmän med skyldigheter visavi dem som verkar där. Dumpen agerar på en annan nivå; ett grundlagsskyddat massmedium som utnyttjar sin yttrandefrihet för nyhetsrapportering, granskning och opinionsbildning.

Nu är det åtskilliga år sedan jag läste Danelius bok och har den inte tillgänglig, men jag lärde mig av honom principen om ”the margin of appreciation”, att där finns ett tolkningsutrymme för medlemsstaterna i deras nationella lagstiftning. Det vore, som jag ser det, att fara alltför långt i tolkningen av artikel 2, om Sverige skulle fällas i Europadomstolen för underlåtenhet att straffa Sara Nilsson med anledning av gäddors självmord bara för att vållande till annans död inte utgör yttrandefrihetsbrott, exempelvis. Här får även artikel 10 beaktas i en avvägningsövning. Jämför det med om Sverige till exempel avkriminaliserade mord - artikel 2 direkt relevant.

Intressantare är då balansgången mellan artikel 8 och artikel 10, vars inneboende motsättning är reell - och den visar sig också vara formell i Europadomstolens praxis: När och hur och i vilken grad ska rätt till privatliv äga företräde framför yttrandefrihet? Svensk förtalslagstiftning får väl sägas vara ett sätt att tillgodose det intresse som skyddas av artikel 8 i avvägningen gentemot det intresse som skyddas av artikel 10: Förtal som en principiell begränsning av yttrandefriheten.

Beträffande det mål den här tråden berör, har jag tänkt på en sak, apropå plikt till positivt handlande:

Om Sara Nilsson frias från förtal, skulle gäddan kanske kunna anhängiggöra ett mål i Europadomstolen under anförande att svenska staten inte i tillräcklig omfattning har skyddat hans rätt till privatliv jämlikt artikel 8. Han har trots allt inte förövat brott och yttrandefriheten enligt artikel 10 får ge vika.

Det är en väg kantad av hinder, men ändock torde den vara mer framkomlig än den de anhöriga till en självmördad gädda skulle behöva ta för att baxa igenom en talan, enligt vilken staten påstås ha underlåtit att skydda gäddan från självmord eller straffa Sara Nilsson för vållande till annans död.

Artikel 2 existerar och är tillämplig även i Sverige. Sverige har faktisk förbundit sig att följa EKMR. Jag har inte uttalat mig tvärsäkert på något sätt om ett eventuellt utfall. Jag har bara sagt att det ska finnas en väg att gå genom svensk lagstiftning. Vilken svensk lag man skulle använda sig av i det fallet eller var i brottsbalken saknar betydelse. Sverige kan ju knappast skylla ifrån sig med att säga att de inte kan pröva frågan för att vi saknar lagar.


EKMR arbetar lite olika jämfört med vad en Svensk domstol gör. Första frågan är så klart "victim status" och i vissa fall finns det anhöriga som "victims" till någon som har begått självmord. Den andra problemet är att om det är ett enskilt fall av självmord kan det vara svårt att tillräckligt starkt visa på kausalitet. I övrigt när det gäller vissa artiklar så har inte staten någon "Margin of appreciation". Funderar man på frågan om kausalitet lite mer så finns det i alla fall en utredningsskyldighet av svenska staten.



Rörande självmord är det artikel 2 "Rätt till liv" i EKMR. Kom ihåg att det måste finnas ett "victim status". En anhörig lär få mycket svårt att hävda "victim status" när det gäller artikel 10 "Yttrandefrihet". Möjligen artikel 8 "Rätt till privatliv" men även den är tveksam.


I flertalet fall som du säger finns det utrymme i arbetsmiljölagen för att dömma någon till ansvar och i exemplen ovan är det en väg att gå. Jämför med polischefen som tog livet av sig. Här skedde det en utredning i alla fall. Finns det ingen "Arbetsmiljö" så måste det finnas en annan väg. Artikel 2 upphör inte att gälla för att det är en privat natur.


Jag är inte riktigt med på vad du menar här. Artikel 2, 8 och 10 berör helt olika frågor. De fungerar enskilt var för sig. Det är klart att det finns många frågor då man måste göra en avvägning och vanlig är just artikel 8 och 10 nedan.



Detta är helt riktigt och här brukar EKMR resonera kring denna balansgången. Exempelvis om det är en känd person, situationen, pressens agerande m.m. Ett svensk case där Sverige blev friad är White mot sverige. I denna balansgången finns det ett stort "margin of appreciation" dessutom.

Beträffande det mål den här tråden berör, har jag tänkt på en sak, apropå plikt till positivt handlande:



I ett sådant fall känns utgången väldigt given. I de liknande fallen jag har läst igenom för ganska lång tid sedan finns det en röd tråd och det är samma som har diskuterats här. Allmänintresse, om personen är offentlig/politiker, om denna måste tålas att synas i en mängd olika sammanhang m.m.


Det är mycket svårt att baxa igenom något i EKMR. Det är inget jag tror på och inget jag rekommenderar. Faktum kvarstår dock, artikel 2 existerar, den är tillämplig även på självmord och Sverige måste kunna hantera det om frågan kommer upp. Notera att jag inte har skrivit något om hur en eventuell bedömning slutar. Jag bara påstår att de måste kunna göras en bedömning på ett eller annat sätt!

Jag tror faktiskt att Sara Nilsson inte bryr sig om ifall hon blir fälld. Enligt en handling som lagts ut så har hon en del i belastningsregistret redan innan.

Skulle vilja säga det samma, om hon döms, kommer hon hävda att de är de unika fallet eller att rättsväsendet är skevt eller något.

De har lovat att lägga ner om de får igenom sin lagändring, vilket jag tvivlar på, de kommer hitta en annan anledning om varför de skall fortsätta.
Och eftersom de vill ändra så själva uppsåtet blir olagligt, så känns det som att de vill få de till så att de kan lämna över till polis och få folk dömda med.

Alltså kunna rapportera om det på riktigt och kringgå förtal då den utpekade har blivit dömd.

Artikel 2 lär knappast vara tillämplig här, i självmordsfall på det rent privata planet.

Kan bli fängelse också

[quote=Pelle-snabb|89886219]
Jag är mycket väl medveten om att artikel 2 existerar, är tillämplig i Sverige samt att Sverige har förbundit sig att följa EKMR - artikel 2 är, likt övriga EKMR, svensk lag.

Du skrev explicit att om ”…utrymme i svensk lag att lagföra” på grund av vållande inte finns eller att utrymme för att ”sätta stopp för verksamheten” inte finns, bryter Sverige mot EKMR. Det var detta, vad jag uppfattade som ett kategoriskt uttalande, jag vände mig emot. Att det ska finnas en rättslig väg att gå och vilken lag man använder sig av, är en annan fråga som hakar i vad du nu anför, ”att Sverige kan ju knappast skylla ifrån sig med att säga att de inte kan pröva frågan för att vi saknar lagar”.

Då inställer sig frågan vad det innebär att ”pröva” och att ha lagar för denna prövning. Om du är så bevandrad i Europadomstolens praxis, vet du att prövning av en fråga med stöd av lag kan ske på olika sätt och ändå kan kraven i EKMR bedömas vara uppfyllda.

När du skriver, som jag tolkar det, att utebliven lagföring för vållande skulle innebära brott mot artikel 2, är det som sagt en väl djärv tolkning av artikel 2. ”Pröva frågan” skulle exempelvis i det här sammanhanget betyda utredning och eventuellt åtal (polis/åklagare) och dom (domstol) efter att anmälan mot Sara Nilsson för vållande på grund av självmord har inkommit.

Då ”prövas frågan” och om utredningen läggs ner eller det blir en friande dom är det alltså att ha prövat frågan i EKMR-mening. Därmed går det att hävda att Sverige ”har lagar” för detta. EKMR och Europadomstolens praxis ställer inte upp så specifika krav på vad som ska vara brottsligt och inte enligt nationell strafflag.


Margin-doktrinen är definitivt relevant för de spörsmål vi här avhandlar: Specifika krav på vad som ska utgöra brott är som sagt inte vad EKMR handlar om i det här sammanhanget.

Kausalitet, ja, det är absolut en central fråga, och ja, det är extremt svårt att på ett straffrättsligt relevant vis etablera kausalitet i den aktuella Dumpenkontexten, vilket jag skrev om i tråden igår. Utredningsskyldighet har att göra med att ”pröva frågan” på det sätt jag nämnde strax ovan.

Om det vore så, att så snart lagföring för vållande från Dumpens sida inte sker innebär brott mot artikel 2, skulle det principiellt betyda att exempelvis samtliga friande domar i mordmål (eller nerlagda mordutredningar) innebär brott mot artikel 2. Så fungerar det inte. Om anmälan kommer in, måste myndighet ta tag i den, visst - där har du utredningsskyldigheten, vilket inte betyder krav på fällande dom.


Jag vet att självmord rör artikel 2. Jag skrev ”apropå artikel 10” för att du tog upp den och för att den är högst relevant när vi diskuterar Dumpen. Det handlar om en grundlagsskyddad mediekanal som allmänt, även i ljuset av EKMR, utnyttjar sin yttrandefrihet enligt artikel 10. Mediers möjlighet att fritt få rapportera, granska, kritisera etc. måste vara synnerligen stor:

Myndighetsingripande mot att generellt publicera innehåll för att den som innehållet berör kan skadas fysiskt (av egen eller annans handaverkan) till följd av innehållet, vore att beskära yttrandefriheten på tok för mycket. Det kan inte anses vara ”godtagbart i ett demokratiskt samhälle”, för att tala med EKMR.


Återigen, det finns i EKMR-bemärkelse en möjlighet att utreda enligt lag när det gäller huruvida Dumpen-företrädare (närmast Sara Nilsson) är att betrakta som vållande till annans död på grund av självmord. Utfallet av denna utredning är, som nämnts, en annan fråga: Det är inte brott mot artikel 2 per se för att svensk rättstillämpning landar i slutsatsen att Sara Nilsson som ansvarig utgivare icke kan lastas för vållande på det sätt du inledningsvis gjorde gällande (som jag uppfattade det).


Det står klart för mig att de berör helt olika frågor. Vad jag menade var att artikel 10 kommer vi inte undan i en diskussion om eventuellt nationellt straffansvar när vi har att göra med rena yttranden.



Artikel 2 existerar - där är vi trots allt överens. 😉 I övrigt, ja precis, det är möjligheten - på ett eller annat sätt - till bedömning/prövning som träder i förgrunden enligt EKMR, inte nödvändigtvis utfallet av den bedömningen (jag anknyter här till mina inledande kommentarer i denna post).

Rätta mig då om jag har fel, men jag kunde inte undgå att tolka ditt påstående att ”Finns det inte utrymme i svensk lag att lagföra dem för vållande eller sätta stopp för verksamheten så bryter Sverige mot EKMR” som ett krav från EKMR att svenska staten antingen måste straffa Sara Nilsson med anledning av självmorden eller förbjuda Dumpen i dess nuvarande form:

”…utrymme i svensk lag att lagföra” - fälla till ansvar eller möjlighet att utreda/bedöma/pröva saken efter anmälan oavsett resultat? Det förra - EKMR-krav? Nej. Det senare - EKMR-krav? Ja.

Jag orkar inte svara detaljerat men jag tror du har övertolkat en del av vad jag skrev. En utredning t.ex. behöver inte leda till åtal överhuvudtaget. EKMR tillåter en del variation i hur saker hanteras. Det ska tilläggas att det finns en gräns även där. Utredningen ska vara tillräckligt noggran/sakligt genomförd med allt vad det innebär.

Med "utrymme" igen så menar jag just att det ska finnas möjligheter om nu någon får för sig att gå vidare. (no pun intended) Polis/åklagare/enskilt åtal.. Det duger inte att med yttrandefrihet eller utgivningsbevis svära sig evigt fri från ansvar.

Men sedan som även har påpekats så behöves det kasualitiet, att det fanns en rimlig chans att förutsäga självmordet m.m. för att fällas till ansvar.

Hans Danelius skriver väldigt utförligt och det leder till en hel del reflektioner.

Jag tror vi egentligen är helt överens, det är kanske bara min ålderdomliga stil att skriva som förvillar lite.

Jag konsulterade ChatGPT som anser att trakasserier, typ förtal, kan leda till straff för "vållande till annans död":


Det är kausaliteten som är problemet här, som vi väl redan har diskuterat. Nilsson har dessutom uttalat att anledningen till att de kopplar in "Impulskollen" bl a är just suicidrisken.

Edit: Angående EKMR så tycker jag att det är märkligt att man i Sverige kan köpa sig fri från vissa typer av åtal genom att skaffa utgivningsbevis. Ett sådant kostar ju bara några tusen och någon vandelsprövning sker inte. Detta kan vara ett fall för EKMR.

Jag råkade faktiskt ta mig en närmare titt... I brottsbalken har vi i 4Kap
7 a § Den som uppmanar eller på annat liknande sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord döms, om gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för en sådan handling, för uppmaning till självmord till fängelse i högst två år.

[S2]Den som begår en gärning som avses i första stycket och inte har uppsåt till men är oaktsam beträffande de omständigheter som innebär att gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord, döms för oaktsam uppmaning till självmord till böter eller fängelse i högst sex månader.

[S3]Om en gärning enligt första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar. Lag (2021:225).

Ser man sedan vidare i propositionen rörande framför allt andra stycket finner vi..
I andra stycket regleras straffansvar för de fall där gärningspersonen inte
haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande de omständigheter som lett
till bedömningen att det funnits en inte obetydlig fara för självmord.
Oaktsamheten kan vara antingen medveten eller omedveten. Straffansvar vid medveten oaktsamhet omfattar det fallet att gärningspersonen
misstänker att det föreligger sådana omständigheter som innebär att det
finns en inte obetydlig fara för självmord, t.ex. att målsäganden lider av
psykisk ohälsa. Straffansvar vid omedveten oaktsamhet omfattar det fallet
att gärningspersonen inte misstänker att det föreligger sådana omständigheter, men borde ha gjort det. I dessa fall krävs det för ansvar att det finns
något som gärningspersonen kunde ha gjort för att komma till insikt och
att det också är något som denne borde ha gjort.

Prop. 2020/21:74, sid 30

Jag ser även att de diskuterar förhållandet till artikel 10 om yttrandefriheten. Intressant läsning för de som är nyfikna..