Jag har aldrig ställt till med något våldsamt utåt så sett, dels för att jag alltid konsumerar alkohol eller droger själv, dels för att jag aldrig beger mig längre i väg än runt mitt hus ute på vischan. Men likväl har jag ställt till det på olika sätt ändå, framför allt genom att skrämma närstående och omkringboende när de har hittat mig blodig med stora skador över kroppen och på huvudet, medvetslös utan andetag och puls eller inte kontaktbar på andra vis — detta såväl mitt på dagen under vardagar som efter paniksamtal mitt i natten på helger.
Sammantaget har jag aldrig orsakat bråk, varit våldsam varken mot djur eller människor, begått brott som stöld, vandalisering eller dylikt, men jag har blivit lämnad av en partner och befinner mig på kanten av förtroendets klippa gentemot mina absolut närmsta familjemedlemmar vilka har fått se mig i ett alltför dåligt skick alltför många gånger på alltför kort tid. Flertalet av dessa olika incidenter som har förekommit i perioder sedan åratal tillbaka har resulterat i antingen sluten somatisk akutvård eller psykiatrisk akutvård, alternativt bådadera i samband med varandra — kroppens och min fysiska, objektiva överlevnad har prioriterats först och sedan därefter och därpå har mina subjektiva psykiatriska åkommor försökt att behandlas.
Jag har i långa perioder ett stabilt liv vilket fungerar bra med såväl jobb som studier, relationer och allmänt välmående, för att sedan hamna i kaotiska situationer inte nödvändigtvis alltid utlösta av substansmissbruk initialt men som definitivt har gjort slutresultatet tiofaldigt värre.
Det är en märklig känsla att känna känslan av att leva för andra hellre än en själv, och när mörkret blir alltför påfrestande görs brutala försök att undkomma plågorna och de cancerogena tankarna utan att direkt sträva efter självmord, av orsaken att jag vet att så många omkring mig verkligen bryr sig om mig och att jag både genom mitt yrke och mitt engagemang i andras framgångar verkligen betyder mycket — samtidigt saknar jag helt uppskattning för och av mig själv. En kontrast som onekligen utgör ett problem, för ur ett fysiskt perspektiv kommer inte min kropp att klara av särskilt många fler situationer — inom kort är det med andra ord bara en tidsfråga innan jag faktiskt inte vaknar igen efter mina extrema påfrestningar som jag utsätter min kropp för med syftet att fly från demonerna som livnär sig på mitt sinne.
Psykiatrin, psykologin, beteendevetarna, socialsekreterarna, specialistläkarna (inom olika områden), allehanda terapeuter och behandlare har inte kunnat få rätsida på vad som försiggår i mitt huvud — den sällsynt starka empatin i förhållande till det sanslösa och måttlösa självhatet i fullt krig. Jag har dock fått (av psykiatriska slag) diagnoserna svår depressiv period, depression, beroende (både av alkohol, läkemedel och narkotika), autism och tvångssyndrom där vissa är bestående och andra mer tillfälliga. Men dessa förändrar ändå inte situationen för oavsett vad som står skrivet på ett papper drar jag mig i verkligheten själv framåt med en ryggsäck av livsleda lika tungt som helvetet självt. Det är ambivalens när den är som störst.
Jag önskar och hoppas att jag kommer att bli gammal nog och vara kvar tillräckligt länge för att vara i stånd att skriva om mitt medvetande och slutligen landa i en färdig novell, novellserie, bok eller bokserie om just alla de negativt laddade substantiv, verb och adjektiv och alla de vämjeliga känslor som en människa kan känna, samtidigt som vederbörande inte bara beslutar sig för att det får vara nog och snabbt och enkelt avslutar sitt liv. Det kommer jag inte att göra — inte direkt åtminstone, och inte indirekt heller förhoppningsvis. Endast framtiden kan utvisa vad som komma skall!
Sammantaget har jag aldrig orsakat bråk, varit våldsam varken mot djur eller människor, begått brott som stöld, vandalisering eller dylikt, men jag har blivit lämnad av en partner och befinner mig på kanten av förtroendets klippa gentemot mina absolut närmsta familjemedlemmar vilka har fått se mig i ett alltför dåligt skick alltför många gånger på alltför kort tid. Flertalet av dessa olika incidenter som har förekommit i perioder sedan åratal tillbaka har resulterat i antingen sluten somatisk akutvård eller psykiatrisk akutvård, alternativt bådadera i samband med varandra — kroppens och min fysiska, objektiva överlevnad har prioriterats först och sedan därefter och därpå har mina subjektiva psykiatriska åkommor försökt att behandlas.
Jag har i långa perioder ett stabilt liv vilket fungerar bra med såväl jobb som studier, relationer och allmänt välmående, för att sedan hamna i kaotiska situationer inte nödvändigtvis alltid utlösta av substansmissbruk initialt men som definitivt har gjort slutresultatet tiofaldigt värre.
Det är en märklig känsla att känna känslan av att leva för andra hellre än en själv, och när mörkret blir alltför påfrestande görs brutala försök att undkomma plågorna och de cancerogena tankarna utan att direkt sträva efter självmord, av orsaken att jag vet att så många omkring mig verkligen bryr sig om mig och att jag både genom mitt yrke och mitt engagemang i andras framgångar verkligen betyder mycket — samtidigt saknar jag helt uppskattning för och av mig själv. En kontrast som onekligen utgör ett problem, för ur ett fysiskt perspektiv kommer inte min kropp att klara av särskilt många fler situationer — inom kort är det med andra ord bara en tidsfråga innan jag faktiskt inte vaknar igen efter mina extrema påfrestningar som jag utsätter min kropp för med syftet att fly från demonerna som livnär sig på mitt sinne.
Psykiatrin, psykologin, beteendevetarna, socialsekreterarna, specialistläkarna (inom olika områden), allehanda terapeuter och behandlare har inte kunnat få rätsida på vad som försiggår i mitt huvud — den sällsynt starka empatin i förhållande till det sanslösa och måttlösa självhatet i fullt krig. Jag har dock fått (av psykiatriska slag) diagnoserna svår depressiv period, depression, beroende (både av alkohol, läkemedel och narkotika), autism och tvångssyndrom där vissa är bestående och andra mer tillfälliga. Men dessa förändrar ändå inte situationen för oavsett vad som står skrivet på ett papper drar jag mig i verkligheten själv framåt med en ryggsäck av livsleda lika tungt som helvetet självt. Det är ambivalens när den är som störst.
Jag önskar och hoppas att jag kommer att bli gammal nog och vara kvar tillräckligt länge för att vara i stånd att skriva om mitt medvetande och slutligen landa i en färdig novell, novellserie, bok eller bokserie om just alla de negativt laddade substantiv, verb och adjektiv och alla de vämjeliga känslor som en människa kan känna, samtidigt som vederbörande inte bara beslutar sig för att det får vara nog och snabbt och enkelt avslutar sitt liv. Det kommer jag inte att göra — inte direkt åtminstone, och inte indirekt heller förhoppningsvis. Endast framtiden kan utvisa vad som komma skall!
__________________
Senast redigerad av EchoesOfSilence 2023-08-05 kl. 00:17.
Senast redigerad av EchoesOfSilence 2023-08-05 kl. 00:17.
